Taro Tamai tar tillbaka surfen till snowboardåkningen
Taro Tamai i sin lilla shop hemma i Niseko. Foto: Håkan Stenlund.

Taro Tamai tar tillbaka surfen till snowboardåkningen

Den japanska ön Hokkaido får möjligen mest snö i världen. Så på skidorten Niseko håller en tillbakadragen man på att återinföra surfen i snowboardåkningen. Möt Taro Tamai.

Det är dagen efter stormen och Taro Tamai kör söderut från sitt hem i Niseko Hirafu. Han är på väg till havet – till surfen. Det var först en tyfonvarning utfärdad över Hokkaido, men innan stormögat kom fram hade den lugnat ner sig. Taro tror det kan bli bra surf så fort det klarnat i havet.

Det är årets tolfte tyfon som drabbar Japan, de tidigare har krävt liv. Bland annat nio stackare på ett hem för pensionärer som dog av översvämning. Tre tyfoner har träffat Hokkaido direkt. Det är ovanligt. Taro tänker att klimatet håller på att förändras men att vi kämpar emot.

– När jag flyttade till Hokkaido hade alla en dörr till huset på vindsvåningen. Numera använder de flesta sig inte av den, eftersom det inte är två meter snö utanför huset.

– Samtidigt som vi pratar om global uppvärmning glömmer vi bort att vi skaffat oss en motoriserad snöslunga istället för en spade. Vi har helt enkelt blivit bättre på att skotta snö samtidigt som det regnar. Vi vill inte jämt se det uppenbara.

– Men visst är det så att vi lever på gränsen till en bra vinter eller inte. Det är inte som det en gång var. Det enda positiva är väl att klimatförvandlingen blivit så uppenbar att även folk i stan har insett det. Förr var det bara vi på landet som förstod att något var galet.

"Allt jag vill är att ta tillbaka surfen i snowboardåkningen". Foto: Katsuhide Fujio.

Japan är på alla sätt fött ur havet. Och Hokkaido är inget undantag. En övärld av vittrande vulkaniska rester som reser sig ur havet likt en urkraft. Ochotska havet, Japanska sjön och Stilla havet omger ön och ser till att mötet med klimat aldrig är långt borta. Mont Fuji på huvudön Honshu är förstås den mest kända vulkanen.

I norr, på ön Hokkaido, Japans näst största ö men största prefektur, är det Mont Yotei som dominerar bilden. Vid foten av Yotei – om du har stora fötter – ligger Niseko Hirafu och Taros lilla snowboardshop. En strid ström av människor passerar in genom dörren till Gentemstick under vintern.
Från att ha tillverkat 1 500 brädor förra året tänker Taro göra 2 000 brädor i år. Från början gjordes Gentemstick i princip för hand men numera är det förstås omöjligt.

– Det är svårt att göra 2 000 brädor för hand så pass bra som vi gör, säger Taro. Det behövs maskiner. Bra maskiner. Men däremot går det alltid att se till att 2 000 brädor får sin sista "översyn" för hand. Det är en avgörande skillnad mellan bra kvalité och exceptionell kvalité. Och det är the human touch.

Taro är från Tokyo. Han åkte skidor med familjen och han älskade att vara utomhus. Så fort han fick chansen tog han tåget till bergen eller till skogen, för att fiska eller åka skidor. Hans far lärde honom fiska när han var tre och när han var elva fiskade han ensam så fort det gick.
När han började surfa var det också något han direkt fastnade för. Han har ingen formell utbildning. Han hoppade av före universitetet. Familjen gick igenom svåra tider, fadern förlorade jobbet och hade svårt att få nytt.

Taro gjorde det han alltid gjort bäst. Han drog till bergen. Som ung, litet barn, hade han sett en bild av en snowboard. Det här var de absolut sista åren på 1970-talet och snowboards var i princip omöjliga att få tag på i Japan, och när de väl blev möjliga skulle de snart bli förbjudna på många av skidorterna.

Även om snowboardåkare knappast upplevde sig välkomna någonstans hade Taro bestämt sig: Han skulle surfa på bergen som han surfade havet, som han inombords föreställde sig att han surfade. Men det skulle ta ett tag till dess och det skulle ta ett väldigt långt tag innan hans första Gentemstick var ute på marknaden och innan någon skulle börja diskutera snowsurf vs snowboard igen.
Men vi kommer tillbaka dit. I kväll kör Taro Tamai söderut för att komma närmare surfen. Den vanliga. Bland vågorna.

