Den legendariska Téléphériques des Glaciers de La Meije i La Grave, Frankrike.
En hyllning till hissen
Det går givetvis inte att överskatta liftens betydelse för utförsåkningen. Häng med Åka Skidors allra största liftnörd Mattias Fredriksson på en odyssé i liftarnas värld
Mitt första minne av en skidlift är från Tomtabacken i Växjö, där jag växte upp. Det var i slutet av 1970-talet och skidåkning hade blivit en folksport i Sverige. Efter att ha imiterat Ingemar Stenmark framför teven – med träskidorna på parkettgolvet – och under otaliga turer i den knappt lutande backen ned mot sjön tyckte mina föräldrar att det var dags att ta intresset till nästa nivå.
I repliften uppför Tomtabacken med 30 ynka fallhöjdsmeter fick man hålla i sig för kung och fosterland, men att slippa pulsa i snön uppför backen trumfade allt. På helgerna åkte jag och mina kompisar jo-jo i den där liften och intresset för skidåkning växte sig allt starkare. Ungefär i samma takt som liftens slitna rep fullkomligt åt upp våra handskar, ett par i taget.
Antal liftar i Sverige*
1965 180
1974 347
1978 483
1982 684
1986 906
1992 1050
1999 932
2001 826
2002 819
2006 826.
Fakta från SLAO.
* Fförutom ett 100-tal åkband
Under de närmsta vintrarna i Tomtabacken utvecklades jag snabbt. En kall februaridag då jag var fem bast åkte vi till Kala Höjden, Växjös brantaste backe.
Liften hade byglar monterade på metallvajern som man skulle hålla bakom rumpan, men för en liten parvel på en dryg meter satt de alldeles för högt upp. I stället erbjöd min pappa att bära mig uppför backen. Med skidorna på satt jag på hans axlar och vi kom nästan hela vägen upp.
Tack vare denna annorlunda skidlift fick jag göra mina första åk i Växjös ökända brant.
Även om mänskligheten åkte skidor i tusentals år innan de första skidliftarna konstruerades var det när skidåkningen blev liftburen som den förvandlades till en mer social aktivitet. Världens första skidlift* konstruerades av Robert Winterhalder i Schwarzwald i Tyskland 1908, men det dröjde nästan 30 år innan skidliften kom att förändra skidåkning på ett mer fundamentalt sätt. När USA’s största tågbolag, Union Pacific Railroad, invigde världens första stollift i Sun Valley, Idaho i december 1936 blev liften så mycket mer än ett bekvämt transportsätt i bergen – det blev en upplevelse.
Förutom att vara en apparat som erbjöd ett unikt naturperspektiv blev liften också en intim social samlingsplats för skidåkare. Samtidigt öppnade Union Pacific Railroad även Sun Valley Resort, USA:s första skiddestinationen med inspiration från Alperna där flera skidorter redan etablerats.
Världens första stollift, som Union Pacific Railroads ingenjörer utvecklat själva, tog ett tag att vänja sig vid men blev snart en succé.
För ett tågbolag var skidåkning så klart långt ifrån kärnverksamheten, men deras vision var att ett skidområde i skidortsstil i USA förhoppningsvis skulle stimulera passagerartrafiken med tåg. De amerikanska skidanläggningar som etablerats tidigare var platser dit folk åkte över dagen och de flesta besökarna var lokala. När Sun Valley Resort etablerades var det med nationell marknadsföring och ett helt nytt koncept.
Besökarna kunde ta skidlektioner, slappna av i simhallen, njuta av god mat och bo lyxigt på lodgen.
I starten bjöd Union Pacific Railroad in filmstjärnor och kändisar för att skapa intresse och flärd. Och nog funkade det. Exklusiva semesterfirare strömmade till Ketchum, Idaho så fort Sun Valley Resort öppnade.
Världens första stollift, som Union Pacific Railroads ingenjörer utvecklat själva, tog ett tag att vänja sig vid men blev snart en succé.
Redan efter en vinter byggdes ytterligare två sittliftar och snabbt etablerades Sun Valley som USA:s hetaste ställe för skidåkning.
Skidliftarna är skidorternas motsvarighet till människokroppens artärer. På samma sätt som kroppens artärer pumpar ut syrerikt blod till cellerna genom allt mindre förgreningar transporterar skidorternas liftar förväntansfulla skid- och snowboardåkare från dalgångarna till topparna. Via mellanstationer och pister slussas vi runt i skidsystemens alla delar och vidare ut till offpist-reporna. Omloppet tuffar på och håller i gång pulsen på skidorter världen över.
