SKI DE LUXE – MEGÈVE

Första gången jag hör talas om Megève är under en drink i Chamonix. 

– Vill du uppleva något annorlunda? undrar min bordsgranne. Åk till Megève.
Och så argumenten: en av världens mest exklusiva skidorter med 13 krogar omnämnda i Guide Michelin. Fina pister. Fantastiskt party på den legendariska jazzklubben Cinq des Rues. Vackra människor. Avslappnad stämning. Dyrt, såklart, men svårslaget “mysighetsmässigt”.
Varför lämna min hemvist för säsongen, adrenalin-meckat Chamonix, för det, funderar jag. Sen vänder jag på steken och frågar mig själv om lite flärd någonsin skadat? Naturligtvis inte. Har jag problem med torr champagne och välpreparerade manchesterpister? Knappast.

Skidorter som Megève marknadsförs normalt inte i någon större utsträckning mot den svenska marknaden. Megève är nämligen så långt ifrån medhavd matsäck och Fjällräven Kånken som det går att komma. Megève är inte afterski i underställ eller middag i träningsoverall.
Megève är flott. Orten har ett klientel som klär sig i matchande kashmirset, shoppar på Hermés och vanligtvis inte anländer från flygplatsen i delad minibuss.
I Megève har det företrädesvis franska välbärgade klientelet huserat i generationer. De kommer från Paris och St Tropez för att festa, kindpussas och dricka afternoon tea. Och i viss mån åka skidor.

Jag reste dit. Till en skidort som inte liknar någonting jag tidigare har besökt. Och jag gillade det! Framförallt för att Megève på sitt eget, chica vis, känns äkta. Här försöker ingen tona ner extravaganta vanor, men stämningen är ändå inte nyrikt brackig. “Diskret lyx” kallas det för, inte att förväxlas med champagnesprutande Courchevel-dito.
Ingen skäms för att bära päls. Få höjer på ögonbrynet när en 2 000 kvadratmeter stor tomt (mark alltså, inte ett slott) går för 100 miljoner kronor. Och så kronan på verket, Megèves pittoreska, medeltida torg pryds sedan 2009 av en 15 meter hög kristallbeströdd Swarowskigran, världens enda utomhusgran i sitt slag. Bara en sådan sak.

På turistkontoret görs saltomortaler när vi, tre svenskar och en före detta fransk olympisk mästarinna i puckelpist, hör av oss. “Äntligen! Sportiga skandinaver! Och Raphaelle Monod!” tycks de resonera.
För även om merparten av Megèves besökare stolt bär sin päls, önskar man från turistbyråns sida modifiera bilden av att bara erbjuda något för de rika och kungliga. Det finns dessutom utrymme att bredda gästerna geografiskt – 70 procent av besökarna är fransmän idag.
Som svensk blir jag försäkrad om att det visst finns två- och trestjärniga hotell, lägenhetsalternativ och till och med en handfull salar för medhavd matsäck. Och utmärkt skidåkning, förstås. När snön faller är jag ensam om pudersvängarna. Och så vidare.

Men för veckan har vi andra planer än att jaga puder och käka limpmackor i en svettig matsäckssal. Det är en fransk Grande Dames (förnäm fru, reds anm) verkliga paradgrenar som ska utforskas: välgroomade pister och finfina backrestauranger.

De flesta som åker till Megève för att utmanas skidåkningsmässigt gör klokast i att hyra en helikopter eller ta sig till Chamonix, 40 minuter bort med bil. Men för carvingälskaren – med familj – är Megève däremot det perfekta resmålet.
– Är det barnvänligt?, frågar jag dumt, för det är svårt att missa det imponerande utbudet av barnklubbar, rullskidmattor, restauranger med “kids corner”, skidskolor, pulkabackar, kindergartens, sportcenter och ett flera sidor långt excel-ark med barnvakter.
Megève är som Sälen men i flärdfull skrud. Och jämförelsen är inte så tokig som den först kan låta. Megève satsar på hela familjen och av den ökända, franska snobbismen märks inte ett spår. Bergen är inte heller avskräckande höga, högsta toppen mäter knappt 2 400 meter, vilket också betyder en kortare säsong än på många närliggande orter.

Men där slutar likheterna. Megève ligger trots allt mitt i Mont Blanc-massivet och är Frankrikes åttonde största skidområde med 221 pister och sammanlagt 445 kilometer perfekt manchester med alldeles lagom mycket folk, förutom under jul- och nyårshelgerna då hela den franska gräddan väljer att tillfälligt förflytta sig till just Megève.
Det finns 125 liftar med kapacitet för 135 760 passagerare i timmen. Skidområdet imponerar. Brett, välpreparerat, blått, rött och 

lagom mycket svart, är återkommande omdömen.
För den medelgode åkaren är Rochebrune/Côte 2000 perfekt. Côte 2000 med sitt norrläge och Rochebrune med långa pister. Vi står på. Området är stort men lätt att få koll på. Folk finsvänger. Liftarna är effektiva och köerna minimala. Vid sidan av de perfekta backarna ligger lite kall nysnö kvar och väntar på oss. Vi kryssar mellan granar, varvar lite skogsåkning med stora, öppna ytor, cruisar upp och ner för backar som Scion, Fontanine och Alpette, den berömda tävlingsbacken och Megèves stolthet.

