5fd93d226b52c

Artiklar

On the road i staten Washington

Pacific Northwest – ett mytomspunnet område i USAs nordvästra hörn, hemvist för både grunge och världens största snöfall. Åka Skidor gav tre svenska skidåkare det smutsiga uppdraget att utforska dess bästa skidåkning tillsammans med en kanadensisk redneck.

Text: John Crawford-Currie • 2014-10-17 Uppdaterad 2021-11-02

Del 1: Genom röken

Tims husbil står i bortre änden av parkeringen vid Stevens Pass. Den är hudfärgad och långt ifrån lyxig. Men inte heller riktigt risig, som de husbilar med mossa på ytterväggarna som står på betongblock i trailerparken i Skykomish några kilometer längre ned i dalen.

I parkeringsrutan bredvid står Tims rostiga pickup med en sprillans ny skoter på flaket. På husbilens tak vilar cirka 150 centimeter snö som ser ut att väga åtskilliga ton. Inne i fordonet är rutorna immiga. Den olivfärgade heltäckningsmattan är blöt av smält snö. Värmeaggregatet står på max. En 32-tums lcd-tv hänger från taket och skidfilmen All.I.Can rullar på skärmen.
– Wow, älskar ni inte bara den här sekvensen? It’s so rad! hojtar Tim.

Han är 53 år, iklädd t-shirt, shorts och en stickad mössa, senig på gränsen till atletisk, brunbränd och med en perfekt trimmad mörk mustasch som för tankarna till Errol Flynn. Han har åkt skidor i Stevens Pass sedan 70-talet men nuförtiden kör han mest skoter.
– Jag får fler faceshots på en dag med skoter än på en hel säsong på skidor. It’s so rad! hojtar han vidare.

Tim snurrar med en invand rörelse fram en låga från den gamla ronsontändaren, håller den mot den skitiga bongen han har framför sig på bordet och tar ett rejält bloss från det tjocka glasröret. Marijuanaröken ligger tjock som brandrök inne i husbilen. Vi försöker ducka under det värsta, hostar ovant och skruvar nervöst på oss i de nedsuttna fåtöljerna när bongen skickas runt.

Marijuana är ju olagligt. Knark dessutom. Men vi är svenskar och slutar hellre våra dagar i en isoleringscell i ett amerikanskt fängelse än riskerar att göra bort oss genom att tacka nej när det bjuds på något. Dessutom kanske det går åt skogen om vi inte röker. Det kanske är ett test. Han kanske tror att vi är civilpoliser. Det kanske slutar med skottlossning. Men jag har ju en sprillans ny ulljacka på mig, tänk om den sötaktiga doften sätter sig och jag får problem i tullen på vägen hem om femton dagar?

Vi är alltså här för att köpa gräs. Tydligen. Hur Dan Treadway, som bor i Pemberton utanför Whistler i Kanada, känner Tim Wangen, en landskapsarkitekt som åtminstone delvis bor i en husbil i Stevens Pass i delstaten Washington, är mycket oklart. Hur de lyckats komma överens om att mötas likaså, men Dan körde i vilket fall hit det första han gjorde efter att ha hämtat mig, Mosse och Mattias på flygplatsen i Seattle – och nu sitter vi här och ser med ögon tårade av rök på hur en bunt dollarsedlar byts mot en rejäl påse förstklassig närodlad ekologisk Cascade-marijuana som uppenbarligen ska följa med oss på vår krokiga färd genom Washington.

Del 2: Stevens Pass

Stevens Pass har den bästa skidåkningen i området. När det dumpar här på veckorna är man nästan själv på berget och på helgerna kan man tura eller åka skoter var som helst, berättar Tim utan att lägga någon större vikt vid vårt nervösa hostande.
Efter några dagars åkning i Stevens är det lätt att hålla med. Skidområdet är litet, lättöverskådligt och utan konstigheter. En blandning av nyare fyrstolsliftar och gamla tvåstolare från 60-talet utan skyddsbygel ger en skön retrokänsla. Personalen är trevlig, hjälpsam, avslappnad och kallar alla för “dude”.

Under helgen trängs halvrisiga söndags­åkare med mössorna på svaj och barnfamiljer från Seattleområdet i systemet och verkar trivas bra trots att här varken finns ski-in-ski-out-boende, McDonalds eller Disneyklubb.
På söndag eftermiddag töms systemet samtidigt som det börjar snöa rejält och när vi tar bilen ned till hotellet i dalen står det klart att något stort är på gång. Efter några öl och en oväntat bra burgare i den mossbeväxta hålan Skykomish går vi och lägger oss tidigt. I morgon blir det åka av.

