Toppjakt med Japan-vibes i Hemavan

Vi tar sats en tredje gång, och den här gången räcker farten för att förmå min överlastade, 13 år gamla, Saab att ta sig över backkrönet. Jag hade inte haft något emot att göra fem försök till med den mängden snö som verkar fallit sedan den senaste bilen passerade på den lilla grusvägen upp till stugan. 

Klockan är strax efter två på natten och vi försöker vara så tysta vi kan då vi stapplar in för att inte väcka de andra som anlände tidigare under kvällen. Men det är såklart lönlöst. 

Dagen efter vaknar vi till ett allt för välbekant ljud, vinden viner runt husknutarna och stundtals tycks den nästan rycka tag i stugväggen, liksom ilsket försöka ruska om lite för att sen släppa taget igen. 

Lillasyster Matilda, hennes kille och jag spenderade hela föregående vecka i Riksgränsen med denna kraftuppvisning från naturen mer eller mindre konstant närvarande. Det är därför med blandade känslor jag tar in de andras exalterade snack om olika turalternativ för dagen, det pekas på kartor och mäts avstånd med kartappar. Jag vet tyvärr redan att vi inte kommer nå någon topp idag. 

Vi är ett skönt kompisgäng med rötter i Göteborg som samlats i utkanten av Hemavan för att spendera två veckor ihop. Vi har hyrt en stuga i Krokfors, planen är att enbart topptura och i största möjliga mån undvika påskträngsel och liftköer. För vissa är det första gången på tur medan andra i gänget skrapat ihop ansenliga mängder höjdmeter genom åren. 

Jag slår upp blicken och inser att vi går igenom urbilden av Kung Bores vinterlandskap. Träden hänger tunga av snö och skapar ett valv över den skoterled vi pulsar fram på. Allt är helt stilla här i skogen och det är svårt tro att det ska blåsa 17 sekundmeter uppe på kalfjället. 

Vi har, efter att ha jämfört prognosen på fyra olika väderappar, bestämt oss för enklaste möjliga planen, att knata upp genom skogen på baksidan av huset. Om vädret tillåter kan vi ta oss hela vägen till Lilla Mustertoppen (1 223 meter), och om inte annat så skvallrar kartan om 100-150 höjdmeter skogsåkning som vi kan lappa och skulle kunna rädda dagen. 

Det blir det senare, och vilken räddning det blir. Björkskogen bakom vårt hus visar sig ha fyllts på med en halv stavlängd puder över natten och vegetationen är förvånansvärt gles för att vara Sverige. Terrängen erbjuder både öppnare linjer och klippdropp och vi gör snabbt tre vändor till innan vi pausar för lunch. 

De kommande två veckorna gör vi ytterligare tre försök att nå Mustertoppen, men vi blir besegrade av vinden och dålig sikt samtliga gånger. Den gång vi är närmast är det total whiteout när vi närmar oss toppen och underlaget är stenhård vindpinad blomkålssnö. 

När lutningen blir för brant bestämmer vi oss för att i skydd bakom en sten bygga ihop våra splitboards för att försöka bootpacka sista biten. Men med vindbyar upp mot 20 meter per sekund (vetenskapligt uppmätt med felfri intuition från en gammal kappseglare) är det omöjligt att hålla i både balansen och brädan samtidigt och 20 meter från toppen vänder vi nedåt igen.

Det är inte första gången jag är i Hemavan. Varje år brukar jag vara här under världens finaste friåkningstävling Ride The Cow, som utspelar sig inne i dalgången Kobåset. Därför är jag ivrig att få visa gruppen den fina åkningen där i en terräng som jag är väl bekant med efter alla tävlingsåk. 

Men med hårda vindar, låga moln, mer snö och en lavinfara som verkar vägra släppa greppet om fyra på skalan så verkar det snudd på omöjligt att förverkliga den drömmen. 

Istället styr vi längre norrut, bort mot norska gränsen och toppen Praahkoetjåhke. Vi parkerar bilen vid Umfors kraftverksdamm och vi följer bäckravinen uppåt.

Idag kan vi stundtals se toppen, men när vi ser med vilken hastighet molnen drar förbi och slits i stycken av klippmassivet där uppe, så vet vi redan vid anmarschen att vi inte kommer gå hela vägen idag heller. 

Men den snömängd som ansamlats i bäckravinen är ansenlig, även med internationella mått mätt. Och när faceshot avlöser faceshot på vägen ner så hörs tjohej-ropen eka i dalgången. Trots att lutningen inte är något att skryta med så är vi helt lyriska när vi stannar för att samla ihop oss igen, det här är så sjukt mycket bättre än vad vi kunnat förvänta oss. Vi tar lunch vid trädgränsen och hinner därefter en vända till upp innan det är dags att ställa in siktet på middag i stugan. 