Gentemsticks brädor designas av Taro men tillverkas sedan för maskin i både Japan och Kina. Foto: Katsuhide Fujio.

Du som inte upplevt snön i Japan – #japow – har något kvar. Möjligen är bergen en aning "platta". En god vän till mig kallade det "världens bästa gubbåkning" när jag la upp en bild på sociala medier härifrån för några år sedan. Och det kan stämma. Men om gubbåkningen kommer förpackad i en meter puder som omslag så tar jag gärna emot presenten. Du står i knädjupt puder och du böjer dig inför vädergudarnas kraft och välsignelse. Hokkaido får ibland 15 meter snö.

Och även om Taro säger att det var bättre 1991, kallare och mer champagnelikt – du vet torrt med små bubblor – är den ganska bra numera också. En halvmeter djup lössnö, på något sätt som karamelliserad dimma, mellan träden på en liten rygg av Mont Yotei, är inget du någonsin klagar över och om du bara släpper taget om dina föreställningar och söker bergets fallinje, den perfekta linjen, kommer åkningen av sig själv.

– När du surfar, i en våg, finns alltid ett kraftcentrum, en plats som driver på surfbrädan bättre än en annan. Du vill hålla dig så nära den källan hela tiden så länge vågen lever. Så är det också när du surfar ett berg. Du vill hitta den perfekta linjen, den som ger dig den bästa åkningen naturligt.

Taro gillar egentligen inte att dela sina brädor och bygga splitboards, men inser att de behövs för att komma iväg. Foto: Katsuhide Fujio.

Att hänga med Taro är en ganska enkel sysselsättning. Han lever ett enkelt liv. Även om han numera är en kändis i en liten värld är de enkla recepten för att ha kul fortfarande rådande. 

Han campar på stranden. Bor i tält på beachen. I väntan på surfen. Eller morgonfisket. Han åker bräda med familjen. Han fiskar. I morgon ska han surfa i soluppgången.

Det finns alltid något filosofiskt över Japan och japaner, eller också lägger vi bara in det i hela konceptet eftersom så mycket är annorlunda. Den rena vänligheten till exempel.
På frågan om det finns något liknande mellan det japanska tenkara – flugfisket som Taro alltså håller på med – och snowsurfing svarar han omgående: "Hunting". Men jakt som i vadå? Du får filosofera ihop ditt eget svar förstås. Jakten på första snön eller bästa snön vs första fisken eller största fisken?

Eller så är det jägaren i dig, den som utmanas av att finna något nytt byte att fälla.
Det är i alla fall inte svårt att dra paralleller till Ortega y'Gasset, den spanske filosofen, som skrev: "Människan jagar inte för att döda, människan dödar för att ha jagat". Det finns där inom oss – det är vad vi är: jägare av snö eller fisk eller grönsaker.

Oscar Wilde skrev: Wisdom comes with winters. Det låter också filosofiskt så det förslår. Men är inte mycket annat än en självklarhet. Bor du på en plats utan vinter behövs inte mycket eftertanke. Då behöver du bara stiga upp, finna dina flip-flops, en banan och en liter vatten så är du home safe.
Bor du under hotet av sju meter snö behöver du allt bygga tjockare takåsar, ingång på andra våningen av huset och samla lite ved. Sedan måste du lära dig älska det faktum att du snart blir översnöad. Du får utveckla en kärlek till puder.

Jakten på puder är hela tiden närvarande. Foto: Katsuhide Fujio.

Taro flyttade till Hokkaido 1991. Han kom till Niseko Hirafu, som på den tiden var en tillbakadragen liten by med liften Center 4 som attraktion. På den tiden var det fem stycken i liften varje morgon, fyra snowboardåkare och en skidåkare. 

Då var också Niseko en delad ort, fyra olika bolag ägde liftarna som numera är Niseko United. Tokyobaserade Kogen och det lokala Alpen basade i Hirafu.
Bolaget gillade inte snowboardåkare, för så hade bestämts på huvudkontoret, fler och fler skidorter på huvudön Honshu förbjöd brädåkarna.

Men på Hokkaido var det inte mycket orda om att några stycken hellre åkte på en bräda än på skidor. Där blev det aldrig förbjudet, där var det tvärtom välkommet, de var trots allt bara fyra personer det handlade om. Det var ett paradis för en snowboardåkare.

– Det var den bästa terrängen och snön någon kan tänka sig. Och jag hade i princip allt för mig själv. Även om jag visste att det inte kunde fortsätta så i all evighet var det ju fantastiskt just då. Men du vet, fat skis förstörde hela grejen, säger han och skrattar.