På måndag morgon möts vi av blinkande vägskyltar, stillastående lastbilskonvojer och en rejäl bom över vägen. Passet är stängt. Vi hänger på vägbaren Sky Deli & Liquor, käkar fettdrypande burritos och väntar. Snöblandat regn öser ned utanför fönstren och det är inte svårt att räkna ut hur det ser ut några hundra höjdmeter högre upp. En lastbilschaffis med truckerkeps från Powder Magazine och imponerande porrfilmsmustasch berättar att han inte varit med om att passet varit stängt så här länge på över trettio år. Goda nyheter. Om vi hade varit på rätt sida av passet vill säga. Vi surar. Och väntar. Och surar lite till.

Klockan hinner bli närmare två innan vägen äntligen öppnar. Vi kastar oss in i Dans gigantiska Toyota Tundra Crewmax. Långtradarna blinkar och tutar när Dan, som uppenbarligen småsovit sig igenom den teoretiska delen av körkortsutbildningen, använder det motsatta körfältet för en enda lång omkörning de 20 kilometerna upp till Stevens samtidigt som han plågar oss med skitgruppen Aranda på högsta volym i bilstereon.

Vi riskerar livet (och hörseln) i onödan visar det sig. Parkeringsplatsen är öde och stolarna i Kehr’s Chair gungar tomma upp mot Big Chief när vi kommer upp till skidorten. Det har varit storm under natten och snön har snarare bildat drivor än fallit rakt ned på berget och det blåser fortfarande hårt. Stämningen går från förväntansfylld till spänd och alla tänker samma sak: idag gäller det att ta det lugnt. Vi kollar igenom lavinutrustningen, testar våra transceivers och hoppar sedan på Skyline Express upp mot Cowboy Mountain.

Stevens Pass är en liten skidort, men åkningen är förvånansvärt stor, särskilt om man är beredd att hajka. Framsidan av orten bjuder på antingen ganska flacka piståk, eller väldigt branta och ibland ganska trånga chutes där snön ligger djup.
En skidområdesvärd i 60-årsåldern som inte verkar särskilt nervös för eventuella laviner säger att vi kan “pretty much drop in anywhere” när vi frågar honom om vilka av de superbranta, konvexa instegen han rekommenderar längs bergskammen vid avstigningen på liften 7th Heaven. En sanning med modifikation ska det visa sig. Några av åken slutar vid stup av det hårigare slaget, så det gäller att reka terrängen ordentligt innan man släpper på. Särskilt eftersom snön rasar med oss utför rännorna och bildar en bottenlös fors av fruset vatten under, runt och ovanför oss.

Vi lyckas undvika de största klipporna under det första åket och betar sedan av de andra rännorna i Rock Garden en efter en. Vi ser några andra åkare här och där i skogen, alla tjoar och hälsar, men i princip har vi en skidort med 40 centimeter nysnö för oss själva.
Efter en snabb bricklunch med hamburgare och en Humboldt Brown Ale bryggd på hampa (förstås) nere på lodgen tar vi oss över till Mill Valley på andra sidan berget. Här är terrängen helt annorlunda än på framsidan. Åken är långa och böljande, ytorna större. Känslan av att det kan vara lavinfarligt är än mer påtaglig. Men snötäcket sitter och vi hittar fantastisk åkning i den vackra Corona Bowl där varje vända bjuder på över 400 fallhöjdsmeter och där de enda spår vi ser är våra egna.

On the road - Washington
Foto: Mattias Fredriksson

Del 3: Crystal Mountain

Crystal Mountain är något större än Stevens Pass, men fortfarande en liten skidort med amerikanska mått mätt även om fallhöjden bjuder på närmare 800 meters åkning. Orten ligger mitt i Mount Rainier National Park, där bergen är höga, vassa och sågtandsformade och där vyerna och omgivningarna är bedövande vackra. Från toppen är utsikten mot den 4 395 meter höga och fortfarande aktiva stratovulkanen Mount Rainier helt enkelt enastående. En förklaring till dess dominerande närvaro är dess primärfaktor, det vill säga bergets höjd i förhållande till sin omgivning. Mount Rainiers relativa höjd är 4 027 meter, vilket faktiskt är mer än till exempel legendariska K2 i Pakistan. Vad Crystal Mountain saknar i storlek som skidort tar hon igen i geografi och omgivning.

