Det är ett gyllenbrunt ökenlandskap som visar upp sig genom flygplansfönstret. Ett sandigt kluster av färgsprakande neonskyltar, ett Eiffeltorn och det är skrämmande platt.

Las Vegas lyser och blinkar i rött, blått och gult i den annars monokroma omgivningen. Det är lätt att se varför NASA utnämnt staden till världens ljusaste plats.

Överallt tornar enorma komplex upp sig, designade för att fylla alla dina behov, även de du inte ens visste att du hade. Och oftast utan fönster för att just du ska glömma bort klockan och dagsljuset till förmån för hasardspel som skriker på mer uppmärksamhet än en treåring i en godisaffär.

Det är behagligt shortsväder och Sin City gör sitt bästa för att två män i 40-årsåldern ska bränna alla barnbidrag och pensionsinbetalningar i valfritt kasino.

Men det är ändå mitten av januari, vi vill och är här för att åka skidor. Scenshower och obegränsade 24/7-bufféer får vänta.

Skidåkningen kring Las Vegas får du ta med en nypa öken. Det finns en handfull orter att välja mellan som ligger inom några timmar från neonljusen.

Las Vegas har också en lokal skidort, Lee Canyon, som ligger bara timmen rakt västerut från strippen.

Big Bear ligger gömd i öknen strax utanför Los Angeles och Brian Head tar dig norrut in i delstaten Utah.

Håller man sig inom en fyra timmars biltur så har man även Snow Summit och Mountain High på menyn.

Lee Canyon – där den kaliforniska surfen möter snö

Den varma ökenvinden blåser sand över vägen samtidigt som vi stannar till bredvid en kaktus, vid avfarten från Highway 95. Att detta område en gång i tiden varit en grön oas känns overkligt.

Skylten säger att det inte finns någon bensin på berget och det uppstår lite av ett Sophie’s choice där på avfartsvägen.

Det debatteras om vi ska chansa och hoppas på att bensinen räcker tillbaka till Las Vegas eller plågsamt köra de tre milen fram och tillbaka till Indian Springs för att tanka.

40 minuter senare passerar vi samma skylt igen med full tank och fortsätter den slingriga vägen upp mot Lee Canyon. För första gången ser vi andra bilar med skidor på taket.

Det har i ärlighetens namn varit rätt ensamt med laggen på taket i Las Vegas. Bergen mot Lee Canyon ser plågsamt snöfattiga ut och vi kör fortfarande i ett rätt gyllenbrunt ökenlandskap.

Molnen ligger lågt och regnet hänger i luften när vi parkerar vår Volvo (måste ändå representera Sverige) mellan alla pickup trucks med höjd fjädring.

Lee Canyon fick sin första lift redan 1968, även om det förekommit vintersport där sedan 1930-talet. Stället stoltserar med fyra sittliftar, en släplift och elva nedfarter.

Det känns ändå imponerande med tanke på att vi fortfarande har ökendamm kvar på bilen när vi beger oss mot liftarna.

Det tar inte lång tid innan jag och min skidåkarhälft, Andreas Lundstam, inser att Lee Canyon har något annorlunda över sig.

Dels är vi i absolut minoritet med skidor under fötterna och med breda puderlagg blir vi helt unika som ett par blå-gula enhörningar.

Planka dominerar helt där snowboardåkarna verkar komma direkt från Venice Beach och bara byta brädsort under fötterna. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som ger stället dessa vibbar.

Det kan vara den enormt avslappnade attityden eller de noggrant utvalda kläderna för att förmedla sina personliga uttryck. Eller den söta rökdoften i luften, som även förklarar den avslappnade attityden.

I Lee Canyon haltar det som det gör på så många andra skidorter runt om planeten just nu när det gäller snö, även om dess läge för skidåkning är öken.

Hälften av liftarna är stängda och att ens åka centimetern utanför pisten är en garanterad hajattack och godnatt för belagen.

För en gångs skull tajmade vi in ett litet snöfall på eftermiddagen, de flacka backarna fylls med ett litet lager champagneskum och Lee Canyon känns inte helt tråkigt för rutinerade skidåkare.

Men det är inte bara den där extra injektionen av det vita guldet som gör att vår utflykt här blir till ett fint minne, utan även några locals och deras syn på livet och snö.

Jag har nog aldrig hört så mycket peppande ord mellan främlingar och ren och skär lycka i någon skidbacke tidigare. Och alla är som sagt riktigt välklädda.

