Det går inte. Inte här heller. Vattnet är för djupt. Jag fäktar med staven och ropar till mina turkamrater 100 meter bort.

De nickar lätt och gör någon distansvariant av tummen upp, ingen är förvånad.

Guiden Caroline Nyiri, peppade skidkompisen Joakim Danielsson Wadberg, fotograf Martin Olson och jag har så gott som kommit fram till vårt mål för dagen: Sododalens raststuga inne i Sonfjällets nationalpark.

Men bara så gott som. Det är mitten av maj och vårvintern är långt gången, men att det skulle vara så här pass grönt hade vi inte räknat med.

Sodan är fylld med smältvatten och inte alls särskilt lätt att passera, även om den rinner tämligen snällt genom dalgången.

Efter goda 45 minuters kryssande längs ån lyckas Martin och Joakim till slut hitta en passage som funkar, om man kan leva med att pjäxorna blir dyblöta.

Vi andra tar rygg och kort därefter är vi framme vid stugan och kan äntligen pusta ut.

Vi är ganska trötta, nämligen. Trötta på att gå. Trötta på att gå i pjäxorna.

Sedan starten i förmiddags har vi tillryggalagt lite mer än fem kilometer, av vilka uppskattningsvis tio procent varit möjliga att nyttja med skidor på fötterna.

Bara våta fläckar finns kvar av den snö som låg i feta, krispiga drivor här i parken för bara några veckor sen. 

Uppgivna – eller ännu värre, gnälliga och negativa – är däremot det sista vi är. Det finns inte ens på världskartan.

Vi må ha fått slita lite mer än väntat, men det kunde varit ganska mycket värre.

Det kunde till exempel varit ett annat fjällväder än plus tio, strålande sol och vindstilla.

Vi startade turen vid Nysäterns Fjällgård, väster om Sonfjället.

Stället beskrivs i marknadsföringen som ”Porten till Sonfjällets nationalpark året om” – och de sista två orden är viktiga att betona.

Dels för att här på fäboden bor paret Marika Kaspergård och Pecka Persson med familj och djur oavsett säsong och turistflöde, och dels finns ingen smidigare startplats för den som vill göra vintriga turer in i nationalparken.

Under barmarkssäsongen är Nyvallen, nordöst om Sonfjället, ett alternativ. Men den vägen plogas inte vintertid och kräver i så fall en lång skotertolkning.

Några av oss är kompisar sedan tidigare, andra är nya för varandra.

Någon kilometer in i vår pjäxvandring i riktning mot kalfjället, genom Nysäterns naturreservat, har vi hunnit avhandla de flesta obligatoriska samtalsämnena med fokus på jobb, uteliv och turerfarenheter.

I takt med att stigningen upp mot fjället planar ut och pulsen börjar gå ner kommer vi in på de tunga grejerna, sådant som faktiskt spelar roll på riktigt. Björnar.

Det glittrar till i ögonen på Caroline. Det här är ju ett givet samtalsämne i Sonfjällets nationalpark, och ett som hon uppenbarligen är förtjust i.

– Björnen har blivit lite av en symbol för Sonfjället. Om du vandrar på hösten och undviker de allra vanligaste lederna kan man se gott om spår, spillning och rivmärken på träd. Under en tur såg vi 20 olika björnspillingar på en och en halv mil. Med lite tur får du kanske se en björn beta på någon fjällsida, säger hon med ett leende.

I Caroline Nyiris värld vore det alltså väldigt positivt att stöta på denna lurviga superatlet som väger upp till 340 kilo, springer i 65–70 kilometer i timmen, och är duktig på att både klättra i träd och att simma.

Med tanke på hennes yrkesval älskar Caroline såklart att vara ute i naturen, och hjärtat bankar lite extra när hon får spana på, och fotografera, djur i det vilda.

Björn har hon sett flera gånger men ännu inte på Sonfjället. 

1909 blev Sonfjället en av Sveriges första nationalparker tillsammans med Hamra, Garphyttan, Ängsö, Gotska Sandön, Abisko, Pielje­kaise, Sarek och Stora Sjöfjallet.

Dessa nio ska även ha varit bland de första naturområdena i hela Europa som belades med skyddsregler. 

