Det är kanske inte så vanligt att en designer nobbar jobb hos ett av världens ledande sportvarumärken. Men inte om man är Sara Rönngren.

– Det skulle innebära en massa »office time« och det var inget för mig. Jag ville vara i Chamonix, köra långa åk och bli stark, säger hon idag om beslutet.

Det var 1998 och inte första gången Sara väjde från en objektivt sett klockren karriärport. Gång på gång har magkänslan styrt henne bort från givna spår, både i yrkeslivet och skidåkningen. Kanske blir det så om man faller pladask för puder som nioåring. Vi kan säga att det är pappas fel. Sara är uppväxt i Östersund, som sladdis i en inbiten skidfamilj. Tre tävlande storasystrar, en mamma som tog henne till skidbacken nästan varje dag. Och så pappa som tog tjänstledigt från åklagaruppdraget för att jobba som skidlärare i Riksgränsen varje vinter.

När Sara i mitten av 1990-talet tävlade i NM i Gränsen så var det i samma brant som hon upptäckt lössnölycka som liten. Då hade hon redan tävlat i puckel några år, kört europacup och världscup, efter att ha lämnat alpinåkningen som 19-åring. Puckel var hett, men det var något annat som lockade:

– Det såg så roligt ut, så otroligt lekfullt, säger Sara.

Vid det här laget bodde hon i Åre. Hade deltidsjobb som designassistent på Peak Performance, visade framfötter och fick mer ansvar. Men när företaget skulle flytta till Stockholm fick det vara. Sara drog till alperna och USA i stället. Magkänslan som sagt.

Sara själv säger att hon aldrig var särskilt framgångsrik i tävlingssammanhang. Men det är struntprat: Hon har haft fina placeringar både på NM och de tidiga friåkningstävlingar som så småningom skulle bli Freeride World Tour. Det bar hela vägen till X Games i Vermont runt millennieskiftet – höjden av strålglans och prestige men Sara valde en annan väg efter det.

– Jag slutade tävla då jag ofta missade de bästa puderdagarna. Faktum är att jag nog var som bäst vid 35. Då bodde jag i Verbier, åkte otroligt mycket skidor och var väldigt stark.

Det är svårt att inte tänka på Sara som pionjär. Hon var bland de första svenska kvinnorna att satsa på friåkning och ingen annan har samtidigt tagit sig fram som självlärd designer. Bland uppdragsgivarna: Scott, Peak Performance och andra tunga varumärken. Det var i ett sådant uppdrag hon träffade sin blivande man, bergsguiden Jimmy Odén. Han var inblandad i en kollektion hon ansvarade för.

– På vår första riktiga dejt frågade jag om vi inte skulle starta företag ihop, säger hon med ett skratt.

Ett år efter dejten föddes sonen Bodhi och snart utökades familjen med dottern Himani. Då hade Sara och Jimmy lämnat Verbier för Åre och grundat Elevenate som sedan starten 2011 utvecklats till ett av Sveriges mest profilerade skidvarumärken.

– Nu får jag designa precis som jag vill. Superfunktionella plagg som skyddar i alla väder som samtidigt har ett starkt stilmässigt uttryck, för det är också viktigt, säger hon.

Bakgrunden som friåkare spelar in; Sara är noggrann med detaljer och passform, plaggen ska sitta bra utan att begränsa rörelserna. Hur hon ser på att byta storåk i Verbier mot Jämtland?

– Det är kanske inte samma snö, men lätt att ta sig ut och det finns alltid något som är bra. Det betyder otroligt mycket, jag laddar liksom om när jag får vara ute, säger hon och lägger till:

– Jimmy säger att jag nog har någon diagnos. I vår familj är jag den mest skidtokiga.

Läs mer på elevenate.com.

Text: Henrika Lavonius Wike