Jungfrau – i giganternas skidspår

Den lilla byn Mürren klänger sig fast på en solig terrass vid kanten av ett 800 meter högt stup, likt ett medeltida örnnäste. I hotell Eigers rymliga lounge lutar sig bergstoppen med samma namn genom de takhöga fönsterna – så imponerande att även om du är ensam i det viktorianskt inredda rummet så känns det som att någon sitter bredvid dig. Någon viktig.

Panoramat som upptar resten av salongen är lika imponerande; till höger om Eiger står Mönch och Jungfrau, en tumme respektive ett pekfinger till berg som klämmer ihop den isiga starten av Europas längsta glaciär, Aletsch. Denna trios sågtänder ger till sist vika för Schwarzmönch gigantiska bergsvägg, och nedanför den, vattenfallen Trümmelbach. Att skåda allt detta genom glasskivorna är som att stå framför ett gigantiskt diorama i ett museum om alpinismens historia. Du känner dig som att du både är omhuldad av bergen och flyger rakt genom dem.

Mürren påminner lika mycket om den mänskliga historien som om den geologiska. Första gången byn omnämns i gamla skrifter är 1257 som Dorf auf der Mauer, byn på väggen. Det koloniserande valserfolket – spår av deras kultur kan fortfarande skådas både i den lokala arkitekturen och dialekten – kom för första gången från Lötschen i kantonen Valais genom att klämma sig igenom bergspasset Wetterlücke.

Genom århundradena har denna isolerade bosättning om vartannat varit känd som Murron, Murn, Mürn, Murne, Myrrhen … och till slut, Mürren. Ett namn som fastnade efter att brittiska, sedvanligt oförskräckta, resande upptäckte byn som en sommardestination på 1840-talet.

Under några år bars välbärgade besökare i bärstolar längs klippiga stigar från Lauterbrunnens dalgång, innan Mürrens popularitet nödvändiggjorde bygget av en bergbana driven av kuggstänger. Hotellet Grand Palace (numera Alpine Palace) restes 1847 och varje rum försågs med en spektakulär vy över Jungfraumassivet.

Däremot var det inte förrän 1910 – då regionen redan var väletablerad som en klätterdestination – som en brittisk researrangör övertygade bergbanans ägare att öppna den även på vintern mot ett löfte om att ta dit snöturister. Det schackdraget fungerade, med ett stadigt ökande nummer av besökare som kom för att ta in bergsatmosfären och glida runt på märkliga objekt från Norge som kallades för “skees”.

---

Eiger

Eigers (3 967 meter) nordvägg, Nordwand, är med sina 1 800 vertikala meter Alpernas största klippvägg. »Alpernas sista problem« bestegs först 1938 av en tyskösterrikisk expedition under ledning av Anderl Heckmair.

Dålig klippa och is i kombination med väggens storlek och ett ofta nyckfullt väder har gjort att mer än 64 personer mist sina liv under försök att bestiga die Mordwand. Mest känd är katastrofen 1936 då fem klättrare dog under samma expediton. Räddningsmanskapet nådde fram till den sista överlevande, Toni Kurz, som meter från räddningen, hängandes i sin sele dog strax efter att ha yttrat orden: Ich kann nicht mehr (jag orkar inte längre).

Eiger är också känt från thrillern The Eiger Sanction (1975) med Clint Eastwood i huvuddrollen, och är vid sidan av Mt Everest ett av världens mest omskrivna berg.

“Även om du är ensam i det viktorianskt inredda rummet så känns det som att någon sitter bredvid dig. Någon viktig.”

De sportgalna britterna ansåg att det här med skee-ing hade en enorm turistpotential, och instruktionen och tävlingarna som utvecklades runt omkring formade själva sporten och gav ett namn till denna nya resesektor; skidorten. Skidåkningen har flera andra födelseplatser – Altaibergen i västra Kina, landskapet Telemark i Norge, och Österrike såklart – men Mürren, en plats där rekreation, tävling och organisation till slut lyckades hitta en gemensam plattform, kan mycket väl anses som födelseplatsen för den moderna skidcivilisationen.

Idag reser sig kabinbanor fyllda med skidåkare, först till Birg och sedan vidare till den 2 969 meter höga Schilthorn, där en chic, snurrande restaurang omsluter den osannolika konstruktionen kring vilken scener ur James Bond-filmen I hennes majestäts hemliga tjänst spelades in. Framför Hotel Eiger, på tågstationen som hänger fast på klippväggen, kliver passagerare av efter att ha tagit kabinbanan upp från Lauterbrunnen för att sedan åka det pittoreska trätåget från Grütschalp.

Likt en handfull andra schweiziska bergsbyar sker transporter via hästdragna slädar eller elektriska fordon, varvid golfbilar förklädda till taxis väntar utanför järnvägsstationen för att kvickt föra ankommande gäster till sina boenden, förbi en serie av utomhusrinkar för curling.

