Pancho Snöfall i saloonen i Borgafjäll.
Pancho Snöfall – ett liv av skidåkning
Han har gjort allt som går att göra på ett par skidor, och lite till. Pancho Snöfall är en av Skidsveriges verkliga pionjärer med en livshistoria lika beundransvärd som fascinerande.
Vi stapplar in på saloonen på Borgagården i Borgafjäll. På väggarna hänger diverse rariteter som ser ut att vara direktimporterade från vilda västern och ur högtalarna strömmar pulserande countrymusik. Det är som att kliva in i en film och längst in i baren sitter en cowboy med en malt- och humlebaserad dryck i handen – klädd i hatt, flanellskjorta och väst.
Detta är Pancho Snöfall – en legend, pionjär och konnässör när det kommer till svensk skidåkning. Vare sig undertecknad skribent eller fotograf tillhör den generationen som växt upp med Pancho Snöfall, men hans namn har ändå inte gått obemärkt förbi, och det är med spänning och förväntning som vi ser fram emot detta möte.
Pancho välkomnar oss med värme och det dröjer inte länge innan vi sitter tillsammans, djupt insjunkna i en diskussion om hans inflytelserika och händelserika liv.
Pancho Snöfall föddes 1954 i närheten av Tomelilla i Skåne men flyttade vid nio års ålder till Anderstorp i Småland.
Panchos föräldrar gav detta underbarn namnet Pär Löfgren, men till följd av en trasslig och invecklad kärlekshistoria med skilsmässa som utgång så antog han så småningom efternamnet Östlund.
Den första halvan av skoltiden präglades av sport, i synnerhet bollsport, men efter flytten till Anderstorp bytte upphörde föreningsaktiviteterna även om Pancho (eller Pär Östlund som han då hette) var en lovande fotbollsmålvakt.
Gymnasiet tillbringades på en fyraårig teknisk linje och Pancho berättar att han kom särskilt bra överens med en av sina gymnastiklärare.
Det framgår så småningom att de kom så pass bra överens att de också inledde en kärleksrelation under skolgången, 19 respektive 23 år gamla.
– Hon sa till mig att min talang var min kropp i rörelse, berättar Pancho och rynkar lite på ögonbrynen.
Innebörden av det påståendet låter vi vara osagt men den förbjudna och hemliga kärleken varade i knappt ett år innan relationen avslöjades, sannolikt av Panchos mamma, varpå gymnastikläraren flyttade från orten.
Fram tills nu hade Panchos uppväxt kännetecknats av diverse konventionella idrottsliga aktiviteter, men en dag upptäckte han något som skulle komma förändra hans liv för alltid.
– Jag såg en film med freestyleåkning, eller hotdogging som det hette på den tiden… volter och vilda gigantiska pucklar. Den filmen var helt avgörande för mig.
Inspirationen sköt uppenbarligen i taket och det dröjde inte länge innan Pancho begav sig mot nordligare breddgrader.
– Jag gjorde lumpen och sedan åkte jag till Riksgränsen för att genomföra en freestylekurs som jag hittat.
Uppenbarligen låg det något i gymnastiklärarens ord om Panchos kropp i rörelse.
Han skötte akrobatiken så pass bra att det inte dröjde länge innan han började tävla inom freestyle och snart representerade Pancho också Sverige internationellt.
Freestyle bestod på den tiden av tre grenar – puckelpist, hopp och skidbalett. Panchos utveckling gick i en hiskelig fart, och med hjälp av diverse sponsorer kunde han år 1979 titulera sig som professionell skidåkare.
Drömmen besannades och åren gick men 1983 fick Pancho Snöfall nog. Då tog Svenska Skidförbundet över verksamheten, något som inte alls gick i linje med den fria rörelsen som Pancho förknippade freestyle med, och bägaren rann över när det infördes hjälmtvång.
– En tung hjälm… det var droppen, förklarar Pancho som om det vore det mest självklara argumentet i världen.
Vid den här tidpunkten var Pancho bosatt i Storlien men det var i Tandådalen, Sälen, som han fick testa på den vidunderliga tävlingsformen speedski för första gången.
Det märks att detta inte är första gången som Pancho sitter på saloonen och berättar om sitt liv
Panchos fallenhet för att lyckas så länge han fick ha ett par skidor under fötterna fortsatte att förvåna omgivningen, och det dröjde inte länge innan han också tillhörde världseliten inom denna fartfyllda sport.
Vi beställer in en omgång cowboydryck till och hämtar andan i några sekunder från denna händelserika livshistoria som knappt kommit halvvägs.
Det märks att detta inte är första gången som Pancho sitter på saloonen och berättar om sitt liv, som han gladeligen delar med sig av i kronologisk ordning.