Utan liftarna stannar skidorterna och även om vi uppskattar att gå på tur kan ingenting jämföras med att beta av åk efter åk ihop med ett gäng kompisar under en perfekt skiddag. Den effektivitet och gemenskap liftburen skidåkning skapar kan inte överskattas.
5 favoriter
Nutcracker Rope Tow
Temple Basin, Nya Zeeland
Temple Basin är ett av Nya Zeelands äldsta club fields, vilket är små skidanläggningar som ofta ägs av universitet eller föreningar.
Vid Temple Basin är alla fyra liftarna så kallade nutcracker rope tows, en slags replift där man krokar fast en metallklämma och håller i för allt man har.
The Jackson Hole Aerial Tram
Jackson Hole, Wyoming, USA
Big Red, som kabinbanan i Jackson kallas, klättrar 1262 höjdmeter på nio minuter. Från Rendezvous Mountain har du sedan något av den bästa skidterrängen i USA nedanför spetsarna.
Under puderdagar köar locals och turister innan solen gått upp.
Titlis Rotair Gondola
Engelberg, Schweiz
Världens första roterande kabin som går från mellanstationen Stand till toppen av skidområdet på Klein Titlis, 3028 meter över havet.
Åkningen på Steinberg-glaciären i bra förhållanden är svårslagen och linjerna är många.
Roca Jack
Portillo, Chile
Unik släplift som transporterar fem personer åt gången uppför en brant sluttning i Portillo, Chile’s bästa skidort. Liften, som ligger i lavinterräng, har inga stolpar utan är monterad på en klippa. Inget för nybörjare.
The Pizza Box lift
Seki-Onsen, Honshu, Japan
Den övre av de två liftarna i Seki-Onsen – en av Japans snöigaste platser – är en 60 år gammal dieseldriven enstolslift.
Den brukar kallas »The Pizza Box-lift« och det är en målande beskrivning då sätena ser ut som pizzakartonger.
Förutom liftarnas överlägsenhet som transportmedel har de en viktig roll ur ekonomisk synvinkel. Gästerna betalar dyra pengar för liftkorten och maskineriet kräver underhåll som skapar jobb åt många människor. Ibland hänger en hel dalgångs existens på funktionaliteten av en eller ett flertal liftar. Utan access till berget uteblir turismen och ekonomin den för med sig.
Vid foten av det berget La Meije i den södra delen av franska Alperna ligger La Grave. Vid D1091, ungefär halvvägs mellan Grenoble och Briançon, finns ett par hotell, ett bageri, en liten matbutik, några barer och ett par skidbutiker. Om man blinkar lite långsamt i bilen kan man köra förbi byn utan att lägga märke till den. La Grave är en typisk plats som vi utförsåkare antagligen aldrig skulle hört talas om det inte vore för liften, som i modern tid satt den sömniga byn på världskartan.
Längsta
Gondolliften mellan Grindelwald och Männlichen i Schweiz är världens längsta gondollift. Den 6239 meter långa liften invigdes 2019 och har en kapacitet på upp till 1800 personer i timman.
Högsta
Gulmarg Ski Resort på Mount Apharwat har världens högst belägna skidlift. Deras gondollifts toppstation ligger på svindlande 3980 meter över havet.
Mest fallhöjd
Kabinbanan från Chamonix till toppen av Aiguille du Midi är ett arkitektoniskt mästerverk. Det är också den lift i Alperna som går högst, toppstationen ligger på 3842 meter vilket ger en fallhöjd av 2807 meter, vilket är mest i världen.
Äldsta
Världens första skidlift byggdes 1908 av tysken Robert Winterhalder i Schollach beläget i Schwarzwald, Tyskland.
Första kabinbanan för skidåkning
Den första kabinbanan för skidåkning byggdes i Engelberg 1927.
Första sittliften
När Union Pacific Railroad skapade Sun Valley Resort i Idaho 1936 byggde företagets ingenjörer också världens första sittlift på Ruud Mountain. Den var 720 meter lång med 193 meters fallhöjd.
Fram till sent 70-tal var det väldigt få turister som hade någon anledning att stanna till i La Grave, annat än för att tanka eller ta en kaffe på väg någon annanstans.
Första steget mot en förändring skedde 1978. Då invigdes nämligen en gondollift från byn via en mellanstation till en platå mittemot det 3982 meter höga berget La Meije.
Från byn på 1520 meter rakt upp i den vilda terrängen 3200 meter över havet, en spektakulär färd på 40 minuter.
Den primära anledningen var att ge människor möjligheten att komma upp i bergen för att vandra, klättra och njuta av utsikten, vilket skulle ge lite skjuts åt turismen i området.
i New York state.
