Vid vinter-OS i Calgary 1988 var Lars-Börje ”Bulan” Eriksson 21 år
gammal och hade på kort tid klivit fram som det stora, eller rättare sagt
enda svenska löftet inom fartåkning. Redan som barn hade han gillat att åka
fort, trots sin spensliga kroppsbyggnad. Någon tyckte att han i sin stora,
blå hjälm såg ut som en bula på två ben, därav smeknamnet Bulan.

Lars-Börje växte upp i en skidåkarfamilj, hans mamma Eivor kom från Åre och
tävlade för Sverige vid VM 1954 och OS 1956. Det stod tidigt klart att Bulan
var ett löfte, efter att han kommit trea i den nationella Kalle Anka-cupen
1976.

Familjen bodde i Stockholm. Då var det ännu ovanligt att elitåkare inte kom
från skidorter som Tärnaby och Åre. Men hysterin kring Stenmark i
kombination med snökanoner och ”curling-föräldrar” hade gjort att
tävlingsåkare började dyka upp även på sydligare breddgrader. Bulans styrkor
– teknik, tävlingspsyke och strategi – kompenserade att han inte bodde
granne med ett snöklätt berg.

Hans hemmabacke var istället den 45 meter höga och liftlösa
Sundbybergsbacken. Eftersom han dessutom var kortvuxen och lätt var
specialslalom den naturliga grenen, fram tills han flyttade till Järpen och
började på skidgymnasiet. Några år senare chockade Bulan alla inklusive sig
själv genom att vinna SM i störtlopp. När han året därpå kom på nionde plats
i en Europacup-tävling, efter att ha startat som sista man, mer eller mindre
beordrades han att satsa på fartgrenarna istället för specialslalom. Då var
Sverige ännu betraktat som en b-nation i fartgrenarna, men en satsning hade
påbörjats och störtsloppsbacken i Åre var på gång.

Med sina 175 centimeter och 75 kilo var Lars-Börje ”Bulan” Eriksson egentligen
för kort och lätt för störtlopp. Det hindrade inte att han i januari 1988
kom på sjätte och åttonde plats i två världscuptävlingar i störtlopp, i
schweiziska Leukerbad.

Därför var han taggad när landslaget anlände till kanadensiska Calgary inför
vinter-OS 1988.

I ett av träningsåken inför störtloppet fanns en 90-graderskurva där massor av
åkare hade problem. Bulan kom in i kurvan med alldeles för hög fart, men
räddade sig genom att åka upp på skyddsnätet och glida tio-tjugo meter på
det, innan han svängde ned i banan igen och fortsatte. Det blev en
TV-klassiker som visades om och om från OS i Calgary. Sedan åkte han ut i
störtloppstävlingen. Men i super-G tog Bulan Sveriges första medalj i en
fartgren, när han kom trea.

Det blev starten på en kort och mycket framgångsrik karriär. Han placerade sig
hyfsat i tekniska störtloppstävlingar, men vägde trots allt för lätt för att
bli riktigt framgångsrik. Super-G och storslalom blev paradgrenarna. Nästa
säsong vann han sin första världscuptävling, i Aspens super-G. I Aspen kom
han också trea i storslalom, efter idolen Ingemar Stenmark och Marc
Girardelli.

Inför VM i Saalbach 1991 var Bulan rankad bland de tre bästa i världen i dessa
grenar. Men i störtloppet föll han och bröt ena benet.

Egentligen var det en rutinoperation, men de österrikiska läkarna slarvade och
satte i en alltför lång spik. När benet läkte ihop trängde spiken upp i
knäet. Innan man förstod vad felet var hade Lars-Börje ådragit sig en
kronisk inflammation. Han ställdes sedan inför valet att antingen göra en
chansartad ny operation, för att åter kunna tävla i skidor, eller att sluta.

Han valde det senare, flyttade till Åre och köpte in sig i företaget Åre
Agentur. Ironiskt nog blev hans första uppdrag att resa runt för att sälja
de så kallade Bula-mössorna.

Samtidigt började en ny svensk fartspecialist med en liten kulle som
hemmabacke slå igenom: Pernilla Wiberg från Norrköping.

Tack vare Bulans och Pillans framgångar pratade ingen längre om Chicken
Swedes.

Av: Gabriel Arthur

Text: Åka Skidor • 2008-07-23