Totalskidskolan erbjuder skidåkning för ALLA

I Rödkullen, placerat österut i Åres skidsystem, ligger ett brunt hus med röda knutar. Det enkla timmerhuset är Totalskidskolans fäste och är en viktig samlingspunkt för gäster från hela världen. Deras verksamhet är utformad för skidåkare med bestående funktionsnedsättningar och deras filosofi grundar sig i att alla förtjänar en möjlighet till fjället. Här skalas prylhets och grupptryck bort för att istället lämna plats åt det som faktiskt spelar roll på riktigt, kärleken till skidåkning.

Jag och fotografen Erik Nylander svänger in på deras parkering en tidig torsdagsmorgon i mars och kliver direkt in i en behaglig atmosfär. Längs med den timrade husväggen sitter skidlärarna uppradade i varsin solstol och suger i sig både morgonsol och starkt kaffe. Erik är redan tjenis med halva gruppen och rövarhistorier om hur deras vägar har korsats flera år tidigare utbyts samtidigt som vi sjunker ned i vårsolen bredvid gänget. Dagen diskuteras och mer kaffe kokas. Personalens egna kärlek till skidåkning lyser igenom deras småprat och en kvinna med långt brunt hår presenterar sig leendes som Erika. Hon är platschef på stället, eller som de själva väljer att kalla det, snöboss. Hon förklarar att ordet nej inte existerar i deras vokabulär och att alla gäster är välkomna, oavsett funktionsnedsättning:

– Vi har gäster som till exempel behöver syrgas och respirator, men då spänner vi bara fast det bak på skicarten och kör på som vanligt. Det finns alltid en lösning.

För att jag ska förstå hur en skicart ser ut guidar Erika mig genom deras välfyllda garage och visar upp den ena smarta utrustningen efter den andra. En skicart består av en stabil sits monterad på fyra skidor. De främre skidorna går att styras med spakar för händerna, pedaler för fötterna eller en kombination av båda. Har åkaren ingen möjlighet att styra själv kan en medåkare göra det bakifrån med en eller två skaklar. Erika visar upp ytterligare en finurlig lösning som istället är en sits monterad på en skida, där man håller två kryckstavar med blad på för att balansera åkningen. Den kallas för sitski och kräver mer balans och koordination av åkaren. Bredvid sitskin står en biski, som är en liknande konstruktion fast med två skidor under sitsen för ökad stabilitet. 

Efter en tur i garaget går vi tillbaka ut till solhänget och trots att klockan inte ens har slagit nio har jag redan fått mig en viktig tankeställare; vem har sagt att skidåkning bara kan se ut på ett sätt? Erika bekräftar min insikt.

– Under mina 13 år på Totalskidskolan har vi aldrig sagt nej till en enda gäst. Oavsett vem man är så kan man åka skidor, det gäller bara att vi testar oss fram tillsammans. 

Timmerhuset i Rödkullen har varit Totalskidskolans bas i snart 13 år, men deras historia börjar långt innan inflyttningen ägde rum. Grundaren av Totalskidskolan heter Anders Ohlsson, en hängiven skidåkare som år 1976 bröt ryggen i en bilolycka. Han överlevde men fick påbörja ett nytt liv med en ny kropp. Ryggmärgsskadan gjorde att hans underkropp blev förlamad och en av de första sorgerna han fick bearbeta var tanken på att han aldrig mer skulle kunna åka skidor. 

Vad händer när ens förutsättningar till ett aktivt liv plötsligt ser annorlunda ut? Anders vägrade att ta farväl av sin passion och påbörjade efter en lång rehabilitering ett nytt arbete, att ta sig tillbaka till snön. I slutet på åttiotalet började han och en kompis montera ihop en halvgalen konstruktion som kunde låsa hans ben i en stående position för skidåkning. Ett slags naivt hemmabygge i garaget som visade sig vara rent av livsfarligt. De två grabbarna började då fokusera på att istället bygga en sittanordning med en skida under. Kanske skulle det fungera bättre? Ungefär samtidigt presenterades den första moderna sitskin i en amerikansk tidning, och plötsligt poppade det även upp en liknande uppfinning i Schweiz. Anders och hans vän var inne på rätt spår och till slut hade även de skapat en egen sitski som tillät skidåkning utan någon funktion i benen. 