En hel del har såklart hänt här sedan 1909 men känslan av något orört, otämjt ligger som ett osynligt täcke över hela området. Den är svår att värja sig mot. 

För att inte tala om själva Sonfjällets väldigt vackra och närmast unika läge. Det är ett fjäll som sticker ut.

Visst går det att skymta några andra toppar runtom – vi ser till exempel Vemdalen och Lofsdalen i fjärran – men massivet ligger ensamt, ståtligt, tar plats.

Extra fint är det faktiskt i just denna stund, när barmark blandas med vinter.

Men trots alla dessa lovord är det sällan trängsel här på Sonfjället. Vintertid är parken ganska obesökt, berättar Caroline Nyiri.

Under vandringssäsongen kommer fler besökare, för att nyttja de populära lederna.

– Om det är fint eller har kommit mycket nysnö kan vi möta ett eller två sällskap som mest – jämför du med till exempel Storulvån så har de ungefär tio gånger så många besökare. Sonfjället är ju ändå lite av en doldis, säger hon.

---

---

Sonfjället är ett fjällmassiv och en nationalpark i Härjedalen, vars högsta topp sträcker sig 1 278 meter över havet. Under vintern rör sig väldigt få i området, så räkna med skönt lugna turer på skidor eller snöskor.

Skoterförbud råder i nationalparken och naturreservaten intill.

Hitta hit: För toppturer i Sonfjället på egen hand behöver du bil. Sommartid finns fyra givna startpunkter – Nyvallen, Valmen, Nysätern och Dalsvallen – men under vintern plogas- bara vägen till de senare två. Vi valde västlig start vid Nysätern, 18 kilometer från Hede och 40 från Vemdalen. 

Boende: Att vintertälta i parken är en bra idé, i synnerhet med tanke på den ganska långa anmarschen. Föredras en dagstur gäller det att starta tidigt – bo inomhus kan du då göra i Hede eller Vemdalen.

Mer info: sverigesnationalparker.se; lansstyrelsen.se;

När vi når Gråsidans östra sluttning är det dags att faktiskt få åka skidor.

Vi gör ett kortare åk i den tunga vårsnön på det 1 193 meter höga fjället.

Det är i alla fall härligt med frisk luft, så kan upplevelsen snällt sammanfattas. 

Vi har en bit kvar till Sododalen och vår tänkta sovplats för natten, men vi har ingen brådska.

Vi unnar oss till och med att ta av både pjäxor och strumpor för en riktigt skön fikastund med vyer utöver både kalfjäll, bergstoppar och björkskog.

När det svenska fjällvädrets heliga makter plötsligt bestämmer sig för att vara svinbjussiga, då gäller det att ta vara på chansen och njuta.

Drar ut på ögonblicket

Så står vi till sist framför Sododalens raststuga, i blöta pjäxor.

Den utdragna passagen över Sodan gjorde gott för hjärnans belöningssystem, det märker jag tydligt när jag får kränga av mig min rätt tunga ryggsäck. 

Just den där stunden när man får gotta sig över att vara framme är oslagbar – innan man behöver sätta upp tält, hänga grejer på tork och börja fixa med maten.

Jag drar ut på ögonblicket lite extra, tar till och med fram liggunderlaget för en kortare stretchstund i det falnande solljuset. Och kokar en sen eftermiddagskaffe.

Den ligger verkligen fint, den här platsen. Vi blir sittande ett tag och samtalet flödar samtidigt som vi kan njuta av öppna, gröna vidder söderut och bakom oss det lite mer dramatiska med karga och halvt snöbeklädda fjällsidor.

Letandet efter tältplatser går betydligt smidigare än korsandet av ån, som tur är. Inget krångel eller tjafs – vips har vi alla varsin boning för natten, och middagsbestyren kan ta vid.

Jag och min vapendragare Martin delar på en stor kastrull med tortellini, toppat med mjukost på tub.

Två av fem plus – om ens det – skulle jag nog ge rätten hemma i lägenheten i Öster­sund. I denna stund är vi på en given fyra. Minst.

Efterrätten, den väntar uppe på berget.

Vi vill hinna med ett åk till – säsongens sista.

