Dromliften, 09.30. Pjäxorna är iklickade, bilnyckeln borttappad i någon ficka (men den får jag hitta sen).

Vi är redo. Hänger på första bygel. Varför? Därför. Bara för säkerhets skull liksom. Konkurrensen om första manchester är egentligen väldigt omördande. Den är bara vår att spåra. 

I backen är det vi – ett sällskap bestående av undertecknad, fotografkollega Martin Olson, skidåkarna Jesper Hayland och Filippa Ring – och så ett par lokala förmågor som inte är tillåtna att ta liften hela vägen upp.

Det vill säga en tapper och entusiastisk barnaskara som plogar sig fram mellan skidskolans olika hinder i den nedre delen av Drombacken.

Bydalsfjällens slagord »Skidåkning med svängrum« stärker sin sak.

Solen, dagens enda enligt prognos, ligger fint över dalgången. Tystnad råder. Det blir en fin och stillsam uppvärmning som väcker både skidmuskulatur och sinne.

Och på tal om skidskolor. Det är faktiskt traditionstyngd mark vi befinner oss på när det kommer till just det. 

I slutet av 1930-talet startade nämligen österrikaren Edmund Birkl upp Sveriges första privata skidskola här i Bydalen.

Birkl från St Anton var en av pionjären Hannes Schneiders lärjungar och blev en av världens allra första skidlärare när han tog sin examen vid österrikiska statens skidlärarskola 1934. Efter det anställdes han av Hannes Schneiders skidskola.

1936 lockade Skidfrämjandet över Edmund Birkl till Sverige och Storlien. Första orden när han stegade av på tågperrongen sägs vara: »Hier Werde ich nicht lange bleiben«. Alltså »här blir jag inte länge«.

Men så blev det icke. Birkl återvände till Sverige kommande åren och fortsatte lära ut den så kallade Arlberg-tekniken även i Riksgränsen, Vålådalen och så till slut Bydalen.

Att han sedan blev kvar i Sverige och Jämtland berodde främst på att han träffade sin fru här, Ingrid från Östersund, men han ska också varit särskilt tilltalad av Bydalens alpliknande miljö. Det ska ha känts hemma på något vis. Fast i miniatyr.

Birkl’s Alpina Skidskola drevs så småningom vidare av Edmunds yngste son Håkan till och med år 2012.

Även ett av barnbarnen Marie Birkl, välmeriterad snowboardåkare med bland annat två VM-brons och en 10:e plats på OS i Nagano 1998, har fört familjens skidlärartradition vidare i Bydalen. 

Ganska snabbt äter vi oss mätta på Drombacken. 

Vi tar sikte på andra sidan dalen och det som utgör Bydalsfjällens skidanläggning.

Kalendern visar slutet av mars 2025, en veckodag mittemellan sport- och påskloven.

---

---

Skidanläggningen Bydalsfjällen (Inkl. Gräftåvallen)

Antal nedfarter 40

Liftar 16

Total pistlängd 50 km

Fallhöjd 420  m 

Högsta punkt 1 010 m

Längsta nedfart 3 000 m 

Barnskidområden 3 

Parker 1

Skicrossbana 1

Det förklarar delvis lunken och svängrummet med stort S, men ännu större påverkan är det faktum att vintern lite kommit av sig. 

För som du kanske försökt förtränga var den gångna vintersäsongen överlag kass på de flesta håll och kanter och denna månad summerades nationellt av SMHI som  »mild, torr och blåsig«.

I synnerhet den senare delen av mars. Så nej, förhållandena vi beskådar på berget är tyvärr inte så man börjar pjäxdansa av glädje.

Men jobbet ska göras – även om det är riktigt, riktigt kämpigt.

Vi får omgående en extra påminnelse om väderläget, ifall vi skulle förvirrat oss och förväxlat vintern 2025 med kanonvintern 2024.

Transportliften från Dromliften över till Hovde är obrukbar på grund av att Storån är öppen.

Det innebär en enkel promenad på en 150-200 meter över men vi är lite lata och styr om planerna och tar bilen bort till Trädgränsliftarna, längst bort på andra sidan systemet.

Två åk i familjevänliga men ändå rätt roliga och breda Stora Backen sitter fint innan vi siktar högre i systemet. Samtliga liftar i systemet rullar. Man får glädjas åt det lilla en sån här vinter. 

