Kajsa Regnér smakar på skidåkningens ursprung, den djupa vägen. Foto: Anton Enerlöv

Österrike

Stuben – det klassiska friåkningsmeckat i Arlberg

St. Antons grannby Stuben bjuder på en samtida vibe väl värdig ett friåkningsmecka av rang.

Caroline Strömberg • 2021-08-22
ÖsterrikeÖsterrikeSt AntonStuben

Min dödsförkylning har precis börjat släppa och skidpeppet var absolut maxat när jag ser de stora utlovade snöflingorna dala ner från ovan. Klockan är tidigt när vi halkar oss igenom den välskottade byn upp mot liften för att möta vår lokala kompanjon för de kommande dagarna, Josefine Lützau från Köpenhamn som har haft sin vinterbas i Arlberg de senaste tio åren. 

På den smala vägen genom byn blir vi påminda om den tyngd som Stuben har inom skidhistorien, strax innan kyrkan står den ståtliga bronsstatyn föreställande Hannes Schneider i typisk stil. För den som med värdighet vill kalla sig skidåkare bör viss kännedom om herr Schneider anses som grundläggande nivå då han under 1900-talets första hälft var den som revolutionerade skidåkningen från transportsätt à la Gustav Vasa till svängar i följd åt höger och vänster så som vi ser utförsåkningen idag. I Schneiders födelseort Stuben kommer han nog alltid att förbli en legend som bringat kännedom världen över om den lilla byn som under många århundraden tjänat som viloplats för dem som färdats över Arlbergpasset. 

Redan på vägen upp i den smått antika tvåstolsliften som på något sätt också är Stubens stolthet kan vi konstatera att Kajsa är nöjdast av oss alla, och det beror inte bara på att hon fått byta kontorsstolen mot bottenlöst puder, utan på att hennes borttappade bagage faktiskt blivit levererat och hon får åka på sina egna skidor och i sina egna skidkläder. Resten av gänget är också på riktigt hög peppnivå inför att få bomba ner i den böljande och extremt lekfulla terrängen. Och som det bombas sen. Kajsa med Regnér till efternamnet är kusin med de i friåkningskretsar mer välkända bröderna Regnér och har man vuxit upp med att jaga dem under familjesemestrar så förstår du säkert storleken på frökens laddhatt. 

Långsamma liftar ger tid till återhämtning för benen och rekning av nästa drömåk. Foto: Anton Enerlöv
Caroline Strömberg fyller på med ytterligare av en munfull pudersnö. Foto: Anton Enerlöv
Hannes Schneider och de tre lärjungarna. Foto: Anton Enerlöv

Under den tidigare nämnda tvåstolsliften har man haft vänligheten att av säkerhetsskäl bygga lavinstaket, staket av den modellen som lämpar sig alldeles ypperligt för att leka skidåkande studsboll på efter ett bra snöfall. Tyvärr var den här stormens inledande regn alltför intensivt och tog med sig mycket av snöbasen och vi får nöja oss med att drömma om att imponera på andra liftåkare med coola under-liften-laps. För att komma högre upp i Stuben, mot Albonagrat har man fram till 2018 tagit ytterligare en raritet till sittlift, nu är dock denna utbytt mot en betydligt mindre charmig men betydligt mer komfortabel gondol som startar högre upp i dalgången från Stuben sett och som på bara några få minuter tar dig hela vägen upp till toppen. 

Väl uppe på Albonagrat finns i princip oändligt med möjligheter. Härifrån nås den smått legendariska minigolfzonen som avslutas i den djupa, tysta Langenskogen för återtransport till liftsystemet med tåg eller buss. Josefine förkastar dock detta som alternativ för dagen med tanke på den varma snön längre ner och visar oss istället ut till pistnära åkning kring Albonagondolen. Benen fylls med syra av att bränna av effektiva åk i perfekt freeridevänlig terräng matad med roliga klippkanter och avslutande skogsterräng. Även om det skär lite i hjärtat när gamla liftar pensioneras till förmån för turistexpresser som denna så kan vi inte låta bli att enas om att det är betydligt skönare att tugga lunchmackan i en gondol med rumpvärme än med iskalla fingrar i vinande vindar i en sittlift så långsam att man ibland inte vet om motorn faktiskt fortfarande rullar eller om den står stilla.