Det här är vad utförsåkning handlar om. Inte grader på lutning, höjd på klippor eller antal volter mellan kick och landning.

Utan folk som glider på snö och har enormt roligt tillsammans – oavsett antal pister eller färgbeteckning på dessa.

Lee Canyons fallhöjd på 262 meter kanske inte är något att skryta om men detta futtiga vertikala faktum bjuder ändå på stort nöje.

---

---

Skidorter runt Las Vegas

Många av skidorterna runtom Las Vegas kräver att man bokar parkering och ibland liftkort i förväg, särskilt vid högsäsong. Alla orter erbjuder skiduthyrning, dock inte skidor av det bredare slaget.

Att ta sig till Brian Head och Big Bear är smidigt då Highway 15 är effektiv, även om man får vika av cirka en tredjedel av sträckan rakt ut i öknen till Big Bear. Brian Head är nog det snösäkra alternativet, medan Lee Canyon kan stilla det direkta skidsuget.

Las Vegas, som huserar strax över 600 000  invånare på 367 kvadratkilometer, är en speciell stad som är byggd enbart för underhållning. Staden som vi ser den idag grundades 1905, men exploderade inte förrän 1931 då kasinospel blev lagligt i delstaten.

Att hela konceptet Las Vegas är att spendera pengar till max är tydligt överallt, och inte alltid till din fördel. 2022 deklarerades det att Las Vegas tjänade 8,2 miljarder dollar enbart på kasinospel. 

Tack vare alla sina neonljus och andra lampor från alla kasinon och hotell så har Las Vegas utsetts till den ljusaste platsen på jorden av NASA.

Bellagios klassiska fontäner stoltserar med ett flertal Guinness världsrekord. Till exempel flest fontäner vid ett och samma hotell.

Långt innan Las Vegas blev det ökenlandskap vi känner till idag var det faktiskt en grön oas som beboddes av Paleoindianerna redan för 10 000 år sedan. 

Brian Head – Pudersnö i södra Utah

Det är tidig morgon, klockan är innan 06:00 och vi rullar norrut ut ur Las Vegas. Rusningstrafiken ackumuleras i backspegeln och morgonsolen i framrutan.

Två hinkar med Denny’s dödsmetall-svarta kaffe slåss om utrymme i de ej amerikanskt anpassade kopphållarna.

Highway 15 ska ta oss genom Nevada, en kort sväng in i Arizona och till slut in i Utahs sydligaste delar, enbart tre timmar bort.

Denna typ av skidresor, där man kan utforska mer av den lokala kulturen och naturen, än att sitta på en och samma färdigpaketerade skidresort, är min favorit. En djupt sovande kompis i passagerarsätet är visserligen inte lika entusiastisk.

Även om det är till största del motorväg och raksträcka, så tycker jag att det platta och karga ökenlandskapet är vackert på sitt eget unika sätt.

Vi viker av i Parowan för de sista 20 minuterna upp till Brian Head och 2 900 meter över havet. Det varnas för en annalkande storm på radion.

Enligt prognosen så ska det ha landat en del snö under natten och små flingor dalar graciöst ner framför vindrutan ju högre upp vi kommer.

Det verkar som att mer påfyllning är på väg.

Vi återupplever mindervärdeskomplexet i Lee Canyon och parkerar mellan två stora pickups när snön börjar falla mer intensivt.

Brian Head huserar åtta liftar och hela 71 nedfarter med en fallhöjd på 402 meter. Majoriteten av åkningen sker dock på blå eller gröna backar.

Men eftersom snön finns, så finns även möjligheten för mer avancerad, det vill säga roligare, åkning.

Vi spenderar största delen av dagen runt Giant Steps Expressliften och avverkar de omkringliggande pisterna i 10–20 centimeter fluffig snö. The Plunge är trevligt nog inte pistad eller uppkörd, vilket passar perfekt för glada svenskar med breda skidor.

Ju längre dagen går, ju längre in i skogspartierna flyttar vi oss för mer orörd snö.

Lunchen intas vid restaurangen med samma namn som liften. Även denna ekar relativt tom.

Servitrisen berättar att en stor storm är på väg in och att de snart kommer stänga.

Jag tror vi sätter något slags pjäxlöpningsrekord när vi springer till liften för att ta oss tillbaka. Tack gode gud för gåläge.

De sista åken tillbringas utanför offpistportarna till systemet vid Wild Ride. Bland de glesa träden hittar vi sväng efter sväng med orörd pudersnö och gapskratt.