Vi fraktar oss vidare ovanför trädgränsen med Högfjällsliften. Skråar ner en bit på grund av blåsten. Utsikten bort mot Drommen och maffiga Dromskåran slår aldrig fel. 

Skiers left har vi  Västfjället, 1158 meter över havet, som är områdets mest klassiska topptur.

---

---

Topptur i området

Västerfjället, 1 158 möh

Nybörjarvänligt fjäll med överlag modest lutning.

Antingen tar du lift/går upp i skidsystemet från Bydalen eller så startar du vid parkeringen intill fiket i Fjällhalsen, 770  möh, och följer pistad led tills du når dalgången.

Då viker du av mot toppen. En anmarsch på 1-1,5 timme. Längsta åket är ungefär 430 höjdmeter och på runt 20 grader.

Vill du åka brant, 45 grader, väljer du Östbranten. Ett par till åk finns på nordsidan av Västerfjället, mot Höbodarna respektive Mårdsundsbodarna.

Drommen, 1 140 möh

Starta vid Drommenliften. Ta liften upp om du vill spara tid och kraft och knata därifrån vidare längs med leden söder om Dromskåran.

Se bara till att hålla avstånd och undvika hängdrivor.

Sydåket från toppen av Drommen (210 höjdmeter) är ett alternativ, gamla speedskibacken (330 höjdmeter) ner mot Dalsjön en annan.

Den senare brukar dock vara lavinfarlig eller snöfattig så det gäller att du har koll på grejerna.

Guideboken Toppturer i Jämtland (Calazo Förlag) rekommenderas för mer info.

Vi dividerar om vi ska ta en lite kortare tur men nu börjar vädret mjölka ihop helt och hållet.

När inte heller snöläget är med oss är det ett ganska enkelt beslut som enhälligt klubbas igenom av gruppen – vi köttar på i systemet istället. Ser till så att carvingtekniken underhålls från toppen av Högfjällsliften ner till dalen, ett åk på ungefär 420 höjdmeter.

Jag får jobba (läs: misslyckas) för att hänga på Jesper och Filippa, båda två utbildade skidlärare och den senare har också vunnit Extrem-NM 2016. 

Konkurrensen i övrigt? Fortsatt väldigt omördande. Jag skymtar ett enda annat sällskap.

Vi är inte trötta, men lite smånöjda med pistsmisket nu. Stannar därför till i parken och lattjar lite och snackar skit. Helt plötsligt har vi glömt bort tiden och blir lite sena till vår lunchdejt som väntar på andra sidan systemet. 

Hungriga och ursäktande slår vi oss ner inne på nyöppnade Restaurang Hovde i sällskap med Lasse Sällström, liftbolagets VD och ägare, och hans fru Marie.

Backrestaurangen invigdes så sent som i februari och serverar en meny inspirerad av det norditalienska köket.

Marie är utbildad sommelier och är den drivande kraften i Bydalsfjällens mat- och dryckesutbud. Givetvis med ambitiösa vinlistor.

Jag tar en kall till förrätt och bolognese till main. Det sitter som en perfekt sväng medan vi pratar om Bydalsfjällens dåtid, nutid och framtid.

1961 stod anläggningens allra första lift klar, den första av Trädgränsliftarna, tack vare nya ägarfamiljen Durling.

Faktum är att man låter bygga liften innan det ens fanns ström att driva den med.

För när familjen Durling flyttar till Bydalen i november 1960 finns enbart en gammal tändkulemotor som ger lite lyse, men inte mer än så. Ingen elström.

Till hösten 1961 blir en kraftledning klar och liften kan då börja snurra lagom till vintern.

Detta följs upp med Dromliften 1963 och Falkfångarliften 1964, men det är särskilt under 70- och 80-talet det byggs.

För östersundssonen Lasse börjar den långa resan till där han är idag 1983. Han börjar jobba som skidlärare i Bydalen och gör det ett par säsonger för att sedan, så att säga, »bli kvar«. Som det ju lätt tenderar att bli på skidorter.

1987 blir han anställd av dåvarande ägarna och får som uppgift att sköta liftarna och 1994 kliver Lasse in som ägare i en del av liftsystemet.

Lång och lite snårig historia kort: steg för steg blir familjeföretaget Sällströms till slut ägare av hela skidanläggningen. 

Från då till idag har varit en lång resa med mycket hårt jobb, berättar Lasse. 2025 är Bydalsfjällen ett tämligen väloljat maskineri »som reder sig och tjänar lagom med pengar«. 