Caroline Strömberg njuter av en stund i sitt rätta element i skogen i Stuben. Foto: Anton Enerlöv
I Österrike äter man gulasch och dricker öl. Punkt. Foto: Anton Enerlöv

Vi besöker Stuben under en långhelg torsdag till söndag i februari och det verkar vi inte vara ensamma om, för lagom till helgen har dalgången fyllts med helt orimliga mängder människor. Vinterlov i kombination med en nederbördsfattig vinter i landets östra delar har gjort att folk vallfärdar till Arlberg och vi får acceptera att det nog inte blir så många fler lättillgängliga puderåk den här resan. Men med strålande sol i prognosen ser vi inga större problem i det utan laddar mentalt för att få svettas lite mer uppför de kommande dagarna genom att stå över frestelsen med afterski i grannbyn St. Anton och i stället gå tidigt i säng. 

Något av det kanske mest utmärkande med Arlberg jämfört med många andra delar av Alperna är att man befinner sig mitt i de stora bergen och det som inte går att nå med liftsystemet nås relativt enkelt med en kortare tur på hudar. På många andra platser får jag mer känslan av att man är omgiven av stora berg men att de ändå är för långt borta för att gå att åka skidor på. Från toppen av Stuben och med hjälp av liften Albonagrat glider vi bort från skidsystemet och börjar tura ut i riktning mot Albonakopf, eller som det även kallas Albolaska. En zon med branta spines och exponerade partier som bara attraherar de allra djärvaste isyxeutrustade skidåkarna. 

Vårt crew nöjer sig med att spana in det nedifrån och glider sedan vidare mot Wildebene – en tur på dryga timmen när vi nått fram till foten av berget. Från toppen väntar ett storslaget åk i nordostlig riktning och jag slås av den otroliga mångsidighet som går att finna i de här bergen – från första dagens pillowmania i skogsterräng, till långa branta åk för allt från medelgoda åkare till proffs och nu åk med alpin känsla bara en kort tur från liften. I första delen av åket ned får vi sträcka ut ordentligt och plocka fram de stora svängarna, sedan brantar det på ner genom en buskig passage där det helt klart gäller att hålla tungan rätt i mun innan vi når vårt outrun, som är av den sorten som skulle de ge flesta snowboardåkare mardrömmar.  

Tips från coachen: gå till lunchrestaurangen vid skiddagens slut när alla andra redan dragit vidare till afterskin. Foto: Anton Enerlöv
Lycka på transporten ner mot Langen. Foto: Anton Enerlöv
Stuben är en av de skidorter i Alperna som får mest snö per vinter. Kajsa Regnér på besök i skidåkarnas Nirvana. Foto: Anton Enerlöv

Restaurangen som möter oss efter närmare 20 minuter på den studsiga skogsbanan känns lite som en hägring, för någon med halvtaskigt lokalsinne som jag känns det nämligen som är vi är mitt ute i ingenstans och en lunchservering känns ungefär lika rimligt som att det skulle stå en kamel där i skogen. Kanske är det just det oväntade som gör att maten också smakar extra gott där i Verwalltal. 

Efter lunchen hoppar vi på bussen, ja det var alltså inte nog med att det fanns en restaurang, det fanns även en väg med busstrafik enligt tidtabell. Skulle man missa den detaljen så finns en annan lösning också, det går nämligen att skejta ut ur dalen till St. Anton via längdspåren. Men vi väljer bussen till St. Anton och väl där kan vi inte längre motstå frestelsen att testa den beryktade afterskirundan med start på Krazy Kanguruh, via Taps och vidare till Mooserwirt. För jag skulle säga att oavsett om du gillar afterski eller inte så är det värt det, om inte för att dricka dyr och dålig öl så för att det är lite av en turistattraktion bara att vara där och bevittna spektaklet.  

Mooserwirt i St Anton är en slående kontrast mot lugnet borta i Stuben. Foto: Anton Enerlöv
Stuben am Arlberg, den lilla byn bland de stora bergen. Foto: Anton Enerlöv
Ännu ett magiskt puderåk till samlingen men Josefine Lützau är inte nöjd än. Foto: Anton Enerlöv

Benen är inte de rappaste som gått i ett par pjäxor morgonen efter vinterns bästa puderdag, så den korta hiken från toppen av gondolen upp på Knödelkopf blir perfekt uppvärmning för att bli redo för dagens åkning. Morgonljuset som sipprar in på den nordostvända bergssidan får den nya snön att glittra i en gul ton som för tankarna till sanddyner. 