Mürrens gator rensas aldrig helt på snö, utan packas istället ihop så att skidåkare kan svänga ner genom byn till sin favorit-afterskibar utan att klicka ur skidorna – det är en alpin idyll som har hållit sig i över hundra år och bevarat en av Europas verkliga, alpina skatter.

Bredvid stationen står mannen som mer än någon annan är ansvarig för denna tradition. Jag har rest långt för att träffa honom, men ändå säger Sir Arnold Lunn – världens mest lyriska och produktiva skidskribent – inte ett ord när vi möts. Statyer gör gärna inte det.

Jag är i Jungfrau för att följa i spåren av Arnold Lunn och hans skyddsling, W. James Riddell, vars kollektiva verk i mångas ögon gör dem till fäderna av både alpina reseskildringar och den moderna skidjournalistiken.

Som skid- och reseskribent är jag, till viss del, deras ättling och jag har ofta funderat över det här släktskapet. Berner Oberland är skådeplatsen för många av deras böcker och artiklar, och jag har länge velat uppleva vad som inspirerade dem.

Jag tillbringar mina första dagar i Jungfrau med att åka utför Grindelwalds böljande sluttningar, rakt under Eigers majestätiska nordvägg. När jag lunchar på luftiga 2 061 meters höjd vid Kleine Scheidegg passar jag på att scanna av den berömda klippväggen genom en av de fasta kikarna på Schweiz mest populära bergspass.

Nästa dag rör jag mig vidare mot Mürren och kan bevittna en kraftig kontrast mot Lauberhornrennen. Här handlar tävlingen istället om Inferno-Rennen, världens äldsta och största störtloppstävling för amatörer, instiftad av Arnold Lunns Kandahar Ski Club 1928. Banan droppar ner från det taggiga Schilthorn, 2 600 höjdmeter och 13 kilometer genom ett böljande landskap, över blinda ryggar och ner genom skogen till Lauterbrunnen.

Under de tidiga åren fick deltagarna klättra i tre timmar från Mürren och tillbringa natten i en bergshytta, för att sedan klättra i ytterligare tre timmar till starten vid Schilthorn på morgonen. 1928 års vinnare tog en timme och 45 minuter på sig för att nå dalgången. Nästa år, med en bana som var lite mer välkänd för åkarna, körde en ung W. James Riddell banan på 45 minuter. Idag kör de snabbaste åkarna på mindre än 15 minuter. Loppet är snudd på ett rent vansinne med totalt 1 900 deltagare som lämnar startgaten med tolv sekunders mellanrum – och med en hel del olyckor när åkarna kör om varandra i de kraftigt uppkörda sektionerna i slutet av banan.

---

Lauberhornrennen

Den klassiska störtloppstävlingen Lauberhornrennen i Wengen har arrangerats sedan 1930. Banan är den längsta i världscupen med sina 4 480 meter över 1 028 höjdmeter. Två kända passager är det svettiga hoppet Hundschopf som svänger i luften, och Haneggschuss med sina extremt höga hastigheter–
fransmannen Johan Clarey uppmättes 2013 till hårresande 161,9 km/h, vilket är rekord både för Lauberhorn och hela världscupen.

Om Hahnenkammrennen i Kitzbühel anses som världens hårdaste störtlopp så anses Lauberhorn vara det mest fysiskt krävande.

Lauberhornrennen figurerar i den klassiska filmen Downhill Racer (1969) där huvudrollen spelas av en ung och sanslöst stilig Robert Redford.

Tävlingen är en institution och tradition bland brittiska skidåkare, med flera hundratals människor som kommer till Mürren för att heja på släkt och vänner som är med och tävlar. Dagarna före tävlingen är fartdräkter en vanlig syn på Mürrens gator och i barer, och varenda skidbutik har gamla världscupskidor för uthyrning. Kvällen innan startskottet går av kan man beskåda fackeltåg, utklädda musikkårer och ett enormt djävulshuvud i papier maché – samma Inferno-djävul som syns i vartenda skyltfönster och restaurang i byn. Paraden, påeldad av enorma mängder snaps, slutar vid sportcentret mitt emot det mäktiga Alpine Palace.

Här hålls tal, startnummer dras och det dricks ännu mer snaps – dock inget mot partajandet som inträffar efter att den sju timmar långa tävlingen avslutats följande eftermiddag.

Eftersom de var hejaklacksledare och krönikörer under skidåkningens tidiga dagar undrar jag om Lunn och Riddell hade blivit chockerade över vad Inferno – eller deras älskade Mürren – har blivit. Troligtvis hade de känt stolthet över att ha sått fröet till en så passionerad skidkultur.

Lunn föddes i Indien i 1888. Hans far Henry, en reseglad metodistpastor, introducerade den unge Arnold för skidåkning i Chamonix 1896. Även om han först och främst var en klättrare i den mest ståndaktiga av brittiska traditioner skulle Lunn bli mer berömd som skidåkare. Han grundade både The Alpine Ski Club (1908) och Kandahar Ski Club (1924), och hjälpte till att organisera några av världens mest prestigefyllda skidtävlingar.