Här huserar vi tills skidpatrullen bryskt påpekar att systemet nu är stängt.

Det är ett fåtal bilar kvar på parkeringen, många verkar fly den stundande stormen.

Det känns nästan brottsligt som skidåkare att lämna denna plats nu. I Parowan svänger vi åter ut på Highway 15, och där börjar förspelet på vad natten här i Utah ska bjuda på – snöstorm.

Det drar igen med stora snöflingor och vi ser knappt pärlbandet med långtradare framför oss.

Ibland är inte livet rättvist.

Big Bear – en björnkram mitt i öknen

Den sista skidorten som vi valt att besöka inom några timmar från slotmaskinerna, tar oss söderut mot Los Angeles och kusten.

Det känns lite udda att köra mot sandstränder och surf för att åka skidor. Highway 15 tar oss denna gång till ett flertal legendariska platser från den amerikanska kulturen.

Solen har precis letat sig in i backspegeln när vi svänger in på ett av de obligatoriska stoppen om man passerar i området, Peggy Sue’s 50’s Diner. Originalrestaurangen byggdes 1954, men har genom åren bytt ägare och skepnad.

1987 öppnade de nuvarande ägarna restaurangen och har gjort sitt bästa för att återställa hur stället såg ut på 1950-talet. Det fullständigt skriker nostalgi, från inredning till menyer, musik och servitriser i tidsenliga outfits.

Efter en klassisk frukostomelett med en milkshake, som det självklara frukosttillbehöret, måste vi bara utforska restaurangens baksida. Som varje vägkrog med självaktning så har Sue’s också en dinosauriepark.

Mer än mätta rullar vi vidare till ännu en legendar, Barstow. Med sina 25 000 invånare är Barstow idag en viktig historiekulturell del av Route 66. När Route 66 officiellt fortfarande existerade var transport en viktig del av den lokala ekonomin i Barstow.

Korsningen mellan Route 91 och 446, som även dessa försvunnit ur Kaliforniens vägsystem, var en av de mest trafikerade i hela USA.

Det lokala Route 66-museet berättar att 800 gallons, strax över 3000 liter, bensin tankades dagligen i stan innan de mer moderna motorvägarna drogs i utkanten av stan.

För att sätta det i perspektiv från den tiden, en vanlig bensinstation som på den tiden ofta bestod av en pump, tankade cirka 100-200 gallons per dag.

Existerande väg 247 tar oss rakt söderut från Barstow, in i en platt och varm öken. Skidorna på biltaket måste tro att de blivit kidnappade för att säljas som spillved.

Efter en plågsamt lång raksträcka utan berg och med överflöd av stekande sol, börjar vi äntligen se något som liknar berg. När vi passerat genom det pittoreska Lucerne Valley tar väg 18 oss äntligen uppför.

De karaktäriska 180 graderssvängarna är en glad påminnelse om att vi stadigt klättrar mot högre höjder. Plötsligt så ändras landskapet och naturen. Från en torr och varm öken blir det nu grönt och frodigt, även snön börjar sakta visa sig.

Det är som om vi kommer till en hemlig oas mitt i den kaliforniska öknen. Big Bear City som ligger vid sjön med samma namn känns fantastiskt felplacerad här.

Från Las Vegas blinkande neonljus, via Sue’s 50’s Diner och en oändlig öken, rullar vi nu genom en regelrätt skidort med timrade stugor och skiduthyrning i varje hörn.

Big Bear bjuder på strålande sol och blå himmel, allt vad en skidåkare kan önska sig, egentligen.

Dock så verkar stormen som passerade Brian Head missat notisen om att även besöka Big Bear. Snön ligger med kirurgisk precision innanför pistgränsen. Funderar du på att åka utanför kan du lika gärna ta på dig dina flipflops.

I ärlighetens namn så känns det i skidåkarsjälen, även om vi var beredda efter att studerat snöfall och väder de senaste veckorna. Men så börjar vi tänka på det glada gänget i Lee Canyon.

Givetvis kan vi ha det lika roligt här så som de hade det, utan den söta rökdoften. Big Bear är inte det största systemet, men placeringen av backarna och topografin erbjuder ändå rolig skidåkning.

Snön är härligt mjuk och slaskig när vi stiger av Bear Mountain Xpress toppstation. Vi tittar på varandra och skrattar innan vi bränner lagg med midja över 100 mm nedför berget.