Vad Dan Treadway saknar i allmänt hyfs tar han igen på berget.
Han åker ledigt men kraftfullt och med en teknik som får allt att se så där irriterande enkelt ut. Han är helt orädd, men visar respekt för bergen. Han lägger stora svepande svängar i överljudsfart, droppar höga klippor och trixar sig nedför smala korridorer – alltid med samma självklara stil och helt utan tvekan. Han är en skidåkare ut i fingerspetsarna.

Att jobba med en skidfotograf är inte lätt. Terrängen ser oftast helt annorlunda ut från åkarens perspektiv än från fotografens. Snö är ett oförutsägbart element, allt rör på sig, det lutar åt olika håll, det växer träd på fel ställen, solen kommer och går, skuggor förflyttar sig. Dessutom ska kommunikationen mellan en småländsk perfektionist och en kanadensisk anarkist klaffa trots att ingen hör vad den andra säger eftersom det är en stupkant i vägen.

Dan retar gallfeber på Mattias genom att konsekvent vägra svara på tilltal och genom att lika konsekvent kalla honom för “fuckin’ mathias”. Men när det är skarpt läge åker Dan exakt där han säger att han ska åka, gör exakt det han säger att han ska göra och landar exakt där han säger att han ska landa. Inget dropp är för högt, ingen korridor för smal och dessutom har han perfekt position precis när bilden tas. Efteråt glider han lugnt in mellan några granar och tänder en joint.
Crystal är varje skidåkares – och varje skidfotografs – våta dröm. Ytorna är stora, branta, långa och avdelade av små skogsridåer, klippor, korridorer och krön. Det är en lekplats och en fotostudio i perfekt kombination. Dessutom är området snösäkert, liftarna moderna och orten bjuder på en minst sagt avslappnad atmosfär.

Efter första dagens åkning i fuktig nysnö, av locals kallad för “Cascade Concrete”, värker det i benen och vi bestämmer oss för att ta några öl på The Snorting Elk Bar – i princip Crystal Mountains enda bar och restaurang. Några kladdiga pizzaslices och en hel del lokal öl senare börjar både vi och de övriga gästerna bli lite stökiga. Därför känns allt perfekt när det flummiga inspirationsbandet Swamp­dweller från Seattle klämmer ihop sina fjorton 

medlemmar på den minimala scenen och bjuder på en närmast oändligt lång konsert.

Vi krökar, dansar, snackar med snygga tjejer och hamnar i bråk. Fenomenet är inte unikt. Utlänningar får ofta “ligga utanför sin liga”, det vill säga med snyggare partners än de förtjänar, tack vare den exotism de tillför. Men att det är vi som står för exotismen den här gången går inte upp för oss förrän det nästan är försent. Skäggiga typer med långa mössor, arga ögonbryn och halvfulla ölglas omringar oss och förklarar att vi tar för mycket plats. Situationen blir desperat och det finns till slut bara en sak att göra. Jag knuffar in Mattias i den skäggigaste av våra antagonister och skriker:
– This is Mattias Fredriksson, the world famous ski photographer! We’re here on an assignment from the world famous Swedish ski mag Aka Schid-ohr!

De arga ögonbrynen byts långsamt ut mot allt bredare leenden. Inget smäller högre hos arga locals på mindre skidorter än skidfotografer och utländska tidningar. Snart dunkas det rygg och dricks öl och järn och alla andra gäster har för länge sedan gått hem. Det blir en mycket lång kväll på The Snorting Elk.

Följande dag bjuder på puder, sol och sprängande huvudvärk. Dessutom blir vi redigt frånåkta av en 22-årig lokal nörd vid namn Caleb Cole. Caleb är född i trakten och hittar i Crystal som i sin egen ficka. Hans far är en gammal freestylelegend som gjorde dubbla backflips på 60-talet och som enligt uppgift levde efter det legendariska mottot: “Leave no turn unstoned”. Caleb är på gränsen till irriterande artig och belevad och står dessutom på som en demon utför klippor och genom raviner. Tillsammans river vi av alla de bästa linjerna i Power Bowl på förmiddagen och fascineras av hur vi liksom i Stevens Pass är näst intill ensamma i pudret.

