Det tycktes länge vila en förbannelse över norsk alpinåkning. Efter att Stein Eriksen dominerade pisterna i början av 1950-talet hade Norge – skidåkningens hemland – inte tagit ett enda olympiskt guld. Medan de norska längdåkarna och backhopparna levererade massor av medaljer stod alpinåkarna och såg på när Ingemar Stenmark och de andra klev upp på prispallarna.

Några faktorer gjorde att norrmännen i början av 1990-talet ändå såg ljust på framtiden. Dels faktiskt Ingemar Stenmark. Han hade skapat ett stort intresse för sporten även i Norge och visat att nordiska åkare kunde bli bäst. Det hade också pumpats in massor av oljepengar i den norska idrottsvärlden, med siktet inställt på OS i Lillehammer 1994. Men framför allt att två unga norrmän gjorde ett fantastiskt junior-vm i schweiziska Zinal 1990. Kjetil Andre Aamodt från Nordstrands IF vann guld i störtlopp och super-g och silver i storslalom och slalom. Den jämnårige Lasse Kjus tog fyra medaljer.

Inom skidsporten brukar sådana framgångar i junior-vm vara ett säkert tecken på att en skidstjärna har fötts – i det här fallet två. Året därpå tog Aamodt silver vid VM i super-g.

Inför OS i Albertville 1992 såg det trots detta inte särskilt lovande ut. Tre månader tidigare hade Aamodt drabbats av en allvarlig form av körtelfeber. Han hade blivit inlagd på sjukhus, fått dropp och gått ner elva kilo. Läkarna bedömde att det skulle ta ett halvår innan han var på benen igen. Aamodt nöjde sig med en betydligt kortare konvalescens. Han hann till och med träna några veckor inför tävlingarna i Val d’Isère.

Ingen räknade med honom utom möjligen han själv och hans pappa Finn, en sportkommentator och skidtränare som sedan Aamodt var liten befunnit sig i gränslandet mellan entusiastisk förälder och manisk pådrivare.

Två veckor efter att Aamodt fyllt 21 år chockade han skidvärlden genom att vinna super-G-tävlingen och dessutom följa upp med ett brons i storslalom.

Efter 40 års strävan hade Norge fått ett nytt OS-guld i utförsåkning.

Framgången varslade om några egenskaper: Aamodt hade en otrolig fysik. Enligt många som följt honom kunde han ha blivit framgångsrik inom en rad andra sporter. Dessutom hade han en känsla för skidåkning, framför allt på flacka partier, som fanns kvar oavsett sjukdomar och skador. Vidare hade han den där svårdefinierade gåvan som oftast bara är en kliché: förmågan att vara ”bäst när det gäller”.

Året därpå vann han VM i storslalom; han vann fyra världscuptävlingar i rad och kom tvåa i den totala världscupen, efter Marc Girardelli. Vid OS i Lillehammer fick han ”bara” två silver och ett brons. Dock följde han upp med att vinna den totala världscupen samma år.

Redan nu var Kjetil Aamodt historisk – bara Alberto Tomba och Vreni Schneider hade klarat av att ta lika många os-medaljer. Men till skillnad från de många åkare som når stora framgångar i unga år fortsatte Kjetil Aamodt att ligga på topp – i ytterligare tolv år.

När han än en gång tog OS-guld i super-g i Turin 2006 hade han fått ihop osannolika 20 mästerskapsmedaljer. Om han inte under samma os hade ådragit sig en allvarlig knäskada hade det säkert blivit ännu fler.

Trots framgångarna blev Kjetil Aamodt inte en internationell megastjärna likt Ingemar Stenmark, Hermann Maier och Anja Pärson. Utländska journalister klagade på att han saknade karisma och aldrig kom med några spektakulära uttalanden. Han firade ofta genom att gå hem och lägga sig på sängen.

Men i hemlandet är kombinationen av att vara en reko, jordnära kille med glimten i ögat och samtidigt vara ”bäst när det gäller” oslagbar. Följaktligen är Kjetil Aamodt en av de populäraste idrottsmännen genom tiderna i Norge. Sannolikt är han också den bäste.

Av: Gabriel Arthur

Text: Åka Skidor • 2008-07-22