Att prata med André Myhrer är som att kliva in i en tidsmaskin över ett decennium av svensk alpin historia.

Från OS-bronset i Vancouver 2010 till det efterlängtade guldet i Pyeongchang 2018 har Myhrer inte bara satt Sverige på kartan utan också visat vad som krävs för att hålla sig på toppen i en av världens mest utmanande idrotter. Vi tog oss ett snack med kungen av 10-talet.

Du inledde 2010-talet med ett brons under OS i Vancouver och rundade av decenniet med ett guld under OS i Pyeongchang. Hur skulle du beskriva din form och dina förväntningar i början av 2010-talet jämfört med senare i decenniet?

— Början av 10-talet var väl min bästa ur ett fysiskt perspektiv om man ser till styrka och kraft, 2014 hade jag nog mina bästa testvärden. Någonstans i mitten fick jag gå ner i vikter och försöka anpassa min träning för att kroppen och då framförallt ryggen skulle hålla ihop. Men tror att jag var mer komplett fysiskt OS-året 2018 även om styrkan inte var där på samma sätt. 

Vilken tävling under 2010-talet minns du som mest utmanande?

— OS 2014 var en mardröm. En skada satte stopp för all träning 10 dagar innan OS och jag fick komma upp på berget dagen innan racet och känna på snön. Mentalt var det otroligt utmanande. Jag var i toppform men kunde inte leverera på grund av knät. Banan i andra var fruktansvärt utmanande, tuffaste jag kört och besiktat och jag körde ur tidigt. Det som skulle bli mitt race, blev allt annat än just det, det var en tuff smäll.

OS 2018 i Pyeongchang var en höjdpunkt med ditt guld i slalom. Hur tänkte du inför rejset?

— Strategin var tydlig från start. Jag skulle åka dit och lämna allt jag hade på det berget, det var sista chansen och det var inte aktuellt att sitta på flyget hem och känna att det fanns mer kvar att ge. Min ambition var också att njuta av OS-upplevelsen mer än tidigare OS. Vi och även många andra hade det tufft på snön därborta och det var först sista träningen innan race som vi hittade en setup med den känsla jag letat efter. Det gjorde massor för självförtroendet.

Hur hanterade du pressen att tävla på den högsta nivån i så många år?

— Jag hade en lång WC-karriär och gjorde 16 säsonger i världscupen. 14 av dom var jag i den seedade startgruppen. Jag älskade tävlingsmomentet även om det hela tiden var otrolig press på ens axlar. Mycket handlade om att acceptera läget, fokusera på rätt saker och inte bli hämmad av allt som var och hände runt mig.

Kan du berätta om ett specifikt tillfälle när du överträffade dina förväntningar?

— OS 2010 såg det riktigt mörkt ut inför andra. 10:a och riktigt dåligt utgångsläge med många som startade före mig och som i tid inte var så långt bakom. Det var långt upp till pallen och jag trodde chansen var borta men jag satt allt på ett kort, la ner ett monsteråk och körde upp mig från 10:e till 3:e i tuffa förhållanden och med 4 hundradelars marginal tog jag en bronspeng före Raich som vann 2006 när jag missade medaljen med 3 hundradelar.

Hur arbetade du med mental förberedelse inför stora tävlingar?

— Jag jobbade alltid lika. Rutiner skapade trygghet och det var det jag vill känna på start. Jag gick igenom loppet, visualiserade att jag lyckades, såg mig attackera banan. Sa alltid samma saker till mig inför tävlingar. Värmde upp på mer eller mindre samma vis.

Hur påverkades du av att tävla mot andra framstående åkare som Marcel Hirscher under den här perioden?

— Marcel var i sin prime från 2012 tills han la av. Det var såklart frustrerande ibland men också otroligt inspirerande att åka mot en sån otrolig skidåkare som han var. Med den leveransen han hela tiden hade och sin otroligt höga lägstanivå, men desto härligare när man fick till det och kunde slå honom.

Vad var det som motiverade dig att fortsätta tävla på toppnivå genom hela decenniet?

— Kärleken till sporten och mitt driv och mål att få vinna ett OS-guld. Som 11-åring såg jag de alpina grenarna från OS i Lillehammer 1994 och sen dess har min dröm varit att få representera Sverige i ett OS och få vinna ett guld.

Finns det någon särskild tävling som summerar din karriär?

— Det finns en säsong där allt funkade och det var 11/12 då jag avslutade de 3 sista racen med att vara 2a, 1a och 1a. Känslan att få stå högst upp i andra åket och ha allt i min hand för att sen åka ner och se en grön skylt och i det ögonblicket veta att jag vinner slalomcupen var fantastisk. Men framförallt var det den känslan på start, där jag visste att det här kommer gå vägen, jag fixar det här. Det finns en videosekvens från start inför det andra åket där jag står och ler, det är precis den känslan jag vill komma ihåg när jag ser tillbaka på min långa karriär, för det är så det känns. trots allt slit är det den varma och härliga känslan som summerar min resa i den alpina sporten.

Vad skulle du vilja att unga svenska skidåkare lär sig från din resa?

— Ibland tar det 4 OS innan man lyckas med sin dröm, ge inte upp utan fortsätt kämpa och tro på dig själv. Henry Ford sa att »Whether you think you can or think you can´t, you´re right”. Ligger något i det.

Vilken prestation utan för den alpina världen är du mest nöjd med?

— Jag tyckte Masked Singer var fantastiskt kul att få vara med i.

Avslutningsvis, du och Mattias Hargin var med i Hela kändis-Sverige bakar 2022 och tog hem silverpengen. Har du något favoritbakverk som du bjuder på nästa gång vi ses?

— Haha, ja kanske slänger ihop en Schwarzwald till kaffet.

---

Läs mer:

• Sveriges 11 bästa pister

---

---

Text: Redaktionen • 2025-03-02

Nyheter • André myhrer