Efter en välbehövlig och anmärkningsvärt bra trerätters lunch på Summit House Restaurant har den värsta bakfyllan släppt och vi bestämmer oss för att promenera lite. Tio minuters hajk österut tar oss till The Throne och Cambell Basin där det visserligen är ganska uppåkt men fortfarande bra. Ytterligare tio minuter bort, mellan The Throne och Silver King ligger Avalanche Basin som trots det avskräckande namnet känns säkert och där snön fortfarande ligger mer eller mindre orörd.

En halvtimmes hajk från liften ligger Silver Basin som enligt Caleb har den bästa åkningen på orten, men vi har helt enkelt ingen anledning att knalla dit. Avalanche Basin är brant till en början med stora klippor, smala chutes, några rejäla dropp och en ganska stor hängdriva på mitten.
Det är bara att välja vilken ambitionsnivå man vill lägga sig på och droppa in. Sedan planar åket ut något, ridåer av träd dyker upp och slutligen kommer man ut på en transport som leder direkt tillbaka till Forest Queen Express. Crystal Mountain är, som sagt, en lekplats för skidåkare och Avalanche Basin ett drömåk på 450 höjdmeter som tål att repeteras en hel dag.

On the road - Washington
Foto: Mattias Fredriksson

Del 4: Roadtrippin’

Creeds plågsamt förutsägbara låt What If dånar ur högtalarna på Tundran när vi på kvällen rullar norrut, förbi Seattle och vidare mot den kanadensiska gränsen. Mosse, jag och Mattias lider, men i Dans pickup råder inte demokrati vare sig vad gäller musik, hastighet, vägval eller espressopauser. Dan skrålar med i den hjärndöda texten, sippar på en öl, kör för fort och vrålar något om “swedish pussy music” när vi föreslår låtbyte.

Plötsligt lyses kupén upp i blått och rött och Dan bromsar in på en parkeringsficka. En high­way patrol jeep stannar bakom oss. En polisofficer iförd solglasögon och den till synes obligatoriska mustaschen knackar på rutan.
– Fuckin’ pig, säger Dan högt och tydligt när rutan är halvvägs nere.

Polisen lyser in i bilen och ber Dan sänka den öronbedövande musiken. Dan tar god tid på sig. Väldigt god tid. Men till slut sträcker han sig fram och sänker volymen till normal nattklubbsnivå. Sedan vidtar några minuters högljudd diskussion dem emellan där polisen med rätta hävdar att vi har kört för fort och där Dan kallar polisen för en idiot, anklagar honom för att var blind, att uppvigla till brott, att inte ha någon koll på något överhuvudtaget, samt för att försöka “sätta dit alla kanadensare”. Vi håller andan och förbereder oss på att spendera resten av vår tid i USA bakom galler när polisen, som nu är högröd i ansiktet, plötsligt får syn på Mosse i baksätet och riktar ficklampan emot honom.
– You’re not wearing your seatbelt! ryter han med barsk stämma.

Mosse tittar ned och ser förvånad ut.
När polisen efter passkontroll får klart för sig att Mosse är svensk blir han ännu argare. En lång föreläsning vidtar där han förklarar att säkerhetsbältet minsann är en svensk uppfinning och att vi om några borde veta bättre. Sedan får Mosse en bot på 90 dollar och vi kan rulla vidare.
– Det gick ju bra det där… Fuckin’ pig! hojtar Dan och rivstartar ut från parkeringen så 

att snön sprutar över polisbilen bakom oss. Vårt förslag att på solidariskt svenskt manér dela på Mosses böter möts bara av en demonstrativ höjning av volymen på stereon.

Del 5: Mt Baker

Mount Baker har alla rätt. Låt oss börja med det viktigaste: säsongen 1998-1999 slog skidorten världsrekord i årligt snöfall. Det kom 29 meter. Det genomsnittliga snöfallet per år är bara drygt hälften så mycket, 16 meter, men det räcker för att placera orten på första plats före världens alla andra skidorter. Glöm Japan, glöm Alaska, glöm BC. Det är här det snöar mest.

Mount Baker ligger dessutom tillräckligt långt från Seattle, en av världens hipstertätaste städer, för att hålla de värsta folkmassorna på avstånd, men tillräckligt nära för att locka de bästa och mest kräsna åkarna. Och tillräckligt nära hippiestaden Bellingham för att inte kännas hopplöst isolerat.

