Lars-Börje Eriksson - Sveriges förste OS-medaljör i en fartgren.

Publicerad 2008-07-23 12:07

“Bulan” fick skidvärlden att sluta prata om “Chicken Swedes”.

Vid vinter-OS i Calgary 1988 var Lars-Börje ”Bulan” Eriksson 21 år gammal och hade på kort tid klivit fram som det stora, eller rättare sagt enda svenska löftet inom fartåkning. Redan som barn hade han gillat att åka fort, trots sin spensliga kroppsbyggnad. Någon tyckte att han i sin stora, blå hjälm såg ut som en bula på två ben, därav smeknamnet Bulan.

Lars-Börje växte upp i en skidåkarfamilj, hans mamma Eivor kom från Åre och tävlade för Sverige vid VM 1954 och OS 1956. Det stod tidigt klart att Bulan var ett löfte, efter att han kommit trea i den nationella Kalle Anka-cupen 1976.

Familjen bodde i Stockholm. Då var det ännu ovanligt att elitåkare inte kom från skidorter som Tärnaby och Åre. Men hysterin kring Stenmark i kombination med snökanoner och ”curling-föräldrar” hade gjort att tävlingsåkare började dyka upp även på sydligare breddgrader. Bulans styrkor - teknik, tävlingspsyke och strategi - kompenserade att han inte bodde granne med ett snöklätt berg.

Hans hemmabacke var istället den 45 meter höga och liftlösa Sundbybergsbacken. Eftersom han dessutom var kortvuxen och lätt var specialslalom den naturliga grenen, fram tills han flyttade till Järpen och började på skidgymnasiet. Några år senare chockade Bulan alla inklusive sig själv genom att vinna SM i störtlopp. När han året därpå kom på nionde plats i en Europacup-tävling, efter att ha startat som sista man, mer eller mindre beordrades han att satsa på fartgrenarna istället för specialslalom. Då var Sverige ännu betraktat som en b-nation i fartgrenarna, men en satsning hade påbörjats och störtsloppsbacken i Åre var på gång.

Med sina 175 centimeter och 75 kilo var Lars-Börje ”Bulan” Eriksson egentligen för kort och lätt för störtlopp. Det hindrade inte att han i januari 1988 kom på sjätte och åttonde plats i två världscuptävlingar i störtlopp, i schweiziska Leukerbad.

Därför var han taggad när landslaget anlände till kanadensiska Calgary inför vinter-OS 1988.

I ett av träningsåken inför störtloppet fanns en 90-graderskurva där massor av åkare hade problem. Bulan kom in i kurvan med alldeles för hög fart, men räddade sig genom att åka upp på skyddsnätet och glida tio-tjugo meter på det, innan han svängde ned i banan igen och fortsatte. Det blev en TV-klassiker som visades om och om från OS i Calgary. Sedan åkte han ut i störtloppstävlingen. Men i super-G tog Bulan Sveriges första medalj i en fartgren, när han kom trea.

Det blev starten på en kort och mycket framgångsrik karriär. Han placerade sig hyfsat i tekniska störtloppstävlingar, men vägde trots allt för lätt för att bli riktigt framgångsrik. Super-G och storslalom blev paradgrenarna. Nästa säsong vann han sin första världscuptävling, i Aspens super-G. I Aspen kom han också trea i storslalom, efter idolen Ingemar Stenmark och Marc Girardelli.

Inför VM i Saalbach 1991 var Bulan rankad bland de tre bästa i världen i dessa grenar. Men i störtloppet föll han och bröt ena benet.

Egentligen var det en rutinoperation, men de österrikiska läkarna slarvade och satte i en alltför lång spik. När benet läkte ihop trängde spiken upp i knäet. Innan man förstod vad felet var hade Lars-Börje ådragit sig en kronisk inflammation. Han ställdes sedan inför valet att antingen göra en chansartad ny operation, för att åter kunna tävla i skidor, eller att sluta.

Han valde det senare, flyttade till Åre och köpte in sig i företaget Åre Agentur. Ironiskt nog blev hans första uppdrag att resa runt för att sälja de så kallade Bula-mössorna.

Samtidigt började en ny svensk fartspecialist med en liten kulle som hemmabacke slå igenom: Pernilla Wiberg från Norrköping.

Tack vare Bulans och Pillans framgångar pratade ingen längre om Chicken Swedes.

Av: Gabriel Arthur