–  Idag har vi en enhetlig organisation och har blivit effektiva i det vi håller på med. Vi lägger, tycker vi själva, en jävla energi på att leverera en bra skidprodukt.

Locals från Jämtland är en kundkrets, men såklart också skidåkare från Mälardalen och i synnerhet Stockholm.

En USP man har är liftkortspriserna som är lägre än övriga större skidorter i Jämtlands- och Härjedalsfjällen.

Förra vintern kostade dagkort under högsäsong 420 kronor – att jämföra med Trillevallen på 465, 598 i Vemdalen, 686 kronor i Åre.

Dessutom har Bydalsfjällen konceptet »Röd lördag«, som innebär att ett liftkort kostar 300 spänn varje lördag.

– Det är en strategi vi har. Ett liftbolag som är obelånat och har låga avskrivningar kan hålla låga priser. 

Huvudfokus under en längre period har varit att bygga ut anläggningens snösystem och det är man i princip i mål med nu. Hela lågzon sprutas och det har gjort att man kan erbjuda tidigare öppning jämfört med innan.

– Förr var skidåkningen ofta inte igång förrän vecka fyra eller fem. Nu öppnar vi alltid till julveckan. Sista sex, sju åren har vi haft hela lågzon öppen till säsongsstart och det är ju också en anledning som gör det intressant för folk att åka till oss. Att man vet att mycket är öppet, säger Lasse.

Vad som blir nästa steg i Bydalsfjällens utveckling återstår att se.

Fler boenden är på gång men att investera i nyare moderna liftar är en helt annan femma och en betydligt större apparat.

– Vi står väl lite där och funderar på vad som blir nästa steg. Men vi har ju inga investerare, så det går liksom inte att bara bygga en fyrstolare för 65 miljoner. Det är vi bara själva som  ska utveckla det här. 

Den 68-åriga big bossen har inga pensionsplaner ännu, men förhoppningen är att någon av barnen som redan är involverade i familjeföretaget ska ta över taktpinnen så småningom.

Att glädjen och energin i att driva en skidanläggning fortfarande finns där är dock otvivelaktigt.

Och därtill en stolthet när jag frågar vad dessa fjäll betyder för honom.

– När jag står längst upp i Långravin och tittar ut i över skidsystemet och tänker att det här är mitt och något som jag kämpat med i 43 år för att bygga upp. Då får jag nypa mig i armen. 

Glädjen är ju att kunna leverera en bra produkt och möta glada positiva gäster som återkommer för 10:e gången på sportlovet. Kickbacken när du möter gästen, det är fantastiskt.

 För egen del då, hur mycket skidåkning blir det?

– Två gånger i veckan kanske, då kör jag ungefär två och en halv timme. Om det är snöstorm eller sol spelar ingen roll. Egna skidåkningen är dock inte riktigt prio när man driver en anläggning på det här sättet, det finns alltid något annat som är viktigare. Som att en gäst klagar på en flimrande tv, till exempel.

Lunchen övergår till långlunch innan vi står på skidor igen.

Vi utforskar pisterna på Hovde-sidan och gör också vårt bästa för att hitta något av kvalité utanför dem. Lite vindblåst fluff här och där belönas vi med.

Det är taget.

Precis som vår avslutning på kvällen inne på Restaurang Drommen med kall pilsner framför brasan och bland annat välsmakande fjällröding, lammytterfilé och renskav på menyn.

När vi vaknar upp dagen därpå har terrängen ändrat kulör.

Att ta ordet »dump« i min mun vore ett direkt hån mot egentligen all annan form av snöfall, men det har kommit en lättare vit pensling av fjället.

Om det bara gjort saken värre är oklart när vi sitter och käkar en rejäl skidåkarfrukost ihop. På köksfönstret är det kondens och ute på bilrutan är det slaskigt värre.

Men det visar sig att det pyttelilla tillskottet av regnblandad snö ändå gjort rätt gott för skidåkningen. Framför allt i högzon.

Vi återvänder där vi avslutade igår och börjar dagen med att ta långköraren Hovdeliften.

Här har du tid att planera dagens åk, eller tänka på något helt annat och drömma dig iväg.

Den käkar 240 höjdmeter och är 1600 meter lång. Vi fortsätter upp till toppen av Hovdeshögen med Toppliften, den sista i systemet skiers right. 