Foto: Katsuhide Fujio.

Men det var väl inte bara feta skidor som förändrade utseendet och ryktet om Niseko, även om det ju hjälpte "stickåkarna" att också hålla sig flytande. Det var först och främst australiensare som hittade hit. De brydde sig inte så mycket om det allmänna pratet om att "puder i Japan är inte lika bra som puder i Alperna eller i USA". De hade varken råd eller tid att kolla och dessutom var det här för mycket pow till att börja med, så om något var "bättre" än detta behövde de inte veta av det.

Men efter ett tag började ryktet leta sig utanför Oceanien. Pudret i Niseko var kallt och djupt och det kom varenda dag.

– Så egentligen är det inget underligt. Man kan ju inte anklaga folk för att göra fel om de vill ha puder, säger han och skrattar innan han åter får något allvarligt över sig. Som en tillbakadragen munk.

– All snö är olika, säger han, innan han fortsätter.

– Men all snö har också sin egen karaktär. Du måste förstå det för att kunna njuta av din åkning. Du måste förstå karaktären hos den du delar åket med. Det är ingen idé att jämföra, att säga "Det är bättre i Utah", om du inte är i Utah utan på Hokkaido.
Just den insikten är också en stor del av filosofin bakom hur Taro och Gentemstick gör brädor. För Gentemstick är terrängen och åkarens stil viktigare för valet av bräda än om personen väger si eller så mycket och är si eller så lång. Det är därför Gentemstick snart kommer i 50 olika modeller. Inte tio serier med fem i varje. För varje åk, åkare och bräda är unik.

Från början var snowboard = surfing. Även om du på svenska wikipedia kan läsa: "Snowboard åks ofta i en speciell typ av backe kallad "park". I denna typ av backe återfinns hopp, räcken, bänkar och halfpipes avsedda för olika snowboardtrick". Pionjären Sherman Poppens snurfer är just en förkortning av snow surfer. När pionjärer som Jake Burton och Tom Sims släppte sina första brädor gick ungarna hem och byggde egna i plywood, bara för att de inte gick att få tag på eller var för dyra. Inga av dessa hembyggen höll för en halfpipe i alla fall. Det var sportens själ att surfa snö.

Men sedan köpte farsgubben en bräda till sin telning, bara för att ungen skulle följa med till fjällen och familjen få ro. Och ganska snart blev det skate av hela grejen. Ganska snart tog pipen och parken över sporten. Utom i Niseko i norra Japan där en av sportens främsta minns att han ville surfa bergen mer än något annat.
Visst har Taro tävlat. Visst sa han till sina sponsorer, Moss, att han skulle till Alaska för att åka Extrem-VM.

– Men det var i princip bara för att få pengar så att jag kunde hänga där i någon månad säger han och skrattar.
Taro har massor med first decents i Alaska. Han hängde där i mer än tio år. Sedan hittade han hem till Niseko och utifrån den första brädan han hjälpte Moss att ta fram fanns idéerna för hur han skulle utveckla det som numera är Gentemstick.

Foto: Håkan Stenlund

Nisekos puder var den perfekta platsen att behålla känslan och kärleken till snowsurfing. För det var det Taro höll på med. Det var det den gamla drömmen om att surfa nerför bergen som gjorde att han direkt älskade Niseko. Här fanns snö att surfa i. Mycket snö. Och berg i rätt design.

I den första brädan han hjälpte Moss utveckla hade man använt bambu. Inte som andra tillverkare som använder bambu eller trä för att "fylla ut" kärnan, utan verkligen bambu som en del i själva kärnan. Varför?

– Varje fiskare som fiskat med ett bambuspö förstår. Känslan. Trä är ett levande material. Det kan du inte säga om glasfiber. Självklart använder vi glasfiber, kolfiber, aluminium och allt det där som behövs för att en bräda ska hålla eller uppföra sig som vi önskar, men så mycket som möjligt är vi tillbaka till trä. Och då helst bambu. Bambu har en oslagbar förmåga att dämpa vibrationer och bambu är inte hårt på kroppen, inte som glasfiber, säger Taro och får något eftertänksamt över sig.

Han åkte hårt och mycket och länge. Han stod i 30 i år i samma stance och han levde inte heller speciellt bra. Till slut sa kroppen ifrån. Ryggen la av. Han hade svårt att sova, sitta, stå och surfen var mer eller mindre en utopi. En förändring krävdes, en total förändring. Taro dricker inte, han röker inte, han äter inte mycket, han tränar och går till en onsen och gör sina rörelser. Han är i stunden.

