Mattias Karlsson och Johan Jonsson käkar höjdmeter i Alagna. Foto: Linus Meyer
Alaska, Alagna och Rosa Khutor – chefredaktörens bucket list
Åka Skidors chefredaktör Tobias Liljeroth listar fem skidorter han ännu inte besökt.
1. Silverton & Telluride, USA
Jag hörde talas om Silverton för första gången för många, många år sedan av ett par amerikanska guider som jobbade i La Grave. De berättade om en amerikansk variant av den franska offpisthålan med bara en stollift, inga pister och en gigantisk terräng där antalet åkare på berget per dag är begränsat.
2017 var jag äntligen på väg dit under en rundresa i Colorado. Min kompis Sven Brunso, som bor i närliggande Durango, hade fixat en bokning åt mig på berget i Silverton. På vägen dit, dagen före, skulle jag bara passa på att bocka av en annan från önskelistan, Telluride. En legendarisk västernstad med ett av Nordamerikas bästa skidberg utanför saloondörren.
Men… under första åket för dagen högg min ytterskida fast i ett förrädiskt skarlager under de 20 centimeterna med nysnö och slet sönder det främre korsbandet i mitt högerknä. Så istället för att uppleva Silverton tillbringade jag fyra dagar på ett hotellrum i Telluride med knät i högläge och sträckkollade på NHL-hockey på TV innan jag kunde åka hem över Atlanten igen. Så det här stoppet får bli en dubbel så jag får uppleva bägge orterna på riktigt.
2. Alaska, USA
Alaska, AK, skidåkningens yttersta utmaning, den sista utposten. Konvexa brantåk, spines, sluff som jagar åkaren som öser på i gigantiska svängar. Jeremy Nobis, Doug Coombs, Shane McConkey, Seth Morrison och… Anders “Osten” Norin – skidhjältar som i otaliga VHS- och DVD-filmer och på mängder av bilder i skidtidningar genom åren retat mina sinnen med en åkning som hela tiden känts som den ultimata versionen av den form av skidåkning som jag själv förälskat mig i. Jag säger inte att jag skulle kunna slakta samma berg på samma sätt men jag har i alla år drömt om att en dag få sätta min pjäxbestyckade fot där och i alla fall få en smak av den drömmen.
Så en dag i februari 2020 kom en inbjudan om att åka till Valdez för att testa den helt nya friåkningsbindningen Marker Duke PT. Jag tackade ja inom fem röda utan att ens reflektera över att det till och med var en dags heliskiing inbokat. Den ultimata skiddrömmen låg framför mig. Sedan började nyheten om ett nytt virus att sprida sig över planeten och resan blev självklart inställd, världen hade trots allt större problem att ta hand om än att uppfylla mina futtiga skiddrömmar. Men de lever kvar för det.
3. Alagna, Italien
Det är fruktansvärt pinsamt, men jag har aldrig varit i Alagna – Italiens offpistort #1 och den givna juvelen i Monterosa Ski. Extra pinsamt eftersom just små bergshålor med få liftar, lika få pister, hög fallhöjd och stor terräng är det som jag verkligen går igång på.
Så när mina kompisar berättar nostalgiskt om den gamla, numera rivna och ersatta kabinbanan som hade lunchstängt och där man fick kryssa mellan kladdiga dieselfat, och den legendariska guiden Sergio Gabbio så brukar jag bara bli tyst som muren och svära inombords över min egen dumhet som inte åkte dit redan för en massa år sedan. Och att erkänna högt att jag aldrig varit där skär i hjärtat varje gång.
4. Rosa Khutor, Ryssland
Rysslands friåkningshuvudstad har stått på min önskelista sedan två branschkompisar för ett gäng år sedan berättade om den, enligt dem, fullständigt magiska skogsåkningen och hur få andra åkare som åker upp snön där.
Faktum är att jag (surprise…) varit på väg även till Rosa Khutor men stoppades i sista stund av ett visumstrul eftersom researrangör David Kantermo fått för sig att vi skulle toppa resan med en dags heliskiing i den omtvistade grannstaten Abchazien. Det räckte för att alla som skulle med på resan som inte hade tid att åka till ryska konsulatet i Stockholm och tjata till sig ett visum fick stanna hemma. Enligt uppgift var heliskiingen en total katastrof (såklart) men skogsåkningen i Rosa Khutor allt som den ryktats om att vara. Och lite till.
5. Sogndal, Norge
Lilla Sogndal har på några få år gått från att ”bara” ha varit ännu ett norskt samhälle med ett par mindre skidanläggningar utanför staden till att ha blivit landets kanske hetaste friåkningsområde.
Varje höst har jag haft som mål att i alla fall en gång hoppa in i bilen, köra de dryga åtta timmarna dit och skåda spektaklet med egna ögon. Ekvationen har hela tiden försvårats av att min kollega Henning Reinton på Fri Flyt i Norge hela tiden sagt åt mig att åka dit på prognos, men att om prognosen slår fel så kommer skidåkningen bli totalt kass istället för episk – något som gör chansningen ännu större och svårare att tajma in med allt annat i livet som behöver tajmas in. Som sur lök på den odlade laxen har som bekant Norges gräns varit igenbommad för oss svenskar ett bra tag nu.
Kanske kommer det ändras till vintern. Kanske kommer prognosen skrika »åk nu«. Eller så sätter jag mig bara i bilen och chansar på att det kan bli bra, det går ju det med.
Text: Tobias Liljeroth • 2021-11-29
Resguide