Uppdrag puder

Uppdrag puder

En vecka. En flygbiljett. En hyrbil. Ett jäkla sug efter att åka puder. Ingen plan. Åka Skidor bokade biljett till Alperna och lät snörapporten helt och hållet diktera villkoren.

Det börjar med succé när Billy står på Arlanda under den värsta lördagsrusningen och tvingas packa om sitt knökfulla skidfodral till en kartong som personalen grävt fram bakom disken och som dessutom vackert förseglas med knallorange säkerhetstejp. 

Perfekt, den här roadtrippen kommer att bli en vecka långt kaos, är min första tanke. Vår plan är lika enkel som möjligheterna för en total katastrof är stora: vi har bokat biljett ner till Alperna utan någon som helst aning om vart vi är på väg. Vi vet att vi ska flyga till Genève och att vi har en hyrbil som väntar där. Det är allt. Inget boende någonstans. Vår enda ledsagare är en serie snörapporter på nätet och i några olika appar i telefonen. Det och ett sug efter puder.

För det är ju så, du har en vecka ledigt och ett jäkla pepp att åka lössnö med polarna. Men vem fasen kan pricka in bra snö ett halvår i förväg? Om man inte tar den enkla utvägen och väljer Japan i januari, förstås. Alpvädret, och snön, är som bekant lika föränderligt som humöret hos en treåring – det kan växla från himmel till ett rent helvete på nolltid. Och även om Alperna alltid är fantastiska så är det inte alltid lika kul att se den efterlängtade semestern förvandlas till ett inferno av bristande isskare och flatljus när man drömt om knädjupt och blå himmel sedan man senast stoppade in skidorna i förrådet för många månader sedan.

I den goda journalistikens namn beslutade vi oss, i bästa Günther Wallraff-anda, för att undersöka saken grundligt, från insidan. Jag vet, det är ett smutsigt jobb men någon måste trots allt göra det, och det kan lika gärna bli Åka Skidor.
Och det skitiga jobbet börjar med att Billy står och packar om sina, förhoppningsvis rena, kalsonger på Arlandas terminal 5.

Efter att Billy hivat resterna av sin kartong­koffert i en papperskorg på Genèves flygplats börjar jakten. Vi scannar av nätet en sista gång, skickar ett par sms till kompisar på plats i Alperna. Det ser ut som att den sydvästra delen av bergen ska få ett rejält dump de närmsta dagarna, troligen redan imorgon. La Grave och Serre Chevalier ser ut att ligga precis mitt i skottlinjen. För om det är något ställe i Alperna som jag helst åker till är det utan minsta tvekan La Grave, min gamla hemort. Och med en halvmeter snö i pipen, ännu bättre.

Jag ringer Pelle Lång på Skiers Lodge. "Jorå, vi har nog plats för er", släpar Pelle ur sig i andra änden av linjen. Nog? Äh, vi åker dit.
Vi hämtar ut nyckeln till hyrbilen. Billy tittar på mig med bestämd blick.
– Är det okej om jag kör?
Förhandlingsläget är lika med noll. Billy är raggare. Billy tävlar i rally med kartläsare och hela paketet. Billy kör bilen. Punkt.

Efter att vi tråcklat oss ut från flygplatsens parkeringshusgytter dröjer det ungefär tjugo minuter innan den första fartkameran blinkar rakt i ansiktet på oss när Billy kör slalom i hundrafyrtio mellan en liten Renault Clio och en, betydligt större, lastbil på väg från en betalstation utanför Annecy. Rally var det visst.
Ett hundratal serpentinsvängar senare sladdar vi in i La Grave, långt efter att mörkret sänkt sig över La Meijes mäktiga bergssilhuett. Det lilla vi ser av den, täckt av moln som den är. Det lovar gott.

Dag 2
Min gamle skidpolare Lars-Åke Krantz möter upp vid frukosten på hotellet samtidigt som Pelle Lång kör morgongenomgång med guidegrupperna på hotellet på en väldigt speciell blandning av franskengelska och dalmål. Vi plockar ihop våra grejer och halkar ner mot liften på den, precis som vanligt, öde bygatan.
La Meije försvinner in i ett tjockt lager av nederbördstunga moln ovanför oss. Sikten blir bara sämre och sämre för varje meter som den gamla gondolen segar sig uppför berget. När vi kliver ur på toppen, 3 200 meter över havsytan ser vi max 20 meter framför skidspetsarna.
L-Å styr direkt mot Triffide 1, det är liksom inte tal om någon som helst form av uppvärmning. Ett 45-gradigt, exponerat insteg med sidsteppning över en blandning av klipphäll och sylvassa stenar var inte direkt det jag hade sett framför mig som första åk på resan.