Pucklarna efter tidigare plogande skidor blir till oanade möjligheter och utmaningar. Platåerna blir tävlingar i längdhopp där förloraren får köra hem.

Solen skiner, temperaturen är på behagliga -1 celsius och varje åk sker till utsikten av den vackert blåa björnsjön. Tänk vad fantastiskt roligt man kan ha på skidor, även om det inte alltid blir det snödjupet som man tänkt sig.

BH:ar och underkläder som hänger i buskarna under liften vittnar även dessa om en bra skiddag.Vi njuter av en klassisk ostburgare, jobbar på gogglebrännan och konstaterar att skidkläder även är ett starkt personligt uttryck i Big Bear.    

Big Bear är den mer kompletta skidorten av de tre som vi valt att besöka omkring Las Vegas.

Stället har genom åren bytt namn, från Moonridge Ski Area som det hette när det etablerades 1941, till Goldmine Mountain på 1970-talet, till Big Bear Mountain 1988.

Systemet är mindre än Brian Head med Bear Peak, dess högsta topp på 2683 meter över havet och en fallhöjd på 507 meter.

Totalt finns här sju liftar och 26 nedfarter.

Big Bear vinner dock med ett större utbud av restauranger, afterski och allt annat som tillhör en regelrätt skidort. Det är även väldigt speciellt att åka skidor så nära Los Angeles, man kan nästan känna saltdoften i luften.

Det är med ömma muskler vi rullar ned mot den heta öknen och mot Las Vegas.

Längdhoppen tog ut sin rätt. Men äventyret är inte över än. I Lucerne Valley fångar en gammal rostig veteranbil vår uppmärksamhet.

Café 247 är ett hopkok av gamla bilar, motorcyklar, oljetunnor och allt man kan hitta på en gammal ökenfarm. I

nsidan är tapetserad med gamla registreringsskyltar och fönstren har vad som verkar vara de obligatoriska Trump-klistermärkena.

Las Vegas är skidåkning – om man vill

Las Vegas är givetvis inte dit man åker om man vill ha en hel veckas skidåkning med enbart champagnepuder.

Men det är inte heller syftet, helt ärligt. Visst är det fantastiskt smidigt att bo på en modern skidort med pisten utanför husknuten.

Men även om bergen är annorlunda, tenderar de flesta skidorter att vara stöpta i samma form.

Att sikta på ett ställe som Las Vegas och addera skidåkning runt om är ett ganska trevligt avbrott i den annars standardiserade skidsemestern.

Vi fick inte det där bottenlösa pudret just denna gång, men de upplevelser vi fick längs vägarna mellan skidorterna och bland neonljuset skapade minnen för livet. För även om Las Vegas inte har ski in/ski out-läge så finns här en ski lodge för regelrätt après ski, även om den är tämligen hemlig.

Någonstans inne i det legendariska Cosmopolitan, bakom tre dörrar ligger den helt anonymt, precis som en bra linje i skogen.

---

---

Las Vegas, USA

Bo Fontainebleau är klassisk mark. Förutom ett (såklart) kasino finns här ett flertal restauranger av olika kaliber, scenuppträdanden, spa, lyxiga butiker och det mesta du behöver för att glömma bort vardagen. Hotellet ligger cirka en kvarts gångväg från den klassiska Las Vegas Strip.

Gör Leta reda på Ski Lodge inne i Cosmopolitan och kolla på filmen Rovdjuret på tjock-tv samtidigt som snöfall projiceras i det artificiella fönstret bakom baren. Unna dig en pizza eller en drink namngiven efter 1980-talets stora actionfilmstjärnor. Vi tog såklart varsin Dolph Lundgren.

Flyg Flyg till Las Vegas med KLM. Vi tycker att KLM erbjuder bra standard för överkomliga priser. Men de flesta stora bolagen flyger till Las Vegas, bara att välja och vraka.

Se En promenad eller två längs med strippen är ett måste. Det är ett spektakel utan dess like med ett Eiffeltorn, Pariserhjul och Bellagios klassiska fontäner. Om poliserna som handfängslar dig har Daisy Dukes så är det inte på riktigt. Eller varför inte ta en båttur à la Venedig inne i The Venetian? Har du tid så passa även på att se en av Las Vegas många shower. 

---

Text: & foto Johan Ståhlberg • 2026-03-11

Artiklar • USA • big bear • Johan Ståhlberg • Las Vegas • Skidåkning • USA