Vissa saker kommer aldrig att göra sig rättvisa på bild varpå fotograf-Anton och den 20 kilo tunga ryggsäcken får äran att lägga förstaspår hela vägen ner till St. Christoph. Jag åker som i ett glittrande moln nedför berget, snön är så torr och lätt att den flyger i fluff runt mig och solens strålar träffar den från sidan så att jag kan se ett gnistrande ljusspel av flares till höger om mig hela vägen ner till botten. Kanske beror det vackra ljusspelet på en enkelsidig huvudvärk framkallad av alldeles för många sena öl på Mooserwirt, men mer trolig är det bara den där perfekta puderupplevelsen som jag önskar att alla skidåkare ska få uppleva.

Även om det fortfarande är tidigt på förmiddagen när vi bestämmer oss för att det är härligare att åka skidor tillbaka mot Stuben från St. Christoph än att ta den korta vägen med buss möts vi av liftköhets av Snowroller-klass – hårda ord, vassa armbågar och stapplande hyrskidor omger oss på en nivå att det inte kan bli annat än skrattretande. Kanske är gruppens tålamod också lite större än vanligt tack vare dagens perfekta uppvärmningsåk. Tillbaka vid knytpunkten Alpe Rauz där Albona 2 tar dig upp på Stubensidan av dalen och Flexenbahn knyter ihop till Zürs greppar vi en kaffe i farten från cafeet i botten av det industriliknande lifthuset som nog toppar listan i hur ocharmigt något kan bli. Men koffeinet är det inget fel på och benen känns direkt piggare när vi tar oss an bootpacken för andra gången, nu med nästa topp, Peischelkopf i sikte.  

Coola skidåkare använder riktiga kartor när de planerar sina åk, de rutinerade nöjer sig med pistkartan. Foto: Anton Enerlöv
Lunch eller afterski? Foto: Anton Enerlöv

Det är tveksamt om jag någonsin sett ett så perfekt åk framför mig och jag ångrar mig djupt direkt när orden »nä men åk först du Josse« kommer ur min mun. Idiot. Här står jag på toppen av mitt livs åk, och så låter jag någon annan åka före. Men har man väl sagt det så finns det inget utrymme för att ångra sig och det kliar i precis hela kroppen när jag ser hur snön dammar omkring henne på vägen ner. 

Efter mitt livs längsta två minuter är det äntligen min tur, och det är exakt så bra som jag föreställt mig. Det är brant, snön är djup och den sitter även när jag svänger över de små konvexa partierna i åket och det är just sån där åkning som får mig att känna mig som världens absolut bästa skidåkare. Vi åker ingen annanstans den dagen, det behövs inte. Vi kan nämligen lägga nya spår på valfri sida om förra åkets spår och upptäcka nya små rännor och klippor tills benen inte orkar mer. 

Bussen tillbaka från St. Christoph släpper av oss precis utanför anrika Après Post Hotel som inför säsongen fått en rejäl ansiktslyftning genom en totalrenovering. Ute på den stora soliga terrassen njuter vi av en sen lunch och skålar i radler medan vi lyssnar till prisutdelningen för den lokala slalomklubbens tävling på andra sidan gatan. 

Det finns en genuin och personlig känsla här i utkanten av det enorma skidsystemet som inte känns helt olik något som går att hitta i vår svenska fjällvärld. Lekfullt, inbjudande och vänligt med ett tempo som fortfarande är lågt, en välkomnande atmosfär ihop med skidåkning i världsklass. Lägg till fördelen av att vara på rätt sida om bergspasset när det snöar och möjligheten att få ha allt för dig själv medan gästerna i de andra byarna väntar på att de stora liftarna och områdena ska lavinsäkras innan de kan ta sig hit och succén är given.

Stuben | Österrike

Resa

Med flyg till Innsbruck, Zürich eller Friedrichshafen och vidare med tåg till Langen, eller ta tåget hela vägen från Sverige.

Bo

Après Hotel Post har en historia som daterar århundraden tillbaka till gästhus för pilgrimer som idag levererar en samtida hotellvistelse av hög klass gällande allt från rum och maten till läget och SPA. 

Läge

Stuben ligger på 1 410 meter på den västra sidan av Arlbergpass, positionen blir extra gynnsam för nederbörd av flera meteorologiska anledningar. Du med snö som specialintresse kommer med stor sannolikhet att kunna åka puder.

Info

stuben-arlberg.at


Caroline Strömberg • 2021-08-22

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top