Till en början sken solen och vi gick längs med risodlingar och bananplantager. Sedan kom djungeln med blodiglarna. Dagsetapperna blev längre och regnet kom allt oftare. När vi lämnade djungeln och tog oss upp mot högre höjder blev terrängen finare och vädret stabilare. Lite nu och då skymtade jag snöklädda berg bakom molnen. Humöret blev bättre men samtidigt drog Jörgen på sig en förkylning med en elak hosta som höll honom vaken större delen av natten. För att bli frisk valde han att stanna några dagar i lägret i Tseram (3700m) medan resten av gänget fortsatte uppåt. För att få med all vår utrustning och mat hade vi under vandringen 20 bärare till hjälp.

När vi kom upp till Yalung glaciären som leder till Kangchenjunga ville hälften av bärarna inte fortsätta. Med bara halva manskapet gjorde det att en dagsetapp tog oss två dagar. Inte nog med det. Sedan kom snön. Under en dag snöade det 20 cm och då valde resten av bärarna också att ge upp. Även om det gav oss problem förstår jag att bärarna inte ville fortsätta. Det är inte ett dugg kul att gå på glaciären och 20 cm snö gör det inte roligare. Nedre delen av glaciären, eller moränen som det också kallas, är en blandning av sten, grus och is. Hela tiden upp eller ner, inte en platt yta. Kläderna och skorna som bärarna använder är mer passande en solig dag på stranden än på en snöig glaciär. Jag är mäkta imponerad att de tog sig så långt som de gjorde. Som tur är hade vi inte långt kvar till baslägret, vår ändstation. Jörgen hade blivit av med hostan och kommit i kapp oss. Tillsammans med våra kockar Buddhi, Kansha och Mon samlade vi ihop de viktigaste grejorna och flyttade upp till Kangchenjunga basläger.

Det känns grymt skönt att äntligen vara framme vid foten av Kangchenjunga och bara vyn av de fina bergen är väl värd den länga vandringen. Efter 14 dagar i djungel och stenrös ska det bli gött att plocka skidorna och ta sig upp på snön.

Text: Åka Skidor • 2008-10-06