Vi har nu kommit fram till 1985 – tiden då man åkte skidor på biltak. För att förtydliga detta något märkliga fenomen, så gick det alltså ut på att man lät skruva fast ett par skidor på takräcket på en bil, varpå föraren tryckte plattan i mattan för att sedan låta den aerodynamiska positionen hos skidåkaren (som alltså stod på bilens tak) avgöra den slutgiltiga farten.
Pancho berättar vidare att han och hans vänner experimenterade friskt med formen på hjälmarna och dåtidens spoilers som bestod av några brödlimpor som stoppades in under kläderna.
1985 och 1987 slog han nytt världsrekord i denna udda företeelse med den svindlande farten av 207 respektive 215 kilometer i timmen.
– Det var dags att ge något tilllbaka till sponsorerna. Detta fanns i varenda jävla tidning!
1988 lade Pancho även speedskikarriären på hyllan trots att han blev erbjuden en plats i landslaget under olympiska spelen i Albertville 1992, då sporten för första gången var en demonstrationsgren.
– Jag tackade förstås nej. Jag skulle aldrig ställa upp i ett OS. Jag hade redan upplevt det där en gång… att göra en sport så osexig att ingen vill hålla på med den.
Nej, det blev aldrig några olympiska spel för Pancho Snöfall, men 1989 träffade han kärleken, vilket också är en imponerande bedrift. Paret bodde och arbetade vid den här tidpunkten i Riksgränsen och han hade nu också formellt bytt förnamn till Pancho – namngiven efter den mexikanska revolutionären Pancho Villa, då ingen längre kallade honom för Pär.
Hans dåvarande flickvän var också en fri och konstnärlig själ och antog efter en snöig bilresa på väg hem mot Riksgränsen, och tillika uppenbarelse, det passande efternamnet Snöfall.
Hans dåvarande flickvän var också en fri och konstnärlig själ och antog efter en snöig bilresa på väg hem mot Riksgränsen, och tillika uppenbarelse, det passande efternamnet Snöfall.
Pancho var inte sen att följa efter men stötte på patrull då lagstiftningen inte tillät ett namnbyte av detta slag om han inte gifte sig med sin dåvarande sambo.
– Jag ville inte gifta mig… jag tror inte på sådant. Men vi gifte oss ändå när jag ändå skulle in och besikta bilen i Kiruna. Planen var att skilja oss direkt efteråt, men det tog några månader innan vi tog tag i saken… Tur det, annars hade det väl aldrig blivit av.
Hela bröllopscirkusen var alltså bara ett sätt för detta udda par att få dela namnet Snöfall och varken bröllopet eller skilsmässan påverkade deras i övrigt kärleksfulla relation – som varade i flera år efter att de rent formellt skilt sig kort efter bröllopet.
Vi skrattar högt åt denna oerhört originella kärlekshistoria innan saloonen tids nog stänger och vi beger oss hemåt samtidigt som Pancho sveper i sig den sista skvätten bourbon.
Vår tid med Pancho är (tack och lov) inte över än och redan dagen därpå möter vi upp honom i skidsystemet i Borgafjäll. Han är givetvis klädd i full cowboymundering som kompletteras med röda bakistegspjäxor och spjutformade BBR-skidor från Salomon – som enligt honom är den bästa utrustningen som någonsin tillverkats. Att de tokhajpade skidorna sedan blev en total försäljningskatastrof för fransmännen behöver vi inte gå in på just här.
Vi beger oss ut i skogen som är pudrad med några centimeter lössnö.
Vi ifrågasätter inget utan ger oss istället ut i Borgafjälls backar som är folktomma och högst inbjudande. Pancho visar prov på en vild och helt unik åkstil som sker utan stavar; en lång högersväng mynnar ut i två korta svängar som i sin tur följs upp av en ännu längre vänstersväng innan tre riktigt snabba svängar avslutar den udda åkrytmiken.
– Jag tänker musik och åker med melodi, förklarar Pancho med sin sedvanligt självklara ton innan han åker vidare.
Vi beger oss ut i skogen som är pudrad med några centimeter lössnö. Pancho viner ned mellan träden i full kareta, fransarna från vilda västern-stassen fladdrar, och han imponerar minst sagt på oss övriga ynglingar vars karisma bleknar i skuggan av denna snart 70-åriga man.
Att åka lössnö är inget nytt för Pancho Snöfall. 1991 avgjordes vad som mycket väl skulle kunna vara världens första tävling inom friåkning (då kallat extremåkning) – World Extreme Skiing Championships, WESC. Platsen var Valdez i Alaska och Pancho skickade in en ansökan om att få delta i nästa års upplaga efter att ha läst om tävlingen i Powder Magazine.