Eller, som en lyrisk besökare formulerar det “för mig är hon, Alpette, en speciell pist… som en vacker kvinna som måste förtjänas.”
Alla har sin favorit.
– Prapacot är min, finare omgivningar hittar du inte, säger en dam i helvitt skidställ med matchande vita skidor innan hon susar vidare, skolad till perfektion av sin, förmodligen, privata skidlärare.

Vår skidlärare och guide för veckan, Nicolas Chatullard, tillhör bevisligen crème de la crème bland Megèves skidlärare med ett VIP-klientel bestående av bland andra den före detta franska presidenten Sarkozy.
Nicolas är skidlärare, inte “livscoach” eller “prestationscoach” som många av kollegorna har valt att kalla sig, de som tar ett vidare grepp om gästens personliga utveckling än att bara lära ut franska skidlärarsvängar. För Nicolas, som kindpussar i stort sätt alla vi träffar, duger skidlärare bra. Han har sitt på det torra med ett återkommande klientel som, förutom Nicolas Sarkozy, delar av den saudiarabiska kungafamiljen.
– Senast var de bokade för tre veckor, men de dök aldrig upp i backen, så jag åkte med familjens livvakter istället.

Nicolas kliver i sina läderlaminerade carvingskidor och berättar hur han har planerat dagen. Vi ska göra som Carla Bruni, Sarkozys fru, brukar göra, det vill säga köra några svängar och sen njuta av en bättre lunch.
Megèves skidsystem kallas Evasion Mont Blanc och består av i huvudsak tre områden: snösäkra Mont d’Arbois med långa, öppna backar ovanför trädgränsen, redan nämnda Rochebrune, med pister uthuggna ur granskog varifrån det är enkelt att ta sig till Côte 2000, där några av områdets mest utmanande backar ligger, bland annat Descente där störtloppstävlingar brukar gå.
Lite vid sidan av hittar vi Les Jailetts, det minsta området. Hela systemet sträcker sig från St Gervais till Megève och vidare till den lilla skidorten La Giettaz. Rochebrune/Côte 2000 och Mont d’Arbois sammanlänkas med en kabinbana. Även området Les Contamines ingår i liftkortet och erbjuder breda backar och, sägs det, bättre offpist än i Megève.

Vid Rochebruneliften står ett tiotal lokala fotografer redo att för några euros föreviga oss. De lokala talangerna behöver dock inte konkurrera med några influgna paparazzis – i Megève lämnas kändisarna i fred, förklarar Nicolas.
– Alla vet till exempel att miss France är här den här veckan, men ingen pratar om det.
Ända sedan början av 1900-talet har Megève attraherat den franska kändiseliten. Det var 1916, när baronessan Noémie de Rothschild besökte den schweiziska, lyxiga skidorten St Moritz som det första fröet till Megève såddes. Baronessan ansåg att de tyska officerarna uppförde sig illa och dessutom drack de fransk champagne, under krigstid! Dit skulle baronessan aldrig återvända lovade hon sig själv och gav sin norske skidlärare i uppdrag att hitta en fransk motsvarighet till St Moritz. 

1921 byggdes så familjen Rothschilds hotell Mont d’Arbois Palace i Megève. Baronessan bjöd in sina kungliga och kulturella vänner och snart började den lilla skidorten kallas för Paris “21:a arrondisement”, efter beteckningen på stadsdelarna i den franska huvudstaden.

Det handlar om “the French lifestyle”, förklarar Nicolas. Det som gör att parisarna återkommer till Megève. Och det handlar om mer än skidåkning. 50 procent av Megèves besökare åker skidor, resten roar sig med allt det som ingår i Megèves alldeles egen definition av offpist: spa, casino, bridge, bowling, restauranger.

– Vad betyder egentligen “the French lifestyle”? undrar jag.
– Det här, svarar Nicolas och visar oss en av de flottare anläggningarna, den ombonade backkrogen l’Alpette.
Det känns som att befinna sig på en privat tillställning för medlemmar ur valfritt, europeiskt kungahus. Våra ögon möts av idel Montcler-jackor, idel stora, svarta solglasögon, bleka kvinnor, rosafärgade män och små hundar.