Gärna med lite bättre kvalitet än det på Gråsidan, men i vilket fall kommer vi att få njuta av solnedgången från första parkett.

Caroline föreslår en tur upp längs Högfjället och vi lyder order.

Här finns också Sonfjällets högsta topp på 1 277 meter över havet, men den får vi ta en annan gång.

Anmarschen är faktiskt görbar med skidor under fötterna och vi knatar iväg i kvällsljuset.

Efter 45 minuter har vi tagit oss upp till ett av de vanligare åken som Caroline och hennes guidekollegor tar sina gäster till.

Vi blir stående en stund däruppe, ganska länge faktiskt, och ser solen gå ner över fjället. 

Det är lätt att strössla med överord när naturupplevelser ska beskrivas, inte minst i reportagetexter för skid- och friluftstidningar.

Men i det här läget måste de användas.

Utsikten norrut bort mot Oviksfjällen och Lunndörrsfjällen är helt sagolik, med det närmast existentiella ljus som bara vårvintern i fjällen kan uppbringa. 

Ingen i gruppen behöver säga något – det här är något alldeles extra, det känner vi allihop.

Det här är varför man håller på, och till exempel går fem kilometer i pjäxor och får skavsår som håller stilen i två veckor efter turen.

En värdig säsongsfinal

Det är lite svårt att släppa taget om solnedgången och den här stunden.

Men vi vill ju hinna åka också.

Joakim vinklar skidorna nedåt först och gasar på. Jag och Caroline hittar ett stråk till höger om rännan där det fortfarande ligger alldeles lagom mjuk och perfekt vårsnö. Svängarna är få men riktigt fina. 

Vi drar på hudarna igen och går upp för ett till åk i rännan.

En eller kanske två svängar vill vi ha innan vi är redo att göra bokslut på vintersäsongen.

Det får bli samma åk igen, som vi vet är kort men gott.

Nu tar vi extra mycket fart för att få lite skjuts när vi ska ta oss tillbaka ner i Sododalen.

Åket är lika bra som det första, om inte bättre, och känns som en värdig säsongsavslutning.

Mitt leende går från öra till öra när jag gör mitt yttersta för att glida hela vägen ner till tältlägret.

Det är knäpptyst i hela dalgången, som att världen står stilla – borträknat en tjoande fotograf som firar att den sista bilden är knäppt, och att även han äntligen får lägga säsongens sista svängar. 

---

---

Toppturer kring Sonfjället

1. Högfjället

Finaste turen enligt guiden Caroline Nyiri går upp på Högfjället, med ett åk i västlig riktning ner i Sododalen. Det var också här som reportageteamet tog sin fina kvällstur med säsongens sista svängar.

Hela den här fjällsidan är fin att åka ner på och överlag nybörjarvänlig där det enkelt går att välja lutning. Vill du ha lite mer utmanande terräng söker du dig till ravinen.

2. Gråsidan

Det mest nybörjarvänliga åket in i national-parken. Du kan dels gå upp på Gråsidan och åka ner västerut, dels ta ett åk i mer nordlig riktning.

Det senare passar allra bäst som avslutande åk, till exempel på väg tillbaka från Högfjället om du startat vid Nysätern.

Då kan du glida hela vägen tillbaka till parkeringen. 

3. Lillfjället

Midsommarskidåkning? På Sonfjällets nordöstra spets finns fina raviner där det ligger snö långt in på våren och sommaren – vilket lokalbor med koll sällan är sena att utnyttja. Smidigast är att starta vid Nyvallen, då får du ungefär fyra kilometer tur och retur.

Vägen till Nyvallen plogas däremot inte vintertid, så vänta in vårbara vägar.

Det går givetvis att ta sig till Lillfjället tidigare under vintern, men då krävs antingen köttig anmarsch eller lång skotertolkning. Här finns brantare åkning jämfört med förslagen ovan och lite mer lavinkänslig terräng.  

---

Text: Anton Furuland Foto: Martin Olson • 2026-03-24

Artiklar • Sverige • Anton Furuland • Caroline Nyiri • Härjedalen • Martin Olson • Sonfjället • Svenska fjällen • Sverige • Topptur