Kaj & Sverre i Argentina

Sverres reseberättelse från Seb Micaud Invitational -09

För drygt ett år sedan frågade Seb Micaud (en levande legend) mig och Kaj
Zackrisson om vi ville haka på hans event i Argentina nästa år. Självklart
ville vi det! Seb har vi känt sedan slutet av 90-talet. Han gjorde stort
intryck på oss när vi för första gången skulle köra IFSA Big Mtn World Tour
i Snowbird. Jag och Kaj stod med resten av den svenska ligan i målområdet
och såg en liten man som kom flygande upp och ner högt över trädtopparna.
SHIT tänkte jag då, är det där vad som krävs för att hävda sig i dessa
sammanhang! Stora bakåtvolter är den lilla mannens signum än idag. Vid en
ålder av 36 kör Seb fortfarande hårt och kreativt.

Alltså var vi smickrade av att få haka på till Argentina. Med på resan var två
schweizare och ett tjugotal fransmän. Inte helt lätt med språket. Men då vi
känt varandra så länge och upplevt så mycket ihop var det inga problem, bara
riktigt kul!

Resan började med att vi lämnade Arlanda för drygt två veckor sen. Vi flög via
Paris, Sao Paulo och Santiago och landade till slut i Mendoza. Mendoza är
beläget uppe i bergen i Argentina och är världskänt för sina fina viner. Då
jag och Kaj kom fram lite tidigare än de andra hann vi med att turista lite
och ta del av Argentinas fröjder. Vi hittade bl.a. ett riktigt skönt
upplägg. BIKEANDWINES! Man hyrde cykel för en dag och fick en karta till ett
tiotal vingårdar i området. Sen var det bara att trampa på, smaka av, lyssna
på fakta om allt från druvor, framställning, och lagring. Tio timmar senare
och en ganska vinglig cykelfärd hemåt i skymningen med ett skevt leende på
läpparna så var den dagen över. Rekommenderas!

Två dagar senare mötte vi upp resten av gänget. För att nu vår slutdestination
ingick elva timmar i bil, fyra timmar på häst och 5-6 km på stighudar. Med
en ömmande bak nådde vi tillslut Cajon Grande!

Denna lodge (ett stenhus utan värme) drivs av en annan fransman, Serge
Cornillat, och hans argentinske fru Erika. Inga bekymmer här, bara att lasta
av grejorna och få sig ett skrovmål hemlagad mat, som sedan under kommande
åtta dagar var varje dags höjdpunkt. Äkta argentinsk husman i rejäla
portioner! Huset hade inget varmvatten, men däremot varma källor utanför
dörren. Så efter en dag på berget var det bara att hoppa i, för att sen
skynda sig upp och på med ull och dun för att klara nattens kyla.

De första dagarna var det riktigt fint väder, men inte så mycket till snö. Men
med ett otroligt vackert och annorlunda landskap, skotrar, klättring, sköna
åk och massor av skratt flöt dagarna på fint.

På den tredje dagen kom det ett riktigt Argentinskt oväder. Serge menade att
nu blir vi sittande inomhus i minst tre dagar, men hade vi tur skulle det
börja snöa ordentligt. Vinden ökade och man blåste mer eller mindre omkull
utanför dörren, och snart började det regna också, stöön! Bruno som vi
delade rum med fick sovsäcken fylld med isande vatten den natten, då taket
gav vika, så han flyttade in i matsalen istället. Men så fram på morgonen
började det snöa och det höll i sig i tre dygn. Vi kunde bara hoppas att
snön lagt sig på bra ställen så det kunde bli lite åka av!

Morgonen på den sjätte dagen la sig vinden och solen kom fram. Nu var det full
aktivitet, och det behövdes i den ca 10-gradiga kylan. Stela kroppar böjdes
igång och vi fick uppleva två dagars fantastisk åkning! Inte midjedjupt, men
fullt tillräckligt för att vi skulle kunna ösa på för fullt. Skotrarna gick
på högvarv och när de branta partierna skulle erövras körde killarna med
ryggsäckar och skidor bak på skotern och vi fick sitta framför föraren.
Fullt ös framåt/uppåt, burka järnet i kurvorna, inga bekymmer här inte! Någonstans
i bakhuvudet fanns dock tankarna att vi verkligen var ute i vildmarken på
RIKTIGT, och att det skulle bli jobbigt med en olycka. Ett brutet ben skulle
inte kunna fixas i en handvändning.

Det gick bra och inga skador, bara mer garv. Inget tjafs om linjer och vem som
skulle köra var, filmare och fotografer hjälptes åt och åkarna delade upp
sig. Det är inte vanligt att det flyter på så bra när man har med fransmän
att göra, men tack vare Seb och hans sätt att softa samtidigt som han
levererar fungerade allt bra.

Tanken med detta event var att samla skidpolare, åka till ett exotiskt ställe,
uppleva ett äventyr tillsammans. Samtidigt se till att det leverera fina
bilder och reportage. Jag måste säga att det verkligen var lyckat! Sista
kvällen tillsammans var vi tillbaka i Mendoza, stor traditionsenlig middag
med typ 600 gram kött och en pava rödvin, och fint sådant, per gubbe. Som
krona på verket hade gängets gladaste skit, Thomas ”Bichon” Diet tjatat hela
veckan om att vi skulle ha mustaschfest denna afton, så det vara bara att ta
fram rakhyveln. Fy fan vi såg ut, men det var faktiskt en grym avslutning på
en grymt bra resa!

Tack Seb, hoppas nu bara jag spöar dig i vinter 😉

/ Sverre

Av: Av: Sverre Liliequist Foto: Kaj Zackrisson