Foto: Alric Ljunghager
Mötet: Pär “Peyben” Hägglund
Pär Peyben Hägglund är skidåkaren som lyckas med allt framför och bakom kameran, känd som en del av The Bunch. Men han har även tvingats gå en match mot sina inre demoner...
Han är på väg till Riksgränsen och jag sitter hemma i soffan i Åre. Vi ser varandra genom skärmen, efter ett antal försök att mötas »in person« så gick vi över till det som ändå är en del av vardagen nuförtiden, att pratas vid digitalt.
Det har inte varit helt lätt att få till ett samtal med Pär och jag var inte säker på om det handlade om ett väldigt fullspäckat schema eller om han levde upp till stereotypen av den svåra konstnären. Men när vi väl ses verkar han inte svår alls, han verkar snarare vara en person med stor närvaro, som gärna bjuder på historier och har nära till skrattet.
Vi börjar vårt samtal när han sitter på tåget som kommer att föra honom genom de norrländska skogarna, som inte längre är hemma men som har varit så både under uppväxten och under den tid då han formades som skidåkare.
Pär kommer från Bollnäs, uppvuxen i en familj med skidåkare.
Hans äldre systrar åkte i den alpina klubben och Pär själv var i backen redan som en tvåårig hjälmfoting. Att han själv sedan började tävla var ingen superskräll.
— Jag har alltid tyckt att det har varit askul att åka skidor, att göra en bra sväng, den känslan är helt magisk. Men tävling var inte min grej, mest för att jag har dåliga nerver, jag pallade inte trycket. Alltid skitbra på träning och jättebra mellantider men aldrig bra tid i mål.
Det fanns något annat som lockade mer än att svänga runt blå och röda portar: Parken.
Ett talande exempel är från en alpin tävling i Björnrike. Han vann tävlingen, men det visste han inte om för han bytte till parkskidorna så fort han hade gått i mål. Vinsten fick han istället reda på när hans pappa ringde upp och skällde ut honom efter noter för att han inte visade övriga deltagare respekt genom att närvara på prisutdelningen.
Pär förstod hans ilska, men för honom handlade det bara om att det var så mycket roligare att leka i parken än att vänta in resultat och eventuell prisutdelning.
— Jag ville alltid åka park, jag var jävligt dålig på det, men jag ville alltid göra det.
Vi beger oss långt, långt upp i de norrländska skogarna till Kiruna, platsen där midnattssol och norrsken är en del av vardagen och där Pär hittade Rymdgymnasiet med slopestyle som inriktning. Här kunde han fortsätta att utveckla sin skidåkning och fann sig även en ny familj, The Bunch.
De var flera i klassen som flyttat långt hemifrån för att kombinera skidåkningen med studier så de nyfunna vännerna blev snabbt en kärntrupp.
Gruppen tog senare sin passion från hobby till arbete när de bildade ett skidkollektiv som producerade skidfilmer och som nu har utvecklats till ett produktionsbolag.
Pär berättar att det var på grund av att parken inte längre höll måttet. Den var för dåligt skött vilket gjorde att de fick leta sig utanför de stora hoppen och tillrättalagda railsen och hamnade på Kirunas gator. Detta passade Pär väldigt bra, för han var ingen stjärna i de stora hoppen om man jämförde med övriga i gänget. Först så försökte han att bli lika bra som de andra.
Han övade och övade för att kunna göra samma tricks, men kom aldrig ikapp. Däremot när det kom till att göra tricks på marken så kände Pär att han hade något att komma med, han kunde vara den som satte ett trick först eller hittade på ett nytt.
Han insåg att han skulle göra sin grej och vara nyskapande med skidorna på marken, där kunde han utforska sitt uttryck och vara nyskapande i den urbana miljön.
Just där ligger en stor del av det som var The Bunchs framgångskoncept. De utmanade (och gör fortfarande) hur skidåkning porträtterades och vart och hur skidåkning kan göras.
Det, i kombination med att alla i kollektivet både åkte skidor och filmade, gav möjlighet att hitta sina egna tricks och samtidigt fånga dem på bild. Där började även Pärs intresse för att vara bakom kameran som filmare.
The Bunch nådde ut med sina filmer och skapade sig ett namn och när tiden för skolan gick mot sitt slut så var det dags att se mer än de norrländska skogarna. Pär ville ut i världen. Tillsammans med sina vänner hade han redan fått ett smakprov på livet utomlands när de under sitt sista år drog till USA och nu ville han ha mer.
— Det fanns bara en enda sak jag tänkte på och det var att få åka skidor, så mycket jag kunde och på så många olika ställen som möjligt.