Ett par uppvärmningsåk i pisten startar skiddagen. Ner till toppliften en och två gånger. Ner till Paradliften en och två gånger.

Det är grymt fint, alldeles lagom mjukt. Ren pistpoesi. Här lutar det också på bättre. Ska du åka hela vägen ner till dalen gör du bäst i att inte stanna halvvägs.

Vi känner oss sen redo att utforska den lättillgängliga men branta offpisten mellan Toppbranten och Paradliften.

Den hann vi mest snegla på igår. Vid åtminstone okej förhållanden är den rolig, om än rätt kort. 

---

Läs mer:

• Laviner i verkligheten – del 1

---

Jesper kör först, jag därefter. 

Vi skidåkare är ju allt som oftast vansinnigt positiva varelser så länge vi får ägna oss åt skidåkning. Känns termen »bättre än förväntat« igen?

Alltså när du förväntat dig bristande skare, men gör volter åt att det bara är skare.

Enligt obekräftade uppgifter ska detta vara en av de fem vanligaste fraserna som yttras i Jämtlandsfjällen.

Och det är här vi är.

Det är lite bättre är förväntat – i synnerhet med tanke på den dåliga vintern – men hur mycket cool offpiståkare man än vill vara skulle vi ljuga om vi sa att det var roligare än piståkningen för dagen.

Vi retirerar. Inte med svansen mellan benen, men vi retirerar.

Pisterna på den här sidan är något smalare än vid Trädgränsliftarna men svängrummet är fortfarande löjligt generöst.

Vi håller oss till högzon och kör varv på varv.

Några repor ber vi Jesper dra på skidlärarglajjorna och syna min och Martins mer oskolade teknik.

Det finns potential och mycket att jobba på. Väldigt mycket.

En bättre avslutning på vår vistelse i Bydalsfjällen kan vi inte få. Eller vänta.

Vad sägs om en våffla med hjortronsylt och varm choklad på mysiga kaféet Fjällhalsen? Jo, man tackar.

Kaféet, familjeägt i flera generationer, tillhör inte själva skidanläggningen och företaget Bydalsfjällen men understryker ändå på något vis charmen med hela dalgången och skidorten i sig.

Det är lite gamla fjällen, men ändå modernt och med bibehållen charm och humana priser.

De tuffaste friåkarna kommer aldrig vallfärda hit, men det är nog bra för samtliga parter.

Här kan du njuta i lugn och ro – även när förhållandena är bra –  av fin piståkning, lättillgänglig offpist och några fina toppturer.

Och snart är det äntligen dags att dansa igen. Förhoppningsvis på ett bättre salsgolv.

Jag ser dessa fjäll från mitt sovrumsfönster i Östersund och nu, i skrivande stund, står jag där en tidig morgon i oktober.

Solen ligger vansinnigt vackert på topparna och den första snön har lagt sig. Ett lyckosamt omen inför vintern, tänker jag.

---

---

Boende, käk och transport till Bydalen

Bo

Hotell saknas men det finns gott om boendealternativ. 

Följande har stugor, lägenheter eller camping: Bydalens Fjällby, Höglekardalens Semesterby, Höglekardalens Fjällpensionat, Bydalens Wärdshus, Fjällhalsen

För bokning: bydalsfjallen.se, hoglekardalen.com, hoglekardalensfjallpensionat.se, bydalen.com.

Äta

Restaurang Hovde

Lunch, afterski, middag. 

Restaurang Drommen

Lunch, afterski, middag. 

Bydalens Wärdshus

Lunch, afterski, middag.
Fjällhalsen Fik & Butik

Café och butik med finfin utsikt mot Drommen.

Panget, Höglekardalens Fjällpensionat

Restaurang med varierande öppettider, håll utkik på 

@hoglekardalen

Fjällgården Gräftåvallen

Restaurang i närliggande (15 minuter bil) Gräftåvallen, som också är en del av Bydalsfjällen. Lunch och middag.

Resa hit

Bydalen ligger cirka nio mil sydväst från Östersund och åtta mil sydost från Åre. Du når skidorten enklast med bil. Kör du från Östersund kan du vintertid nyttja isvägen och spara både tid och pengar. Kollektivt tar du tåget till Östersund och därifrån vidare med buss 162.

---

Text: Anton Furuland Foto: Martin Olson • 2026-02-27

Artiklar • Bydalen • Bydalsfjällen • Jämtland • Reportage • Skidåkning • Sverige