Snön i rännan är helt fantastisk trots att sikten är lika bra som på insidan av ett mjölkpaket, bara lite torrare. Knädjupt, på vissa ställen ännu mer där det drevat in. Benen bränner och lungorna kippar ovant efter luft på den höga höjden, men det är inga anledningar att stanna så länge åkningen är så här bra. Sväng efter sväng efter sväng tills rännan öppnar upp sig och vi traverserar tillbaka till mellanstationen för ännu ett varv enligt samma princip. Och nu har nerverna lugnat ner sig en aning.
Efter ett lunchstopp söker vi lite sikt i skogen ner från mellanstationen. Men den tunga snön längre ner på berget är inte vår vän idag, det behövs lite mer snö för att åkningen ska bli riktigt bra. Vi rundar av med att studsa i maxfart mellan trädstammarna på den puckelinfekterade Vallontraversen och droppa ner i skogen och ängarna mot botten.
En runda demis på Hotel Castillan och livet känns inte det minsta hopplöst. Och det har börjat snöa igen.

Dag 3
Vi vaknar upp till ljudet av snöplogen som skrapar snön av vägen nedanför hotellfönstret. Utanför fönstret singlar gigantiska snöflingor sakta ner. Jag vet vad det betyder, en dag med skogsåkning i puder i La Grave. Och det finns inget bättre i min vridna värld.
Men nere vid frukosten står Pelle och ser bekymrad ut. Liften är stängd. Det är för lavinfarligt runt P2, enligt guidepatrullen. Men det är bara början på eländet. Col du Lautaret, bergspasset mot Serre Chevalier, är stängt på grund av vind och snödrev. Som om inte det var nog är vägen mot Grenoble är stängd på grund av lavinfara.

Det är en skidåkares skruvade mardröm. Vi är insnöade på en skidort utan möjlighet att åka lift eller ta oss härifrån. Ridå. Vi gör det enda möjliga, klistrar på hudarna och börjar gå upp längs ängarna i utkanten på byn. Tar några bilder och njuter av det vi har för stunden.
Framåt eftermiddagen börjar solen titta fram och blottar ett La Meije som är inbakat i ett rejält lager nysnö. OK, vi gick bet idag men morgon­dagen kommer att bli legendarisk. Det räcker långt och vi retirerar till Hotel Castillan för ännu en runda.

Dag 4
Vi vaknar upp till en blå himmel, kastar i oss frukosten i farten, sliter med oss skidprylarna och springer ner till liften.
Stängt.
Det är fortfarande för lavinfarligt runt P2 för att guidekommissionen ska våga öppna liften och släppa upp en laddning med pudertörstiga bummartyper på ett av världens största skidberg.
Ridå. Igen.
L-Å ser så rött som bara en förfranskad fiskare från Vimmerby kan göra, hotar med att flytta från byn och kastar in prylarna i sin blå Renaultbuss. Col du Lautaret är fortfarande stängt men vägen mot Grenoble är öppen.

– OK, vi drar till Vaujany istället, säger han med vansinne i blicken.
Det som följer är närmast att betrakta som en biljakt med flera hundra meter höga stup på sidorna. L-Å gasar på likt en uppjagad Sébastien Loeb och skär av alla serpentinsvängar som om det stod en VM-titel på spel, tätt följd av raggar-Billy i hyrbilen som är noga med att påpeka alla förartekniska misstag som vår vän i bilen framför gör.
Vi når i alla fall Vaujany levande, vilket är en klar bonus. Löser liftkort och glider upp mot de vitklädda topparna i utkanten på det gigantiska Alpe d'Huez-systemet.

Vi kör på chans eftersom ingen av oss har varit just här förut, agerar mot bättre vetande och följer spår ut mot okända åk och dalgångar i området kring Petites Rousses. Med lite rutin och ren bonnatur fungerar den planen perfekt. Det är djupt, till och med riktigt djupt stundtals. Och ospårat. Solen steker från en klar marshimmel, snön sprutar över ansiktet, benen värker ännu mer och det är sådär bra som bara skidåkning i Alperna kan vara.
Vi upptäcker nya åk i ett område som varit en vit fläck på våra puderkartor sedan förr. Två hämtpizzor på betongparkeringen vid botten av liften får duga som afterski idag, en passande avslutning på det som till slut blev en grym skiddag,

Dag 5
Vårt jobb i La Grave är avslutat, det är dags att dra vidare. Liften är fortfarande stängd men Col du Lautaret har precis öppnat och vi ber till Ullr och alla andra gudar som vi tror och inte tror på att Serre Chevalier inte ska vara helt slaktat.
När vi åker upp med toppliften i Monetier inser vi att så inte är fallet, tvärtom. Ovädret har legat kvar här likt en fuktig trasa och fortsatt dumpa snö över bergen och hållt toppliftarna stängda i flera dagar.
Samtidigt som L-Å öppnar upp traversen ut mot den fortfarande ospårade, övre delen av Tabucskogen dyker en grupp skidåkare upp bakom krönet. Men innan jag hinner skynda på anar vi några bekanta ansikten under gogglesen. Det är Petter – alltså Petter, artisten – och hans fru Mikaela som är ute med kocken Joachim från Maison du Bez med samma mål som oss, puder i Tabuc.

