Monoskins Återkomst

– ÅKER DU MONO?!

En medelålders herre med ett antal bärs under bältet flyger upp från bänken när jag försöker korsa afterskins folkhav för att ta mig ut till pisten. Under armen bär jag lite generat på en sprillans nyproducerad monoski från Faction som jag ska åka mitt allra första åk på.

– Njae jo försöker väl lära mig, svarar jag och skyndar vidare bort mot backen.

Han springer efter och det framkommer att han minsann har tre monoskis hemma i garaget och är uppenbart besviken att han valde dubbla plankor just idag nu när en monokamrat uppenbarat sig i Hemavan.

Demoskidan som jag fått låna av Faction med sina 190 centimetrar av rak retro-profil konstaterar denna monofantast är på tok för lång, bakmonterad och hård för mig egentligen. Jag borde testa en av hans carvingmodeller istället. Innan jag ens hunnit processa informationen om att det finns monoskis särskilt framtagna för carving har han tagit loss ett kardborreband som satt runt knät och sträcker fram det mot mig.

– Låna det här för att spänna ihop dina knän. Det gör att man åker bättre och minskar risken att du sliter loss bindningarna från skidan.

Ja det lät ju allvarligt, konstaterar jag och tar emot hans knästrap. I samma veva verkar röjet på afterskin inte locka längre och han vill haka på ett åk istället. Blotta tanken att åka ankarlift känns skräckinjagande, så lite tips och balanshjälp kan ju inte skada. Framförallt med tanke på att detta bara är min andra dag på monoski.

FÖRSTA GÅNGEN JAG kom i kontakt med denna historiska aktivitet var när en pappa körde klubbmästerskapen i storslalom på en monoski utför backarna i Gesunda. Nästa gång måste ha varit under en säsong i Chamonix när legenden Pif (Pierre-Francois Brun) brände förbi i pisten i 180 knyck. Något år senare, än en gång i Chamonix, stod jag och coilade rep efter en firning ner i Cosmiques-couloiren när två frassar på mono plötsligt flög förbi, de hade uppenbarligen skitit i firningen.

Att själv testa på denna märkliga form av skidåkning var en tanke som började gro efter att Faction, lite halvt på skämt, lanserat sin nya monoski på Ispo-mässan i München förra vintern. Sedan kom Cody Townsend och Bjarne Salén ut med det tredje avsnittet av the Fifty Project där Cody åker den håriga rännan Terminal Cancer i Nevada på monoski. Där någonstans fick det lilla fröet fäste ordentligt. Någon vecka senare lade jag upp en efterlysning i alla relevanta köp och sälj-grupper jag kunde hitta på Facebook och internets alla hörn.

Jag fick några svar från andra som letat utan framgång och sökandet blir fruktlöst, men hamnar däremot i kontakt med ett florerande community av svenska monoskientusiaster och nätverket Real Vikings Monoski. Till slut verkade allt lösa sig för att jag skulle kunna testa framåt våren hemma i Åre med en låneskida från Faction.

MEN SÅ VISADE det sig att en av skidlärarna i Mt Baker där jag spenderade två månader förra vintern hade två monoskis liggande och inget emot att låna ut en. Det var en Dynastar från oklart 80-tal med pastellfärgat topsheet och forntida Salomonbindningar. Såklart hade ingen en blekaste aning om hur man skulle ställa in bindningarna korrekt till att börja med. Och jag hade precis fått lära mig att det värsta som kan hända är att en bindning klickar ur mitt i ett åk. Då är du helt körd, diverse brutna kroppsdelar inkluderade. Men DIN-mätaren var inställd på 14 och det såg inte helt galet ut åtminstone, så det fick duga.

Då kom nervositeten. Jag hade ju ställt in mig mentalt på att testa först framåt våren i ett slaskigt Åre… Tog ett djupt andetag och gjorde min monoskipremiär med ett ytterst vingligt åk i den knappt lutande barnbacken. Avancerade till sittliften. Insåg att knäna ihop är the shit och att dubbel stavisättning är räddaren i nöden.

“when in trouble, pole plant double”.

Det var en märklig känsla. Fantastiskt kul, läskigt och bisarrt på ett hanterbart sätt, allt på samma gång. För en gammal raceåkare som är hårt skolad i yttersidans diktatur, förtroende och enhälliga makt är det en onaturlig rörelse. Att plötsligt stå och balansera på en enda innerkant och behöva vrida höften i alla möjliga riktningar går emot alla instinkter.

Dessutom lurar pjäxornas position huvudet att man fortfarande åker på vanliga skidor, så den naturliga reaktionen vid tapp av balans är att sätta isär fötterna, men det förvärrar såklart situationen.

