Hade Benny Lindberg bara åkt en ynka kilometer i timmen snabbare i Chile 1978, hade han blivit en internationell skidlegend. I dag är den flygande svensken bortglömd utanför speedskiåkarnas lilla krets.

Från mitten av 1970-talet började speedskiåkarna närma sig drömgränsen 200 kilometer i timmen. De åkte världen över på jakt efter långa, branta backar på höga höjder. Chilenska Portillo var en av favoriterna. Åkarna var ett udda gäng, hälften av dem före detta störtloppsåkare med landslagsmeriter, hälften galna amatörer som tog droger för att bli av med farträdslan. Benny Lindberg och amerikanen Steve McKinney tillhörde den första kategorin och var de två stjärnorna.

I Portillo hade Benny just slagit fartrekord med vanliga skidor, han hade åkt 180 kilometer i timmen. Sedan klev han i bindningarna på sina jättelånga speedskidor.

Till skillnad från vid dagens tävlingar, var backarna på den tiden inte preparerade av pistmaskiner. De tog sig inte uppför den 38 grader branta Kilometro Lanzado. Istället trampades backen så platt som möjligt av funktionärer och åkare. När åkarna började närma sig 200-kilometersgränsen upplevdes ojämnheterna som när en bil bränner in i ett fartgupp. Den som då blev rädd och inte klarade att behålla sin äggställning förlorade fart direkt.

De som följde Bennys åk såg honom behålla ställningen och insåg att det gick mycket fort. Men när han kommit i mål visade det sig att han inte haft marginalerna på sin sida, han hade åkt 198,8 kilometer i timmen. Sedan var det polaren och konkurrenten Steve McKinneys tur och han spräckte drömgränsen med sina 200,2 kilometer i timmen.

Söker man idag efter skidåkaren Steve McKinney på Internet får man hundratals träffar. Söker man efter skidåkaren Benny Lindberg får man en eller två.

Åka Skidors nestor Felix S:t Clair Renard följde med sin kamera Bennys jakt efter fartrekord världen över.

– Förutom att han var totalt orädd, var Benny en teknisk skidåkare och mycket bra på att glida. Han gick verkligen in stenhårt för åkningen. Han testade massor av mer eller mindre lyckade tekniska innovationer och träningsmetoder.

Dåtidens svenska skidscen dominerades ju av Ingemar Stenmark. Fartåkaren Benny Lindberg passade inte riktigt in. Han vann SM i störtlopp ett par gånger och var med i landslaget en tid. En av hans kompisar, den före detta störtlopps- och speedskiåkaren Erik Ström, berättar med ett leende:

– Benny sparkades från landslaget bland annat för att han ansåg att yoga räckte som fysträning och för att han vägrade ha på sig landslagets fritidskläder. De var för töntiga, tyckte Benny.

De utflippade speedskiåkarna passade honom bättre. Enligt vissa skidhistoriker ska sporten ha uppfunnits av guldgrävare i USA på 1800-talet; killar med mer mod än skidteknik. De åkte rakt ner därför att de inte kunde svänga. Den traditionen levde vidare ända in på 1980-talet.

– Steve McKinney, som senare dog i en trafikolycka, var en riktig bergsmänniska. Men många av de andra var bara galna. En del av dem kunde inte svänga, utan bara åka rakt fram. De rökte hasch och tog LSD för att bli av med rädslan. Det var svårt för oss andra att konkurrera. Men Benny och Steve var tuffare än dem, säger Erik.

Många speedskiåkare hängde i Squaw Valley i Kalifornien. Deras våghalsighet inspirerade yngre Squaw-åkare som i dag är världskändisar inom friåkningen, som Scot Schmidt.

Men Benny Lindberg blev alltså ingen kändis utanför sina egna kretsar.

Ett skäl till det var att intresset för speedski mattades av. Åkarna själva menar att det var skidförbundens fel. När de tog över, som när speedskiing blev en uppvisningsgren under OS i Albertville 1992, försvann prispengarna, publiken och sponsorerna. Först på senare år är sporten på väg att bli i ropet igen.

Ett annat skäl var att Benny fick ett nytt intresse. Erik Ström berättar:

– Benny var aktiv som tränare under flera år. Men i början av 1990-talet råkade han prova min motorcykel och sedan var han fast. Han beställde en HD från USA och bestämde sig för att bli den förste att åka jorden runt på en chopper. Planen krävde ekonomiska resurser, men Benny fegade inte ut.

– Han jobbade på en mekanisk verkstad i princip varje dag tre år i sträck, från tidig morgon till sen kväll. Han till och med sålde sitt hus och flyttade in i ett rum på fabriken.

Pengarna tog honom runt jorden. På vägen insåg han att han trivdes bäst i USA, där han bland annat lärt känna en indianstam. Han återvände till USA och arbetar idag som lastbilschaufför.

Text: Gabriel Arthur • 2008-07-24