Tillsammans med SLAO (Svenska Liftanläggningarnas Organisation) startade Anders år 1987 projektet Sitskigruppen som senare utvecklades till Totalskidskolan. Under åren som gått sedan Anders hemmabygge i garaget har mycket hänt. Idag, 33 år senare, har ett flertal utrustningar utformats, skidskolan har runt 300 gäster varje säsong och upp till åtta stycken specialutbildade skidlärare finns på plats för att göra skidåkning möjlig för alla. 

Dagen då jag och Erik är på besök är i det som ska visa sig bli slutet av säsongen när strax innan coronapandemin slår till på allvar, och vårvintern visar sig från sin bästa sida. Himlen är nästan oförskämt blå, snön är mjuk och temperaturen behaglig. Under tiden som vi sitter längs med den timrade väggen ansluter sig Nils Sundelin och Maja Jaxelius, de två gästerna vi ska åka tillsammans med under dagen. De är inne på sin fjärde dag av fem på skidskolan, och det märks att de känner sig hemma. 

Det bekanta ljudet av ankarliftar som rullas igång indikerar på att det snart är dags att bege sig upp på Skutan och skidlärarna Åsa, Styrbjörn och Theo börjar fixa i ordning utrustningen. Nils vinkar hej då till sin fru och två barn, och Majas föräldrar Lotta och Börje, samt hennes lillebror Filip avlägsnar sig för att även de njuta av några svängar på fjället. Nils har en låg ryggmärgsskada, där kota 10 på bröstryggen är av, vilket gör att han är helt förlamad i benen men fortfarande har kvar magmuskler. Hans bästa lösning till snön blir därför en sitski, medan Maja enklast åker i en biski tillsammans med en skidlärare. När vi glider mot liften, för att påbörja vår åkning säger Nils med glimten i ögat 

– Då får vi se vad Åsa pushar mig att göra idag då. 

Åsa Kjellgren är en hängiven skidåkare som har arbetat på Totalskidskolan i nio säsonger. Det är hon som har åkt med Nils under veckan och hon har definitivt inte varit rädd för att utmana honom. Det hade självklart varit enklare att bara åka efter sin gäst och njuta av att vara ute på snön, utan att egentligen sträva hårt mot utveckling. Det skulle däremot aldrig hända på den här skidskolan, för här är de fast beslutna om att alla som kan ska bli självständiga skidåkare. Ett av deras mål är rent utav att inte ha några återvändande gäster, vilket kan låta lite märkligt, men Åsa förklarar det på ett enkelt sätt. 

– Vi vill att så många som möjligt av våra gäster ska kunna åka fritt efter ett besök hos oss, så att de i framtiden istället kan åka tillsammans med sina vänner och familj.

På Totalskidskolan värderas det personliga mötet högst av allt. Gästen är alltid i fokus och dagarna anpassas utan krångel efter just den personens behov. För att skapa de allra bästa förutsättningarna är det alltid en skidlärare per gäst, vilket även ger utrymme för att få en djupare relation. Maja åker tillsammans med skidläraren Theo, som själv har en familjemedlem i liknande situation.

– Min storasyster har varit gäst hos Totalskidskolan de senaste tjugo åren. Att få se hennes skidglädje var verkligen en inspiration till varför jag själv ville börja arbeta här. 

Det märks tydligt i takt med att vår dag går hur otroligt engagerade skidlärarna är. Förutom Theo, Maja, Nils och Åsa har även Erika och ytterligare en skidlärare vid namn Styrbjörn följt med. Dedikationen som brinner i deras bröst och att de stormtrivs på jobbet går inte att ta miste på. De har en förmåga att vara professionella ut i fingertopparna, samtidigt som de bjuder på en drös med härlig personlighet. En utsökt blandning som får mig att förstå varför det här gänget är så uppskattade som de är.