Nya vänner, gamla vänner. Glesa lärkträd i perfekt, brant lutning i vad som känns som en evighet, faceshots i mängder. Vi kör åk efter åk tills benen bränner som eldar under våra Gore-tex-brallor, och tar ännu några till. Det är helt sinnessjukt bra helt enkelt. Och vad som är ännu sjukare är att det dröjer flera timmar innan vi ens ser ett annat åkargäng i skogen – vad än Serre Chevaliers bummare håller på med nuförtiden, hoppas vi att de fortsätter att göra det så får vi andra mer snö när vi kommer på besök.
Den här dagen var precis allt vi någonsin hade vågat hoppas på, och lite till.
Vi hänger med gänget till Maison du Bez. Kastar lite slemmig tennisboll med den överenergiska fårhunden Chica, kramar hej till ägarinnan Tina, häller upp några rundor i självserveringsbaren och njuter av en trerätters brakmiddag på Alpernas skönaste hotell.
Som sagt, det är ett smutsigt jobb, men någon … äh, jag ska hålla käften.

Dag 6
Benen börjar kännas som betong som blandats några extra varv för mycket och börjat stelna. Jag och Billy glider runt i Monetier och tar oss via "Kylskåpet", liften över blåshålet Col du Vent och ner i Montagnoldalen. Snön är fortfarande orörd på många ställen, om än lite lätt vind- och solpåverkad. Vi klämmer in ett par hajker upp mot Balmekammen och får ännu fler orörda svängar.
Det blir ännu en bra dag till samlingen. En raclettemiddag med smått obscena mängder smält ost senare och vi somnar ovaggade.

Dag 7
Det är dags att dra vidare, roadtrippens lagar kräver konstant rörelse. Eller i alla fall vår hunger på ospårad snö och ny terräng att utforska. Jag gör en kupp och snor åt mig bilnycklarna från Billy med förklaringen att jag behöver en grej i bagaget. Jag vet inte, men jag har bara lust att köra serpentinvägarna upp mot Montgenèvre och vidare in i Italien mot Pragelato, strax bredvid Sestriere i Via Lattea-systemet.
Billy stånkar bekymrat när jag varvar bilen fel, missar en växling och inte gasar till i rätt ögonblick efter apexen i kurvorna upp från Briançon. Skit samma.
Vi konstaterar redan från bilen att skogsåkningen i Pragelato är ett skämt. Ett väldigt bra sådant. Gigantiska trädstammar tycks utkastade med perfekt mellanrum i lika perfekt lutning. Och vi ser bara en handfull spår från kabinbanan på vägen upp.

En smörig italiano i uppknäppt skidlärarjacka, utan mössa över de svallande lockarna och utan handskar kör närmast desperat om oss på sina slalomcarvers den sista vägen ner mot nästa lift – hans machoego kunde uppenbarligen inte stå ut med de där två sjaviga nordborna som hasade förbi honom i början på pisten. Här i Italien är det nämligen pistcarving och glamour som regerar, inte skitig friåkning på nästan två meter långa plank. Perfekt, mer snö till oss med andra ord.
Men det visar sig snart att den hårda marssolen varit obönhörlig mot snötäcket. Det är till stor del ospårat men allt som ligger hyfsat vänt mot solen har värmts upp till en seg sörja som kräver balans och styrka, alternativt till kartongskare. Men ändå, Pragelato är trippens överraskning och vi säger till oss själva att komma tillbaka hit lite tidigare en annan säsong.

Vi klämmer i oss varsin portion lammkorv med polenta på det örnnästeliknande pisthaket Tana del Volpe, kör ett par åk till och packar in oss i bilen och drar vidare.
Vi har en åkdag kvar på resan. Vädret i Alperna har gradvis blivit allt varmare och vi inser att vi måste upp på höjd för att få bra snö. Vi har ett kort kvar i leken. Vi drar till Chamonix.
Några timmar senare sitter vi på baren Moö vid tågstationen i centrum och skrålar med gamla skidpolare som vi inte sett på ett bra tag. Så kan det gå.

Dag 8
Från hotellfönstret tornar Aiguille du Midi sig, och bakom där bland molnen, Mont Blanc. Glacier du Bossons långsamt flytande, numera gråfläckade, ismassor mullrar tyst nerför bergssidorna. Alpernas på samma gång mest förföriska och mest skrämmande bergsmassiv är en perfekt kuliss till morgonens betongkeps, för om man ska vara hyfsat ärlig så hade Cham inte varit Cham utan en rejäl festkväll.
Men det är lugnt, vi hinner med ett åk senare när lördagshetsen på Aiguillen avtagit. Det blir en runda på byn. Långlunch med tartiflette på Maison Moustache et Filles. Benen känns fortfarande som betong och hjärnan är mätt efter en veckas fantastisk skidåkning. Det blir inget åk idag och vi är i ärlighetens namn rätt nöjda med det.

Dag 9
Vi lämnar Cham bakom oss och rullar ner mot Sallanches och vidare mot flygplatsen i Genève utan speciellt stor ånger. Vi har åkt puder i mängder på fyra olika skidorter, träffat gamla polare och ett gäng nya – och vi har varken kraschat sönder bilen eller blivit stoppade av snuten för fortkörning.
Allt som allt, resan blev allt vi hade kunnat våga hoppas på och det blev verkligen en perfekt skidvecka utifrån förutsättningarna.
Mission roadtrip accomplished.

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!