Här finns inga överdådiga lodger, inga andelslägenheter, ingen shopping, inget nattliv och inget profithungrigt liftbolag. Tvärtom är Mount Bakers organisation så till den milda grad avslappnad att orten knappt har en fungerande hemsida. De har inte ens orkat sätta namn på liftarna utan har nöjt sig med att numrera dem. Slutligen är bergen höga, vackra, respektingivande och har coola namn. Den 2 991 meter höga vulkanen Mount Shuksan tronar sydväst om skidanläggningen och påminner på något underligt sätt om La Meije i La Grave.

När vi sladdar in på parkeringen vid White Salmon Day Lodge är förväntningarna därför på topp, liksom volymen i bilen där Nickelbacks usla When We Stand Together plågar våra redan svårt sargade trumhinnor. Det har snöat. Inga mängder med Bakermått mätt, men det ligger runt 30 centimeter på parkeringen och molnen hänger lågt över bergs­topparna.

– They’re fuckin’ pregnant, ready to burst, säger fotografen och Bakerprofilen Grant Gunderson när han tittar upp mot den grå himlen. Han möter upp oss vid lodgen och har tillsammans med telisåkaren Adam, en äkta local hero, lovat Mattias att guida oss en sväng på berget. Vi antar att han menar att det kommer att snöa mer och flinar fånigt.
Våra leenden stelnar när vi rundar lodgen och ser kön. Ett hav av ryggsäcksbärande, hjälmklädda, baggybyxade åkare med fläskiga rockerskidor står och väntar på att 7:an ska öppna. Okej, det är inte en Grand Montets-lång kö, inte KT22-lång heller. Men tillräckligt lång för att vi ska förstå att vi inte kommer att få våra pudersvängar gratis i Baker.

På väg upp i liften infrias våra farhågor när de första åkarna kommer tjoande under oss. Alla åker fort. Alla åker överallt. Och alla åker bra. Brädåkare och skidåkare studsar vant fram genom lössnön, forcerar granar så barren sprutar, flyger ut över klippor och krön och klipper dropp så höga att de bara skulle hoppas någon gång i månaden på andra skidorter. Ribban i Mount Baker ligger högt. Mycket högt.

Något uppvärmningsåk är det inte tal om förstår vi när Gunderson med bestämda kliv trampar förbi varningsskyltarna vid toppen av 8:an och leder oss ut i det oreglerade området. Fotografen har under lifttransporten upp visat sig vara expert på det mesta. Eller allt, rättare sagt. Fotografi, skidåkning, laviner, meteorologi, vin, mayakalendern eller de svenska 3:12-reglerna som gäller beskattning av ägare av fåmansföretag – det spelar ingen roll vilket ämne som avhandlas, Grant har läget under kontroll. Adam håller en avsevärt lägre profil och frågar oss om vår resa, berättar om grymma åk, drar roliga anekdoter och sätter namn på topparna runt omkring oss.

Och nu är det uppenbarligen dags för den klassiska kukmätning som kännetecknar alla skidorter med lite för bra självförtroende. Vi ska bedömas, skärskådas och förhoppningsvis sättas på plats av den lokala eliten. Det händer i Chamonix, det händer i Squaw Valley och det händer förmodligen i Åre: hit ska inga utbölingar komma och tro att de kan åka.

Efter en cirka tio minuter lång travers där Gunderson agerat guide och med myndig stämma talat om för oss att laviner är farliga, att vi ska korsa snöfälten med mellanrum och att folk vanligtvis dör som flugor både ovanför och nedanför oss är det så dags för det första åket. Adam tar täten och visar sig som en av få telemarkåkare i världen inte vara bokstavstroende tekniktaliban. Han åker snyggt, säkert och snabbt, ibland med telemarkteknik, men ännu oftare med parallella skidor. Han använder helt enkelt prylarna till att åka så effektivt som möjligt, utan att låta telemarkteknikens begränsningar hindra honom.

En och en följer vi efter hans spår. Åket är brant. Kort. Ganska exponerat. Och helt fantastiskt. Och med de orden kan man egentligen sammanfatta hela skidorten: Åken är branta, korta, exponerade och helt fantastiska. Om Crystal Mountain och Stevens Pass är lekplatser är Mount Baker snarare en fullt utrustad fritidsgård för adrenalinstinna sidecountry-skidåkare. 