Framåt lunch börjar alla snegla upp mot Åreskutans topp, och eftersom att dagen bjuder på riktigt pangväder bestämmer vi oss för att ta oss uppåt. På vägen dit tar vi ett gäng sköna svängar i Stendalen och välkomnas sedan vid liftarnas toppstation av en slående utsikt. Därifrån kan man sedan knata eller tolka bakom en skoter ytterligare 800 meter upp till den riktiga toppen. Genant nog utgår jag ifrån att vi kommer att nöja oss med utsikten där vi är, medan resten av gänget rör sig målmedvetet mot en skoter. Fascinerad ser jag på när skidlärarna utan konstigheter ser till att både Maja och Nils kan tolka bakom skotern, precis som vilka skidåkare som helst. Återigen blir jag påmind om att det finns lika många lösningar som det finns hinder, det gäller bara att våga se dem. 

Blandat med toppens svindlande utsikt smyger det sig in en känsla av allvar i den ljumna luften. Det är som att alla tar in någonting från vyn och att känslan av att vara levande, med allt vad det innebär, gör sig påmind. Nils sitter tyst en längre stund och det är tydligt att det är någonting som har träffat honom rätt i hjärtat. Vi andra börjar småprata lite igen och så småningom rör vi oss nedåt. Senare frågar jag Nils vad han tänkte på där på toppen. 

– Jag tänkte på min olycka, hur jag inte trodde att jag skulle kunna åka skidor igen. Jag hade såklart hoppats, men var inte säker på att det skulle gå. Det var känslosamt och häftigt att återigen få vara tillbaka på toppen och blicka ut, förklarar han mjukt.

Vintern 2014/2015 begav sig Nils och hans höggravida fru till Vemdalen för att fira in det nya året tillsammans med två vänner och deras nyfödda dotter. Nils och hans vän Calle brukade gå upp och ta ett par åk nypistat innan frukost för att få en skön start på dagen, en rutin de höll fast vid även på nyårsdagen. Under natten hade det kommit regn och sedan återigen blivit minusgrader vilket skapade en manchestermönstrad isgata över hela backen. De åkte upp med liften för att ta sitt första åk och kände direkt att underlaget krävde att man var vaksam. 

Calle tog täten ner för backen, Nils följde stadigt efter. Men så hände det någonting. I en sväng löstes Nils ena skida ut, och han såg hur den åkte på skrå ned mot andra sidan av backen. Han bestämde sig för att åka efter på en skida för att hämta den, men halkade till på en isfläck mitt i backen. Hans andra skida löste då även den ut vilket gjorde att han landade på ryggen och började kana nedåt i branten. Han förklarar den första tanken som for genom hans huvud. 

– Jag skrattade nästan för mig själv och tänkte bara, fan vad klantigt. Men sen började jag glida ännu snabbare och kunde inte sakta ner. 

Nils försökte febrilt att bromsa sig själv genom att sparka med sina hälar i marken och riva med händer i snön, men farten ökade bara ytterligare. Efter branten i backen låg en högersväng och nedanför den ett skogsparti fyllt av stenar. Det sista Nils kommer ihåg är att han med en enorm fart flyger ut i skogspartiet. Han berättar att han vaknade upp på mage och snabbt insåg att någonting var väldigt fel. 

– Jag började röra mina händer, sedan skulle jag flytta min arm men underarmen var helt av så den låg bara löst bredvid. Då kände jag med andra handen på rumpan och låret, och insåg att jag inte kunde känna någonting. 

Nu har det gått lite mer än fem år sedan olyckan hände. Innan sitt besök i Åre hade Nils endast testat sitski vid ett tillfälle i Romme, men det är egentligen hos Totalskidskolan som han får chansen att ge det ett ärligt försök. Åsa utmanar honom varje dag att våga mer och Nils svarar genom att utvecklas i raketfart. Han trivs, är glad över att ha vunnit tillbaka skidåkningen som semesterform och längtar efter att få åka tillsammans med sina barn. Hans kärlek för att spendera tid i naturen märks, och frihetskänslan av att återigen få åka skidor är stark. Han förklarar att han innan sitt första besök var nervös, osäker över hur det hela egentligen skulle kännas. 

