Det var tisdag kväll. En ganska vacker sådan. Solen höll på att gå ned över stilla havet i väster, och vi avnjöt kvällsolen tillsammans med José, en havererad motor och en tank full med diesel på Copec-macken i centrala Chile. Vi hade ytterligare två och en halv dag på oss för att komma ytterligare 300 mil ned mot Kap Horn. Tiden var knapp och desperata situationer kräver desperata lösningar.

Vi puttade upp ena hjulparat i en hög rabatt för att få lite lutning på härket och slängde ned en avklippt trädgårdsslag i genom tanklocket. En bränsletunna plockades fram och med ett par munfullar av disel var häverten igång.

Det smakade inte kyckling… (ifall någon undrar). 95 oktanig ”Super” fylldes på för att färdigställa den häxbrygd vår tank nu rymde och med ett patetiskt försök till gungning försökte vi vispa ihop de två olösliga vätskorna.

Med tio snabba Ave Maria och spottloskor över vardera axeln, revs startmotorn igång, tuggade, tuggade och tuggade lite till, tills batteriet slutligen gav upp. Tiden var knapp och tålamodet än knappare. Tiden för finlir var förbi och vi stal vidare el från en närastående bil.

Med de bevingade orden ”we’ll either fix it or f*ck it”, vreds startmotorn återigen om, och efter ytterligare två minuters tuggande hostade motorn slutligen till och gurglade äntligen igång
till ackompanjemang av ett gigantiskt grått rökmoln. Vi prisade detta initiativ med tre minuter på 6000 varv, innan vi torkade oljan av tändstiften, slängde igen motorhuven, skrev ”Gasolina 95” med spritpenna på lacken ovanför tanklocket och lade i ettan. Man lär så länge man lever.

Bränslefiltren var körda och katalysatorn slut. Bromsarna tog inte och hon drog åt vänster. Vi döpte henne till Wetterstrand 3.

Klockan 5 på morgonen den 18:e november, rullade vi sena, stapplande och slitna in i Punta Arenas, efter 360 mils non-stop körning, på stora delar grusväg (Olof försäkrar att det var en genväg) och en blixtvisit till världens näst vackraste nationalpark i Torres del Pine.

Packningen är numera incheckad, tillstånd fixade och ett par röda biffar har avverkats medan vi nu endast väntar på gott väder över Antarktis för att kunna låta expeditionen börja på allvar.

Nu kör vi!

Av: Åka Skidor

Text: Åka Skidor • 2008-01-18