De enorma snömängderna är en frälsning – men också en förbannelse som skapar två problem på orten: Om det är lavinfarligt blir den liftnära åkningen blixtsnabbt uppkörd även om det inte är särskilt mycket folk i systemet, och lavinfaran är högst påtaglig om förhållandena är fel. Bara några veckor tidigare har en lavin med närmare fyra meter hög brottkant gått från Hollywood Spines och The Beast. Sådana snömängder går helt enkelt inte att förhandla med.

On the road - Washington
Foto: Mattias Fredriksson

Del 6: North Cascades Heli

Snövallarna längs de små vägarna i Mazama Valley är skrattretande höga, lika skrattretande höga som vår ramlyfta pickis med redneckdäck. Morgonen är fortfarande mörk och isande kall och stjärnorna glittrar ovanför de höga, vassa bergsformationer som kantar dalgången.
Vi letar oss fram genom en labyrint av perfekt snöslungade små vägar med en handritad karta som enda guide och någon slags sönderproducerad postgrunge dånande ur högtalarna. Till slut hittar vi en sned träskylt som bekräftar att vi kommit rätt: North Cascade Heli Skiing.

Inne i helikopterhangaren är stämningen förväntansfullt spänd. Vi fipplar med prylarna, byter ut våra privata transceivers mot guidernas egna godkända varianter, funderar på vad vi egentligen behöver ha med oss i våra ryggsäckar för en heldag ute i vildmarken, fyller i de obligatoriska ansvarsfrihetsavtalen och gör helikopterpaket av våra skidor och stavar enligt guidernas detaljerade anvisningar. Efter de obligatoriska lavinsökningsövningarna, där vi pulsat omkring i midjedjup snö i över en timme, är vi svettiga. Och otåliga.

Washington State Route 20, även kallad North Cascades Highway, sträcker sig över 70 mil från Port Townsend utanför Seattle i väster, till Newport på gränsen till Idaho i öster. Den ligger längs en gammal handelsled som troligen använts av ursprungsbefolkningen i över 8 000 år. Området brukar kallas för Amerikas alper och bergen som kantar vägen är höga, vassa och täckta av glaciärer.
SR20 anses vara en av Nordamerikas vackraste vägar och det finns bara ett problem: på vintern snöar det så mycket i området att den stängs av helt. Fast det är rättare sagt ett problem för lastbilschaufförerna – och en möjlighet för det lilla heliskiföretaget som förhandlat till sig ensamrätt på att få flyga längs den stängda motorvägen och på topparna i Okanogan-Wenatchee National Forest.

Eric lågsniffar längs den snötäckta motorvägen. Han flyger iklädd jeans, seglarskor och ett par Ray-Bans och tittar bara framåt någon gång ibland. Han snackar oavbrutet med oss och med guiden Paul Butler som sitter i framsätet. Vanligtvis jobbar Eric på oljeborrplattformar i Alaska, det här är värsta sköna semesterjobbet berättar han.

Plötsligt svänger han snävt åt vänster, stiger över grantopparna, flyger snabbt uppåt längs bergssidan och över en kam. Utsikten som möter oss är fantastisk. Det liknar inget annat i Nordamerika. Höga granitväggar som lodrätt strävar upp mot himlen, spetsiga sågtandade toppar och sylvassa spiror. Framför dem djupa snöfyllda grytor och klippförsedda kammar. Det skulle lika gärna kunna vara i Schweiz.

Eric landar snabbt och mjukt längst upp i en av grytorna med rotorbladen bara någon meter från klippväggen och släpper av oss. Sedan stiger han, svänger brant nedåt och försvinner på några sekunder. Tystnaden känns nästan bedövande. Känslan är unik för helikopteråkning. Ena minuten står man bland en massa andra skidåkare vid en hangar. Det bullrar, det snackas, skrattas och dricks kaffe. Nästa minut står man nästan ensam i tystnaden, mitt i vildmarken, långt uppe på ett oftast ganska respektingivande berg utan någon uppfattning om var man egentligen befinner sig. Känslor av eufori och utsatthet blandas och bidrar på ett mycket påtagligt sätt till upplevelsen.

Den här gången är det helt klart ett uppvärmningsåk det handlar om, men Paul har tydligen redan gjort bedömningen att vi tål lite tuffare tag. Snön är perfekt. Det är kanske inte Utah-kvalitet på pudret, men vi känner å andra 

sidan ingen botten. Efter några hundra härliga fallhöjdsmeter på en stor yta börjar det dyka upp mindre träd här och där och Paul stannar.
– Det här är en av våra pillowlines, säger han och pekar med en svepande gest framåt. Ni kan åka nästan var som helst, men det finns några stora klippor så se upp.

