Framme vid K2

2009-06-14 – K2 Base Camp
Höjd: 5 135 meters

Efter en veckas vandring uppför Baltorodalen har vi nu äntligen kommit fram
till K2:s basläger som kommer att vara vårt hem de kommande sex veckorna.
Det är här klättringen på K2 börjar.

Från Skardu åkte vi med Landrovers på små och ojämna vägar till en by som
heter Askole. Den sex timmar långa resan var en skräckfärd. På ett ställe
forsade ett litet vattenfall ned på jordvägen som bara var en bilbredd bred.
På ena sidan vägen var en klippvägg och på andra ett hundra meter högt stup
ned till älven. På vårt första försök att ta oss förbi den smala passagen
med vattenfallet fastande vi i leran och fick backa tillbaka. På andra
försöket skrapade bilen i klippväggen för att inte sladda av vägen. Som tur
är hade vi en duktig chaufför som tog oss förbi skräckpassagen och
helskinnade hela vägen till Askole. Den bilresan var förmodligen hemskare än
något vi kommer att uppleva på K2.

För att transportera all vår utrustning och mat för sex veckor upp till K2
fick vi hyra in bärare. Bönderna i Askole är alltid sugna på ett extraknäck
och ställde gärna upp. De blev så glada att de nästan började slåss om
grejorna. Efter lite kaos hade vi fördelat ut 40 stycken 25 kilos lass till
bärarna och vi var på väg.

Vandringen uppför Baltorodalen är en lång historia, sex dagar med 5-6 timmars
vandring på små eller obefintliga stigar. Underlaget består av sand, sten
eller is

i en ojämn blandning. För en vekling som mig var det en smärtsam resa. Mina
fötter tyckte inte att sex timmars vandring på sten och is var speciellt kul.

Halvvägs in på vandringen ville bärarna ta en paus så vi tog en vilodag på
campingen Paiju. Abbas, vår kock, hade tagit med sig en levande get som vi
skulle ha till mat. Med mina magproblem var jag inte jättesugen på en get
och det var inte Michele heller så vi gav geten till bärarna. Gissa om de
blev glada när de fick sig en liten köttfest på vilodagen.

Ju högre upp i dalen vi kom desto finare blev utsikten. Vi vandrade förbi en
hel bunt med fina berg som till exempel Trango Towers, Mustagh Tower och
Masherbrum. Det fick till och med mig att sluta gnälla om ont i fötterna.
Upplevelsen kulminerade när vi kom till Concordia, mötesplatsen för några av
Karakurums största glaciärer. Sittandes i tältet på Concordia ser man några
av världens finaste berg: Mitre Peak, Gasherbrum 4, Broad Peak och K2. Är
man där, som vi var, i början av juni när det nästan är folktomt är det en
helt magisk plats.

Från Concordia hade vi en fem timmars marsch uppför Godwin Austenglaciären
till K2:s basläger, inklusive en fika med två Österrikiska klättrare i Broad
Peaks basläger. Bara som lite extra underhållning fick vi, med en kopp te i
handen, se en fransman komma flygande med paraglider ned från högt uppe på
Broad Peak. Helt ok fikapaus.

Hur som helst har vi nu installerat oss i K2:s basläger på Godwin
Austenglaciären, som kommer att vara vårt hem under de kommande sex
veckorna. Allt är bra. Till och med magproblemet, som jag drog på mig i
Islamabad när jag svävade ut från min pizzadiet och testade den pakistanska
maten, är nu borta. Min italienska vän och matmentor säger: man kan inte äta
för mycket pizza. 😉

Vi håller nu på med att förbereda oss för klättringen på K2, mina drömmars
berg.

Om du har möjlighet, ta en titt på Baltoroglaciären och K2 på Google Earth.
Det är rätt häftigt.

GPS-position:
Lat N 35°50,34′
Lon E 076°30,85′

Bok som jag läser: Anthony Kiedis – Scar Tissue
Musik på MP3 spelaren: Red Hot Chili Peppers – Californication

Av: Fredrik Ericsson