Efter lite flax och hackiga stavistättningar började det flyta på lite bättre. Till slut vågade jag mig ut för ett extremt flackt åk med orört puder och nu jävlar var det magi, om än en vinglig sådan. Där och då blev jag frälst. Jag måste åka mer och skaffa mig en egen monoski ekade i huvudet.

DÄR I HEMAVAN visade det sig att det faktiskt gick att åka på den där alldeles för långa skidan från Faction. Kanske inte helt optimalt, men det funkade ändå. Och eftersom gensvaret verkar ha varit långt över förväntan kommer det även en kortare längd till nästa år.

Så hur svårt är det egentligen? Det som slog mig var att det är förvånansvärt “enkelt”. Om du är hyfsat flink på vanliga skidor så kommer du kunna ta dig ner utan större dramatik på direkten. Alla mina kära vänner jag lurat att testa sa samma sak och var förvånade över hur bra det gick och kul det var.

Jag skulle beskriva det som tillräckligt enkelt för att ha en relativt låg nybörjartröskel, men fortfarande sjukt svårt så fort det blir lite uppkört, går fortare eller blir is. För isfläckar är din största fiende, men slask, mjuk pist och puder är riktigt njutbart istället. Det är nog bara en tidsfråga (och lite mer övning) innan jag väljer monon en ordentlig puderdag.

Det blev totalt tolv dagar på monoski under min första säsong och det kommer garanterat att bli ännu fler framöver. Lärdomarna är många och progressionskurvan brantare än Sälens medellutning.

MIN PERSONLIGA SUTSATS är att monoski är både förbannat kul och helt värdelöst på samma gång. Jag menar att det ändå är rätt logiskt att populariteten dalade och mer eller mindre dog ut. En bekant beskrev det som “det värsta med skidåkning och sämsta med snowboard kombinerat”, och har en poäng. Om du fastnar i djupsnö eller ska försöka skråa är du mer värdelös än en nybörjare på bräda. Och när det är dags att nå orörd snö bortom systemet är det bootpack i pjäxor som gäller med en lång och otymplig skida på ryggan som slår i vaderna. Självklart finns det dock splitmonoskis, men där snackar vi om en nischad marknad som har lite produktutveckling kvar att jobba på.

Men en sak är jag rätt säker på nu, monoskin är på väg tillbaka. Eller i alla fall bli en mer frekvent företeelse.

Den vanligaste frågan jag fått från vänner och bekanta när de hör talas om påhittet är Varför? Jo men varför inte? För det första så är den bästa skidåkaren i mina ögon den som bemästrar ett brett spektrum av åkning, och om just monoski egentligen kvalar in här eller ej skiter jag egentligen i. Sen att kunna något som inte så många andra kan är lite kul i sig, samtidigt som det är lite som att föra en utdöende tradition vidare och få välkomnas in i en liten nördig subkultur. Och så ser det ju förbannat coolt ut att komma susandes med fötterna tätt ihop och höftvick importerat direkt från skidkulturens hippaste decennium.

Ett litet hemligt mål jag har är att ställa upp på friåkningstävlingen Ride the Cow i Hemavan på monoski. Om vi är tillräckligt många som ställer upp lovar arrangörerna att vi får en egen klass. Så vem mer är med mig?

#MakeMonoskiGreatAgain

LA GLISSE

80-talet var monoskins odiskutabla höjdpunkt. Och epicentrum för dess vansinne var självklart Les Grands Montets i Chamonix, var annars?

Monosektens överstepräst var en lokal kille i 30-årsåldern vid namn Alain Revel. En utflippad lirare och avfälling som revolterade mot den traditionella skidåkningen genom att – förutom att åka monoski – klä sig i diverse vilda utstyrslar. Inte sällan hög som ett höghus på LSD och hasch.

Men Revel var även en gudabenådad skidåkare och där dåtidens puderåkare gjorde 50 stjärtvickningar utför en sluttning köttade han på i 3-4 stora diton och öppnade dörren på glänt mot nutidens friåkning på skidor. Det kallades för La Glisse – Glidandet.

Men mot slutet av 80-talet började monoskitrenden i Chamonix att dö ut samtidigt som snowboarden gjode sitt segertåg över skidvärlden, och några år senare skulle även skidåkningen förändras i grunden med breda skidor med sidoskärning och ett helt nytt uttryckssätt.

Monoskin förpassades obönhörligen, precis som Alain Revel, till historiens gömslen och levde vidare i skuggan på platser som La Grave där den mest utövas av ett gäng övervintrade och fårade skibums med bistra uppsyner – bara för att leva upp en gång om året under det mytomspunna Derby de la Meije.

Men kulten har aldrig helt dött ut och även här i Sverige finns det ett litet gäng åkare som ännu inte helt och hållet gett upp monoåkningen och drömmen och glidandet, La Glisse.