– Det har känts dubbelt eftersom att traumat från olyckan ändå sitter kvar. Jag har inte bara roliga minnen från skidåkning om man säger så.

Nervositeten visade sig släppa nästintill direkt, tack vare att eldsjälarna på Totalskidskolan är briljanta på att göra skidåkning tillgänglig för alla. Deras känslighet och värme gör att de möter människor på ett sätt som jag önskar att fler gjorde. Jag slås över att skidlärarna bryr sig med hela sina hjärtan, och hur de sprider glädje till andra genom att själva älska det de gör. 

När vi åker vidare under eftermiddagen kör vi flera rundor offpist i Rödkullens glesa björkskog och Majas glädjerop får mig att bli varm i hela kroppen. Hon älskar fart, och vill helst att det ska gå så fort som möjligt. Offpist, hoppa på gupp i parken och snabba svängar är utan tvekan hennes grej. Likt en sann 15-åring är spänning lockande. Majas mamma  Lotta förklarar hur viktigt det även är för hennes dotter att få spendera tid på egen hand.  

– Här får Maja ett eget sammanhang och kan vara självständig utan oss, sina föräldrar, någonting alla i hennes ålder längtar efter. 

Det är inte lätt att hitta äventyrliga aktiviteter när en familjemedlem inte har samma förutsättningar som de flesta andra. Tyvärr är skidåkning fortfarande exkluderande för många, framför allt på grund av bristen att se lösningar och att prislappen snabbt sticker i höjden på grund av behovet av specialutrustning. 

Men sedan finns det platser som Totalskidskolan, som utan några frågetecken ser alla möjligheter istället. En ideell verksamhet som genom bland annat sponsorer, finansiärer och bidrag ser till att kunna erbjuda ett subventionerat pris till sina gäster, så att det inte ska behöva bli en kostnadsfråga – deras lektioner kostar nämligen lika mycket som en vanlig skidskola gör, vilket öppnar upp för att ännu fler kan testa på skidåkningens magi. För Majas familj blir skidåkning ett sätt att tillsammans kunna njuta av en naturupplevelse, någonting som betyder oerhört mycket. 

– Det är en helt fantastisk verksamhet. De får verkligen en att känna sig speciell och välkommen genom att bry sig på riktigt. De förtjänar all eloge, säger Lotta.

När vår dag tillsammans börjar närma sig sitt slut är jag överväldigad av flera anledningar. Det känns som att jag har fått uppleva den renaste formen av skidglädje. Att vi, ett gäng personer, kunde mötas genom vår kärlek till snö och uppleva en dag på fjället på lika villkor, trots våra olika förutsättningar. Erika och gängets passion för människor är imponerande, och ett tydligt bevis på hur långt vi kan komma genom medmänsklighet och viljan att se lösningar. 

Nils väg tillbaka till skidåkning och Majas enorma glädje lämnar ett starkt avtryck, ett kvitto på hur mycket vi är kapabla till så länge vi får de rätta verktygen. 

Totalskidskolans enastående driv är inget annat än beundransvärt och förhoppningsvis kommer fler att inspireras av deras tankesätt. Dagen i vårsolen med Maja, Nils och alla fantastiska skidlärare kommer jag att bära med mig länge. Jag blir påmind om hur viktig skidglädjen kan vara, hur betydelsefull utsikten från en
topp är och hur befriande det är att få bli bemött som en skidåkare, oavsett bakgrund och förutsättningar. 

View this post on Instagram

A post shared by Föreningen Totalskidskolan Åre (@foreningentotalskidskolan)

---

Text: Lif Hydén • 2021-03-21
Artiklar • Åre • Totalskidskolan