Det gjorde han och en dag fick han en inbjudan till X Games Real Ski tävling. En tävling där en åkare med sin filmare ska sätta ihop sin egen 90 sekunders-video, som bedöms både av en jury och röster från allmänheten. Genom att målmedvetet lägga allt fokus på att göra skidfilmer som skulle bevisa hans färdigheter så kom äntligen den där inbjudan till tävlingen 2019. Då bevisade han och filmaren Emil Larsson vad de gick för, men det var verkligen inte lätt.
— De där dåliga nerverna som kom fram vid de alpina tävlingarna fanns fortfarande och lägg till att du inte visste vad dina konkurrenter gjorde.
Pär berättar att det är så lätt att tänka att alla andra i tävlingen antagligen har satt sina tricks och får till nya grejer varje dag medan man själv står där med dåliga väderförhållanden och känslan av att inget funkar. Det tärde på psyket att skotta snö 80 timmar i veckan för att skapa de features de ville ha och sedan inte sätta tricken. Men de gav inte upp utan harvade på och skottade vidare, vilket gav resultat och till slut hade de sina klipp till tävlingen.
Ruben Östlund fattade att något stort var på gång.
Pär berättar att det var en helt overklig känsla när de ropade ut hans namn som silvermedaljör, han hade redan räknat bort sina chanser, men glädjen var obeskrivlig.
Tävlingen X-games som hade varit hans mål under många år och som han sett som extremsportens OS är däremot inget han längre vill vara en del av.
— Man märkte att folk bryr sig inte ett skit, folk som till och med driver tävlingen bryr sig inte ett skit om vad jag gör och då är jag en av sex som är inbjudna till tävlingen. Då kände jag »vad gör jag här«?
Pär hoppas på att det finns fler åkare och aktörer som ska starta upp en stor tävling där arbetet bakom görs på ett schystare och mer professionellt sätt. Pär strävar efter att göra skillnad i skidbranschen; Han vill jobba på bolag som kan agera förebilder och inspirera andra att göra likadant. Det är målet med skidmärket 1000 skis som han varit med att starta upp.
Den klarröda skidan, som är deras signum, är resultatet av en lång resa med många nya insikter och oerhört många timmars arbete.
De har ett uttalat hållbarhetstänk och med partnerskapet med statliga forskningsinstitutet RISE arbetar de för att undersöka hur man kan skapa en mer hållbar skida i praktiken. Den klarröda skidan, som är deras signum, är resultatet av en lång resa med många nya insikter och oerhört många timmars arbete. Timmar som i och för sig verkar vara väl investerade.
— Det har varit jävligt kul och det är helt fantastiskt att åka på en skida som man själv har skapat.
Det är tydligt att Pär gillar att skapa, och just nu är det via filmandet som han vill utveckla och utforska sin kreativitet.
Han vill nörda ner sig i vilket ljus, former och vilka rörelser med kameran som krävs för att få fram känslan eller budskapet han vill förmedla.
Att jobba tillsammans med andra där han kan förverkliga olika projekt men inte ensam stå för idéerna driver honom framåt.
— Jag tycker om att skapa utifrån premisser, det kan bli övermäktigt om någon säger att jag får skapa vad jag vill.
Att kunna leva på att jobba som filmare var länge en dröm för Pär. Nu har drömmen blivit verklighet och han är glad för det lugn han har funnit i det. Det har nämligen inte alltid varit så. Tidigare har Pär upplevt att när han helt plötsligt kunde leva på sin hobby, vilket har skett med både skidåkningen och filmningen, så kom också den oroliga känslan av att helt plötsligt kunna misslyckas.
—Alla kommer att se ner på mig och tänka »han klarade det inte«. Jag har tänkt de tankarna jättemånga gånger.
De tankarna fungerade på två olika sätt. På ett sätt blev de ett extra batteri som fick honom att jobba hårdare. På ett annat så tog det också bort det kreativa nytänkandet, han kollade mer på vad andra gjorde och vilka trender som funkade.
Stressen av att riskera ett misslyckande har nu gradvis ebbat ut, mycket tack vare att han nu litar på att det kommer att lösa sig hur det än blir.
På samma sätt som mobiltäckningen kommer och går under vårt samtal på tågresan så har Pär funnit ett lugn i att livet ger och tar, men likaväl som täckningen kommer tillbaka så öppnas plötsligt nya dörrar i livet när andra stängs.
Resan som han har gjort bort från Bollnäsbygden har tagit honom rätt ut i den stora världen. Men den genuina skidglädjen och lugnet som återfinns i hälsingeskogarna, den finns kvar.
Text: Mikaela Westring Foto: Alric Ljunghager • 2022-12-05
Artiklar • Alric Ljunghager • Foto • Mikaela Westring • Pär Hägglund • Peyben • Riksgränsen • Skidfilm • skidfoto • Sverige • The Bunch • Video