Till en början fanns ingen tanke på skidåkning, men efter att dalmasen Pelle Lång besökt La Grave i mitten av 80-talet kom inget att bli sig likt i den sömniga hålan.
Efter att ha insett den enorma potentialen för skidåkning i skuggan av La Meije bestämde sig Lång för att lämna skibum-livet i Chamonix och flytta till La Grave. 1989 öppnade han Skiers Lodge tillsammans med en kompis och ryktet om La Grave’s mytomspunna offpist-åkning med enorma fallhöjder, långa korridorer och ihållande branter spred sig snabbt. Lång lockade inbitna skidåkare från hela världen till La Grave, inklusive många av världens främsta friåkare, filmare, fotografer och journalister.
I begynnelsen brukade liftskötarna ringa till Skiers Lodge och fråga om Pelle hade gäster som ville åka med liften eller om dom kunde klappa ihop och ta en tidig lunch.
La Graves position som skidåkningens Shangri-La cementerades och trots ständiga rykten om konkurs genom åren snurrar liften vidare. Sedan länge kretsar hela byns existens mer eller mindre kring skidåkning. Allt handlar i grund och botten om en enda lift som ger access till världens kanske bästa skidterräng.
Ofta har vi en dubbelbottnad känsla för liftar, en slags hat-kärlek som tar sig olika uttryck.
För samtidigt som de här mackapärerna ger en ovärderlig och smidig tillgång till våra favoritrepor på berget kan de skapa frustration och jobbiga situationer. Ibland snöar det så mycket att det tar flera timmar att skotta fram liftarna.
Många minns säkert blåsiga dagar då en stollift blivit stående och man har blivit sittande i kylan. Eller extremt långa köer under århundradets bästa puderdag.
Ännu värre kan det vara om en kabinbana stannar och blir hängande i vajrarna, långt ovanför marken.
Det sistnämnda hände en gång då jag var i Cortina i italienska Dolomiterna.
Efter en magisk vecka med otrolig åkning skulle vi bara ta ett sista åk innan det var dags att resa vidare. Den gamla kabinbanan från byn till Monte Faloria låg nära och med nästan tusen fallhöjdsmeter såg vi fram emot ett långt och fint sista åk. Halva gänget var trötta och tog en tidig afterski medan vi andra traskade in i kabinen.
Efter att ha gått över den femte stolpen gungade kabinen till som vanligt, men strax efter började den gå allt långsammare tills den kom till ett abrupt stopp. Först suckade gästerna i den halvfulla kabinen, men snart övergick besvikelsen i nervositet.
En kvart senare klättrade kabinjären ut ur ett fönster och upp på kabinens tak.
Kabinjären såg stressad ut och pratade oavbrutet med sina kollegor i kommunikationsradion. Vi blev tillsagda att ta det lugnt och att felet skulle åtgärdas snabbt. 40 minuter gick och paret i Kappa-kläder och väldigt korta skidor bakom oss blev alltmer panikslagna. En kvart senare klättrade kabinjären ut ur ett fönster och upp på kabinens tak. Efter en stunds skruvande kom han tillbaka och snart började kabinen sakta röra sig igen. Inom kort gick kabinen tillbaka ner till byn i snigelfart med hjälp av reservmotorn och ingen sa ett ljud.
En skidlift är annars en plats där trötta ben kan få en paus, där vi kan drömma oss bort eller ibland, socialisera.
Oavsett om det finns en eller fem platser bredvid dig ger en lifttur en lugn och trevlig möjlighet att prata om kul minnen med gamla vänner, analysera det senaste åket eller skapa nya bekantskaper.
Det är en viloplats i ständig rörelse som framkallar glädje då du ser andra skidåkare tjoa, tjimma och skrika av glädje.
Liftstolparna är ofta placerade i den direkta fallinjen, vilket gör att den bästa skidåkningen inte sällan finns rakt under liften. The Hollywood Line, som amerikanerna kallar det, är den härliga korridor i fallinjen rakt under liften som lika ofta består av gigantiska pucklar som mjuka puderfält. Lite som skidåkningens cat walk. För alla i liften ovanför är du underhållningen när du droppar in.
Det blir något av ett man- och kvinndomsprov att palla trycket och inte skrota. Lyckligtvis är det över ganska snabbt och det bästa av allt; liften tar dig outtröttligt, om och om igen, till nya fina åk – och nya möjligheter till fler Hollywood lines.
Text: & foto: Mattias Fredriksson • 2024-03-12
Artiklar • Chile • Engelberg • Indien • Jackson • Japan • Lift • Liftar • mattias • Mattias Fredriksson • Nya Zeeland • Wyoming