Kaj & Sverre i Argentina

Kaj & Sverre i Argentina

Sverre Lilirqusit har precis kommit hem från en tripp till Argentina ihop med den evige polaren Kaj Zackrisson. Det här är hans reseberättelse!

Sverres reseberättelse från Seb Micaud Invitational -09

För drygt ett år sedan frågade Seb Micaud (en levande legend) mig och Kaj Zackrisson om vi ville haka på hans event i Argentina nästa år. Självklart ville vi det! Seb har vi känt sedan slutet av 90-talet. Han gjorde stort intryck på oss när vi för första gången skulle köra IFSA Big Mtn World Tour i Snowbird. Jag och Kaj stod med resten av den svenska ligan i målområdet och såg en liten man som kom flygande upp och ner högt över trädtopparna. SHIT tänkte jag då, är det där vad som krävs för att hävda sig i dessa sammanhang! Stora bakåtvolter är den lilla mannens signum än idag. Vid en ålder av 36 kör Seb fortfarande hårt och kreativt.

Alltså var vi smickrade av att få haka på till Argentina. Med på resan var två schweizare och ett tjugotal fransmän. Inte helt lätt med språket. Men då vi känt varandra så länge och upplevt så mycket ihop var det inga problem, bara riktigt kul!

Resan började med att vi lämnade Arlanda för drygt två veckor sen. Vi flög via Paris, Sao Paulo och Santiago och landade till slut i Mendoza. Mendoza är beläget uppe i bergen i Argentina och är världskänt för sina fina viner. Då jag och Kaj kom fram lite tidigare än de andra hann vi med att turista lite och ta del av Argentinas fröjder. Vi hittade bl.a. ett riktigt skönt upplägg. BIKEANDWINES! Man hyrde cykel för en dag och fick en karta till ett tiotal vingårdar i området. Sen var det bara att trampa på, smaka av, lyssna på fakta om allt från druvor, framställning, och lagring. Tio timmar senare och en ganska vinglig cykelfärd hemåt i skymningen med ett skevt leende på läpparna så var den dagen över. Rekommenderas!

Två dagar senare mötte vi upp resten av gänget. För att nu vår slutdestination ingick elva timmar i bil, fyra timmar på häst och 5-6 km på stighudar. Med en ömmande bak nådde vi tillslut Cajon Grande!

Denna lodge (ett stenhus utan värme) drivs av en annan fransman, Serge Cornillat, och hans argentinske fru Erika. Inga bekymmer här, bara att lasta av grejorna och få sig ett skrovmål hemlagad mat, som sedan under kommande åtta dagar var varje dags höjdpunkt. Äkta argentinsk husman i rejäla portioner! Huset hade inget varmvatten, men däremot varma källor utanför dörren. Så efter en dag på berget var det bara att hoppa i, för att sen skynda sig upp och på med ull och dun för att klara nattens kyla.

De första dagarna var det riktigt fint väder, men inte så mycket till snö. Men med ett otroligt vackert och annorlunda landskap, skotrar, klättring, sköna åk och massor av skratt flöt dagarna på fint.

På den tredje dagen kom det ett riktigt Argentinskt oväder. Serge menade att nu blir vi sittande inomhus i minst tre dagar, men hade vi tur skulle det börja snöa ordentligt. Vinden ökade och man blåste mer eller mindre omkull utanför dörren, och snart började det regna också, stöön! Bruno som vi delade rum med fick sovsäcken fylld med isande vatten den natten, då taket gav vika, så han flyttade in i matsalen istället. Men så fram på morgonen började det snöa och det höll i sig i tre dygn. Vi kunde bara hoppas att snön lagt sig på bra ställen så det kunde bli lite åka av!

Morgonen på den sjätte dagen la sig vinden och solen kom fram. Nu var det full aktivitet, och det behövdes i den ca 10-gradiga kylan. Stela kroppar böjdes igång och vi fick uppleva två dagars fantastisk åkning! Inte midjedjupt, men fullt tillräckligt för att vi skulle kunna ösa på för fullt. Skotrarna gick på högvarv och när de branta partierna skulle erövras körde killarna med ryggsäckar och skidor bak på skotern och vi fick sitta framför föraren. Fullt ös framåt/uppåt, burka järnet i kurvorna, inga bekymmer här inte! Någonstans i bakhuvudet fanns dock tankarna att vi verkligen var ute i vildmarken på RIKTIGT, och att det skulle bli jobbigt med en olycka. Ett brutet ben skulle inte kunna fixas i en handvändning.

Det gick bra och inga skador, bara mer garv. Inget tjafs om linjer och vem som skulle köra var, filmare och fotografer hjälptes åt och åkarna delade upp sig. Det är inte vanligt att det flyter på så bra när man har med fransmän att göra, men tack vare Seb och hans sätt att softa samtidigt som han levererar fungerade allt bra.

Tanken med detta event var att samla skidpolare, åka till ett exotiskt ställe, uppleva ett äventyr tillsammans. Samtidigt se till att det leverera fina bilder och reportage. Jag måste säga att det verkligen var lyckat! Sista kvällen tillsammans var vi tillbaka i Mendoza, stor traditionsenlig middag med typ 600 gram kött och en pava rödvin, och fint sådant, per gubbe. Som krona på verket hade gängets gladaste skit, Thomas ”Bichon” Diet tjatat hela veckan om att vi skulle ha mustaschfest denna afton, så det vara bara att ta fram rakhyveln. Fy fan vi såg ut, men det var faktiskt en grym avslutning på en grymt bra resa!

Tack Seb, hoppas nu bara jag spöar dig i vinter ;)

/ Sverre

Av: Av: Sverre Liliequist Foto: Kaj Zackrisson

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!