Lunns största bedrift var att framgångsrikt propagera för att både störtlopp och slalom – ett namn som han myntade inför en tävling som han arrangerade i Mürren 1922 med kortare och snävare svängar mellan portarna – bägge skulle inkluderas i de olympiska vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen i Tyskland 1936. Under samma tid, ett halvt århundrade, formligen flödade lärda böcker och artiklar från mannens penna.

Precis som Arnold Lunn kombinerade W. James Riddell sina äventyr längs bergens sluttningar med en elegant meritlista. 1929, samma år som han vann Mürrens Inferno-Rennen, tävlade han för Storbritannien i den första internationella störtloppstävlingen i Zakopane i Polen och slutade som åtta av 60 tävlande.

Som en sann renässansman skidade han i 127,96 kilometer i timmen under Chilometro Lanciato i St Moritz 1930, och hoppade nästan 50 meter i stadens olympiska hoppbacke. Han blev brittisk mästare i alpin skidåkning 1935 och utsågs till vicekapten under 1936 års vinter-olympiad – under vars störtloppstävling han kraschade in i ett träd och skadade nacken allvarligt.

Som ordförande för The Ski Club of Great Britain, The Kandahar Ski Club och The Alpine Ski Club under efterkrigstiden erhöll han både Perrymedaljen och Arnold Lunns medalj för sin karriär som skribent och resenär.

För ett antal år sedan fick jag berättat för mig att Arnolds son, den store alpine tävlingsåkaren och författaren Peter Lunn, då 96 år gammal, fortfarande bodde på Hotel Eiger varje vinter. Jag kunde se honom framför mig där han släpade sig runt i foajén och hoppades att springa på honom och få en pratstund om de tidigare dagarna – kanske rent av under te i hotellets salong? Men det skulle ske på ett annat sätt.

Dagen före Inferno, efter att jag precis avslutat ett fantastiskt offpiståk i Sonnenbergområdet – ett av många områden som man når enkelt via Mürrens nätverk av snövägar – plöjde en kortväxt man med vita testar av ansiktsbehåring förbi mig. Det var Peter Lunn, i sällskap av sin son och svärdotter.

Jag blev fylld av vördnad. Men kanske jag inte borde ha blivit det, för Peter hade nyligen, vid en ålder av 90 år, blivit den äldsta personen som någonsin åkt Inferno-Rennen – ett rekord som troligtvis aldrig kommer att slås.

Familjen stannade till för kaffe på en restaurang längs vägen, där jag fann dem sittandes på den soliga terrassen. Jag introducerades för Peter, och skakade försiktigt hans utsträckta hand samtidigt som jag bubblade på om hans bok High Speed Skiing från 1935, som jag lusläst från pärm till pärm. Jag var tvungen att fråga vad som hade hållit honom så passionerad inför en sport som få i hans ålder skulle våga fortsätta att hålla på med.

Peter kollade upp med en svagt leende. Både hans fars och W. James Riddells skriverier hittade en gång i tiden ett elegant svar på den frågan, vilket i sin tur la grunden för det som senare skulle utveckla sig till skidjournalism. Och så, kanske inte så förvånande, var det exakt samma tanke som Peter hämtade fram under den där soliga dagen vid Mürrens sägenomspunna sluttningar genom att svara på min fråga.

“Det är roligt. Det är bara så fantastiskt roligt.”

---

Jungfrau, Schweiz

Läge

Jungfrau ligger i området Berner Oberland i södra Schweiz

Skidåkning

Skidområdet består av ett flertal olika skidorter som är sammanbyggda; Grindelwald, Wengen och Mürren. Högsta åkhöjd är 2 969 meter (Schilthorn). Högsta fallhöjd, 2 174 meter.

Bo

• Griwarent Holiday Homes, Grindelwald. Prisvärda stugor mitt i Grindelwald som passar större sällskap.
• Hotel Bellevue des Alpes. Storslaget 1800-talshotell vid Kleine Scheidegg.
• Hotel Belvédère, Wengen.Fint hotell i bästa jugendstil.
• Hotel Eiger, Mürren. Uppdaterad ultraklassiker med en av skidvärldens mest pampiga utsikter.

Ät och drick

• Barry’s, Grindelwald. Modern mat i en rustik miljö. Döpt efter en känd Sankt Bernhardshund.
• Hotel Eiger Saal Dining, Mürren. Matsalen i Hotel Eiger är även den en klassiker värdig James Bond.
• Roestizza, Kleine Scheidegg. Fantastisk rösti i tågstationen på 2 061 meter.

Info

jungfrauregion.ch

---

Text: Leslie Anthony • 2019-08-04
Artiklar • Schweiz • Skidorter • Alperna • Grindelwald • Jungfrau • Murren • Schweiz