Numera, när han kommer ner till havet och surfen dagen efter stormen, har han fått på våtdräkten och ut surfbrädan ur sin gamla Land Rover snabbare än du säger kampai! Han springer ut i vågorna, han är som ett barn.

Ge honom en bräda och en våg och han kan hålla på i en evighet. Ge honom ett snöfall och ett berg och han kommer att försöka finna den perfekta linjen. När vågen är liten leker han på den, gör "hang five" trots att brädan är en för kort swallowtail. Plötsligt kommer han sittandes på brädan i någon slags ställning som påminner om ett pilatespass. Han asgarvar när han slukas av skummet.

 

Dagen efter stormen och Tamai visar hur bergets vågor ska surfas. Foto: Katsuhide Fujio.

Det är alltså dagen efter stormen och stranden vid Oshamambe ser ut som om tiotusen sopkorgar har öppnats och blåst ut för vinden. Det ser för jävligt ut. Havet är fullt med plast och skräp. Hela världen håller på att översvämmas av skit. Taro skakar på huvudet.

I en Gentemstick-katalog står det "Våra brädor är tillverkade för att åka med. Spika inte upp dem på väggen". Visst, designen är klassiskt avskalad. Snyggt! Om du kommit över en ålder där en naken brud, eller kille, eller en dödskalle är ett coolt åkverktyg så gillar du Gentemsticks design. Men en uppmaning om att åka brädan handlar också om något annat. Så fort du spikar upp den på väggen slutar du använda den och det du inte använder hamnar lätt på soptippen, eller blåser upp på stranden i Oshamambe.

– Gentemsticks bästa sätt att motverka nedskräpning och miljöförstöring är att göra bra saker som folk älskar att använda och därför aldrig kastar bort. Våra brädor kan du åka på även nästa säsong.
– Inte bara köpa en ny för att du gått upp fem kilo eller för att det kommit en ny snygg design på döskallar.

Men så var det här med snösurfing. Vad snackar de om mer än att snowboarding en gång i tiden var just att surfa på snö? Är det inte lite orättvist mot alla dem som bygger världens bästa parker och alla dem som kan göra en sju-tjugo i både vaket och sovande tillstånd?

– Jag åker snowboard för att jag ville surfa snön. Men i det kan långa flyg, snygga 720:s ingå. Jag har inget emot hopp. Snowsurf är lika mycket eller mer ett tillstånd än ett uttryck. Kalla det ett förhållningssätt. Ett mindset. Vi säljer brädor och tänker oss att vår shop är som en musikaffär. Det finns dagar för hip hop, blues och rock'n'roll. Du vet vad du gillar och vad du vill lyssna till. Det avgörs inte av att du är 180 centimeter och väger 80 kilo precis.

– Men du måste förstå vem du är och vad du vill ha på berget. Annars kan du inte köpa rätt instrument för din soul music. Jag säljer egentligen inte brädor – jag säljer medvetenhet, säger han och får han den där looken av en tillbakadragen munk. Eftertänksamt säger han:

– Åkaren ska söka berättelsen om sitt åk på en Gentemstick. Inte köpa en penna att skriva en bok med.

Gentemsticks brädor är ren konst. Konst som ska åkas på snö.

Kanske måste du också förstå det "japanska" för att förstå lite mer av detta. Perfektion är något vackert. Om en japan får ett jobb så stannar han kanske kvar på jobbet hela livet och bestämmer sig för att han ska bli den bästa arbetaren som någonsin gjort det jobbet. Så är det också med snowboard eller skidåkning.

När en vanlig svensk precis lärt sig skärande sväng är hans första tanke: Var ska jag nu då? Vad är nästa steg? En japan kan stanna kvar på steg ett i evigheter, verkligen lägga sig till om att bli bäst i världen på skärande sväng. Det finns en stolthet i att göra något fulländat.

Därför gör Gentemstick snart 50 modeller. Inte tio modeller med fem av varje. Det är kanske omöjligt att begära att en extraanställd säljare på Intersport i Kista ska kunna definiera vilken bräda som passar en åkare som säger att han älskar att rippa stora berg men ibland också bara gillar vårslasket i Riksgränsen. Det är ju mycket enklare att fråga "Hur lång är du? Och ursäkta för att jag frågar, vad väger du?" För på så sätt kan man ta fram en bräda till vederbörande utifrån en tabell som hänger på väggen.

Men är det verkligen vad du vill ha? Vill inte du också höra någon fråga om vilken berättelse du vill komma åt? Där på berget. Dagen efter stormen.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!