– De tio bästa från förra året fick en plats, övriga fick ansöka till tävlingen genom att skicka in filmer eller annat material som skulle representera utövarens skidåkning.
Även om Pancho porträtterades med kläderna på i denna tveksamma porrblaska så var svaret tydligt från ledningen: »You’re in the competition«.
Pancho Snöfall hade på den tiden figurerat i ett reportage i tidskriften Aktuell Rapport, vars primära innehåll bestod av pornografi, och detta blev det enda underlaget som Sveriges egna cowboy överlämnade till tävlingsarrangörerna.
– Jag skickade givetvis in hela tidningen, säger Pancho och skrattar samtidigt som han rättar till sin fluffiga huvudbonad.
Även om Pancho porträtterades med kläderna på i denna tveksamma porrblaska så var svaret tydligt från ledningen: »You’re in the competition«.
Och därmed kunde Pancho korsa Atlanten för att genomföra sin första friåkningstävling 1992, inte utan en dos rädsla och nervositet.
Succén inom friåkning uteblev dock i jämförelse med Panchos tidigare bedrifter inom freestyle och speedski och tids nog ledsnade också han på att tävla överhuvudtaget.
– Jag fick nog av domarsporter och slutade tävla. Men 90-talet var mitt bästa decennium som skidåkare, jag jobbade halvtid och åkte massor av skidor.
Pancho levde livet i Riksgränsen och fortsatte bana väg för svensk skidåkning även efter hans tävlingskarriär.
Han var bland annat en del av den mer eller mindre uttalade gruppen Gränsens Fria Radikaler, som senare blev startskottet till de legendariska skidfilmerna Free Radicals.
Två år senare kom nästa tunga motgång – Pancho hade drabbats av cancer i halsmandlarna.
I samband med att Riksgränsen bytte ägare så sprack personkemin mellan företagets nya ägare och Pancho vilket, efter en seglivad historia, resulterade i att den sistnämnde tog pick och pack och flyttade till Narvik 2006 för att leva ett (i sammanhanget) vanligt liv med ett vanligt jobb.
2013 tog förhållandet med hans dåvarande sambo slut (som han visserligen skilt sig med för flera år sedan) och två år senare kom nästa tunga motgång – Pancho hade drabbats av cancer i halsmandlarna.
– Jag har både rökt och snusat hårt i perioder, säger Pancho som en bidragande faktor till sjukdomen.
Efter cancerdiagnosen tillbringade Pancho sex veckor på sjukhuset i Tromsö i Nordnorge. Under den tuffa tiden var Pancho, som precis skulle fylla 60, i kontakt med en ungdomskärlek från gymnasiet (dock inte gymnastikläraren) som tids nog kom upp och bodde med honom på sjukhusets patienthotell.
– Allt fick ett lyckligt slut. Jag blev cancerfri, Lisa flyttade upp till mig och vi blev ett par.
Vinden hade vänt för Pancho Snöfall – och i detta livsförändrande skede lades också grunden till att vi idag står i liften tillsammans med denna livs levande skidlegendar.
Klockan närmar sig tolv och vi tar några åk till i skogen i Borgafjäll innan lunch. Pancho fortsätter att vina fram likt en fjällräv i den lösa snön innan han måste bege sig till Borgagården för att dona med lite diverse arbetsrelaterade sysslor.
Det är så hans liv ser ut idag, ett lugnt tempo som varvar skidåkning med en gnutta jobb, vilket han också märkbart trivs bra med. Pancho och Lisa är fortfarande ett par och hennes son äger Borgagården i Borgafjäll, vilket är den huvudsakliga anledningen till att de hamnade i denna charmiga fjällidyll.
Det finns så mycket mer att berätta om Pancho Snöfall med historier och anekdoter kring stulna videoband, tropiska surfäventyr, Powder 8 à la Snowroller, spektakulära krascher och vilda skidshower.
Det är så hans liv ser ut idag, ett lugnt tempo som varvar skidåkning med en gnutta jobb,
Historier från ett liv av passionerad skidåkning från Sveriges kanske mest passionerade skidåkare genom alla tider. Även om vår berättelse tar slut här så är inte det sista ordet i historien om skidåkaren Pancho Snöfall skrivet än på långa vägar.
Läs mer om skidåkning i Sverige:
• Sveriges 11 bästa pister
• Sveriges 10 bästa toppturer
• Sveriges 11 bästa offpiståk
Text: Petter Elfsberg Foto: Martin Olson • 2022-12-23
Artiklar • Borga • Borgafjäll • Intervju • Martin Olson • Pancho • Pancho Snöfall • Petter Elfsberg • Profil • Sverige