Vi äter torsk med tryffelsmaksatt potatismos. Råbiff. Dricker det bästa vin du table vi någonsin druckit – här finns imponerande vinkällare även i backen. Och hugger in i en efterrättsbuffé att dö för. Att frottera sig med gräddan och då och då känna en råttliknande hund nosa runt fötterna är faktiskt inte alls dumt. Backen kan vänta.

Även om pistglidning i mjuka, perfekt välpreparerade backar möjligtvis inte kräver en trerätters, så har just lunch som ritual förfinats till perfektion i Megève. Val av restaurang kräver omsorg, bord bör reserveras och en plats i solen garanteras. Lunch som inslag i skidsemestern är lika viktigt som allt annat och många av Frankrikes bästa lunchkrogar sägs också ligga i Megève.

Som Côte 2000 där det dricks bellini och skumpa och dansas på borden, och där hela grisar steks och damerna svettas i sina kashmirkoftor. Eller som på L’Ideal 1850 där hamburgaren, “Big Mac Rothschild”, går loss på drygt 350 kronor. Eller, som på Super Megève där ägarinnan presenterar sig i pälsväst och lädershorts och serverar perfekt grillat kött och magisk utsikt, här till humana priser.
På Super Megève skymtar jag den enda NK-påsen under veckan, annars är det barskrapat med just skandinaver. De svenskar jag träffar är ett konferensgäng från Söderhamn som är lyriska, det enda de saknar är hederlig afterski. Men Who the fuck is Alice-skränande ingår inte i the French Lifestyle. I Megève dricker man afternoon tea.

Vinflaskan avslutas och vi tar oss mot det mest spännande området, Mont Joly i området Mont Arbois. Hårda, branta pister och finfina offpistmöjligheter, om stighudarna hade varit med. Visst, bekräftar Nicholas, det finns en hel del rolig offpist. På så sätt är Megève perfekt, inga puderhungriga norrmän och svenskar som kör upp allt innan vanliga dödliga har fått i sig morgongröten.
Jag frågar den lokale profilen och före detta alpina stjärnan, 80-årige Adrien Du Villard, vad han tycker om Megève som skidort, idag och förr i tiden. Efter otaliga störtloppssegrar under 60-talet är han van att lyftas fram som representant för orten. Adrien säger att han aldrig har haft någon närmare koll på Megèves burgna livsstil, han har koncentrerat sig på skidåkningen.
– När jag var klar för dagen brukade jag titta ner på Megève från mitt hus i Mont d’Arbois och undra vad som försiggick där nere. Jag undrar fortfarande.

Inte mycket, är det enkla svaret. Megèves besökare är en konservativ bunt: ett försök att ta ner den 15 meter höga julgranen redan i mars orsakade lite av en folkstorm, Swarowskigranen bidrar ju till den “mysiga vinterkänslan”, hette det. Numera tas den därför ner när säsongen är över. Punkt.
Byn är gullig, på gränsen till Disney-perfekt med små kapell, bagerier, kullerstensgator och medeltida sten- och trähus. Och inga stora hotellkomplex, tack vare den regel som inte tillåter nya hus i Megèves absoluta centrum att byggas högre än nio meter.
Helst ska ingenting någonsin förändras, men så är också Megève allt annat än en fransk, praktisk skidfabrik. Hotellen är charmiga och ombonade.

Som Fermes de Maries, ett givet val för den som vill uppleva allt det Megève har att erbjuda under ett tak. Omskriven spaanläggning, lyxiga restauranger, genuin alpstil. Hotellfamiljen Sibuets kronjuvel byggdes 1989. Gamla 1700-talsbondgårdar från trakten plockades ner och återuppbyggdes till det som idag är Fermes de Marie: nio olika sammanlänkade lyxchalets.
Fermes de Maries är en trendsetter i ordets rätta bemärkelse och själva urmodern till franska “chalet style”-hotell. Känner du dig extra villig att spendera går det också bra att hyra ett privat chalet med egen kock – “den bästa lösningen om du har en stor familj”, försäkrar pr-tjejen mig.

Och hur var det då med den fantastiska jazzklubben? Vid entrén till den minimala och legendariska Cinq des Rues som sägs rymma Megèves bästa party står en (förmodligen pårökt) man och flörtar med tjejerna och släpper in övriga på nåder.
Här är klientelet blandat. Ljusskygga typer trängs och mixas med Megèves elit. Unga och gamla. Brats och bönder. Här har legender som Rhoda Scott, Bill Coleman, Stephane Grapery och Claude Luther spelat.

Folk dansar så svetten lackar. Det är röjigt och kul och vi konstaterar att nä, något liknande skulle vi inte hitta i Sälen.
När vi nästa dag lämnar Megève passerar vi McDonald’s, lite vid utkanten av själva stadskärnan. På uteserveringen sitter två unga män och klämmer några burgare. Men av den obligatoriska coca-colan ser vi inte röken. Istället delar männen på en medhavd flaska champagne.
The French lifestyle, även här.