Sedan sätter han av nedåt och lämnar oss kvar i snöröken. Vi tittar lite undrande på varandra, flinar sedan och stakar iväg. Åket är brant, det är glest mellan de höga smala träden och det är klippor och avsatser överallt. Det är egentligen bara att stå på, men första åket känns alltid lite osäkert så jag håller igen en aning. Mellan träden skymtar jag Mattias ibland, han tjoar och skriker. Dan och Mosse flyger plötsligt utför en stor klippa tillsammans, mellanlandar på lite olika ställen, försvinner i snön, flyger igen, landar igen, flyger igen och fortsätter nedåt. Det ser ut som en skidfilm, samtidigt som jag själv är där och åker och åker och åker. Förmodligen med ett fånigt flin på läpparna eftersom jag hela tiden får snö i munnen.

Nere i dalen står Eric redan och väntar.
– Skynda er, ropar Paul. Om ni står på lite och är snabba vid i- och urlastning hinner ni kanske två lyft när den andra gruppen kör ett.

Vi står på som om skidpatrullen i Jackson Hole var efter oss. Vi i- och urlastar som en välorganiserad attackstyrka och vi pumpar puder och pillowlines så låren brinner och vi får istappar i skäggen. Dan hinner inte ens rulla upp en feting.
Lunchpausen och de inplastade lunchmackorna kommer som en välsignelse. Medan vi trycker i oss pastramimackor, Snickers och Mountain Dew och berömmer varandras otroliga prestationer med munnarna fulla diskuterar guiderna lavinfara. Sedan kommer Paul fram till oss och meddelar att de har bestämt sig för att lyfta in oss i nästa dalgång.

Vi stiger upp mot Silver Stars nästan lodräta östra sida och rakt emot de fyra spiror som utgör dess norra kant. Eric tar sikte på den smala skrevan mellan två av spirorna och bergväggarna blixtrar förbi bara några meter från helikopterns fönster. Sedan smäller det plötsligt till i maskinen, ljudet från rotorbladen ökar till ett dån och vi kastas hit och dit mot varandra.
– Lite blåsigt här på andra sidan, skrattar Eric och flyger med styrspaken mellan tummen och pekfingret.

Efter att vi bytt kalsonger tillbringas eftermiddagen i en enorm dalgång på Silver Stars baksida ovanför trädgränsen. De flesta av landningarna är branta. Vid ett tillfälle sticker Eric in medarna i snön och hovrar, vi får hoppa ut ur dörren och tre meter ned i pudret, sedan släpper Paul ned våra skidor. Åken är också omväxlande mycket branta med lite flackare partier. Snön sitter säkert och till slut lyckas Mattias tjata oss till att bli avsläppta på ett face där snön ligger staplad på det där sättet som den nästan bara gör i Alaska. Det är det brantaste åk jag gjort på många år, jag faller kontrollerat snarare än åker utför och känslan är fantastisk. Det här är utan tvekan den bästa heliskiåkning jag upplevt. Den avslappnade stämningen, de sköna guiderna, den vackra naturen och den fantastiska snön gör det till en upplevelse för livet.

Del 7: The bitch will be back

När vi lämnar Mazama är det för första gången på resan helt tyst i bilen. Alla är tagna av de senaste dagarnas åkning och sitter försjunkna i egna tankar. Till och med Dan. Men lugnet varar inte länge. Plötsligt vänder han sig om i bilen och vrålar för full hals:
– Fuckin’ mathias!

Dan garvar, sträcker fram handen och ger Mattias en high five, sedan drar han igång stereon på maxvolym. Theory of A Deadmans ofattbart usla låt Bitch Came Back dånar ur högtalarna när vi rullar mot flygplatsen i Seattle.

“The bitch came back the very next day // Oh, the bitch came back thought she was a goner // But, the bitch came back she couldn’t stay away // Don’t you know the bitch came back?”

Låten är usel, texten är under all kritik. Men på något konstigt sätt känns det ändå rätt. Jag vet inte vem den stackars tjejen är, men jag gillar hennes envishet.
Och jag tänker också komma tillbaka. Till Pacific North West. Inte ens Theory of A Deadman kommer att kunna stoppa mig.


Text: John Crawford-Currie • 2014-10-17
ArtiklarUSAWashington

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top