På vägen hem har de moln som låg lågt över vägen i morse släppt greppet och väster ut öppnar sig ett landskap som ger omissigenkännliga associationer till en viss orientalisk ökontinent i öst. Sluttningen är brant och glest utplacerade majestätiska björkar kittlar fantasiknölarna att drömma sig bort till midjedjupa pudersvängar i storslalommanér. Vi sätter en geotag på kartan och bestämmer att åka tillbaka hit vid första bästa tillfälle.

Är skogssluttningarna längs med E12 norr om Hemavan Sveriges svar på Japan? Kanske.

---

Egentligen är det två områden vi spanat ut på samma sida av vägen, dels sluttningen ovanför Stintbäcken, men också bäckravinen Dålkoejohke. De nästföljande dagarna får vi nöjet att utforska båda alternativen då vindstyrkan envist vägrar släppa greppet om tvåsiffriga numerärer, vilket för oss innebär att toppturer på kalfjället är helt borträknat. 

Men vindriktningen och de senaste dagarnas snöfall har spelat oss rätt i händerna, med knädjupt puder som följd. Både Dålkoejohke och Stintbäcken bjuder på åkning som innehåller alla de ingredienser jag fått uppleva under tidigare resor till Japan. Både vad gäller snödjup, terräng och vyer och det känns smått overkligt att hitta denna typ av miljö i Sverige. 

Ärligt talat känner jag mig näst intill lurad att jag tidigare gjort mig mödan att åka runt halva jorden för att uppleva något liknande. Är skogssluttningarna längs med E12 norr om Hemavan Sveriges svar på Japan? Kanske.

Dålkoejohke bjuder på ett särskilt mäktigt landskap med en djup ravin som vi, för att göra lavinsmarta vägval, inte helt utan svårigheter tar oss upp igenom. Idag är vi bara tre som gett oss ut, Hebbe, Martin och jag, så vi stannar ofta för att göra små avstickare upp längs sidorna på ravinen och fota mindre åk. 

Till slut öppnar ravinen upp sig och vindstyrkan ökar exponentiellt per höjdmeter och snötäcket blir betydligt tunnare och kartongpackat, ett tydligt tecken på att vi passerat det bästa ravinen hade att erbjuda idag. 

Stinbäcken bjuder på lite annorlunda miljö, här är det mer jämnglest mellan träden och ravinen är inte lika djup, vilket bjuder in till längre åk och mer fart. En och annan björk är farligt nära vållande till kroppsskada, men det är svårt att hålla igen när Martin i extas bakom kameran skriker »H*lvete vilka j*kla Japanbilder det blir!!!«. 

Japanpeppen här är på riktigt och frågan är om jag någonsin kommer drömma mig bort till riktiga Japan igen, jag känner att »lilla Japan« duger gott för nu. Räknar man dessutom in miljöpåverkan och restiden faller valet sig självklart för mig.

Här hade denna artikel kunnat sluta, med en punchline för miljön; man måste inte åka till andra sidan jorden för att få mäktiga skid- & snowboardupplevelser som på många sätt till och med överträffar åkning i Japan.

Men till slut får vi också tur med vädret, solen tittar fram, vinden bedarrar och temperaturen håller sig under nollan med bibehållen kallsnö som följd. Det är trots allt något speciellt med att åka öppna stora åk i sol och puder. Kobåset lägger fram allt detta på menyn sista dagen, kryddat med häftig molndynamik i bakgrunden och efterrätten signerad med en riktig pangare till solnedgång. 

Det är få ställen i Sverige som har så lättillgänglig högalpin åkning som Kobåset erbjuder. Att åka lift hela vägen upp till 1 100 meter och därefter enkelt knata 100 fallhöjdsmeter upp på Jungfruvårtan som tar dig till en buffé av offpiståk i blandad nivå.

Väl nere i Kobåsdalen kan du välja om du vill gå upp i någon av ravinerna du kom ifrån, knata upp på västsidan, eller om du vill ta det säkraste alternativt att glida hela vägen ut på längdspåret som enkelt transporterar dig bort till botten av Kungsliften igen. 

Om du är mer äventyrsorienterad kan du välja att åka ner i dalgången nordväst från Jungfruvårtan istället, ner mot Viterskalstugan, planera för en övernattning där och utforska Syterdalen. 

Men det är något som vi sparar till nästa resa. De fem åk vi hinner göra i Kobåset idag kommer vi kunna leva länge på.

Att Coronapandemin tvingat oss leva annorlunda senaste året är ingen hemlighet. Det har tagit lång tid att anpassa sig och hitta vägar för vad som känns okej att göra ur smittspridningsynpunkt (både rationellt och emotionellt) utan att sluta leva helt. 

Utan att på något sätt förta lidandet från någon annan grupp i samhället som haft det extremt tufft i dessa tider så har det också varit en påfrestande tid för många av oss som har skid- och snowboardåkningen som en så stark del av vår identitet. 

Jag vill inte politisera diskussionen vidare men jag är ändå tacksam för vad pandemin har medfört för positiva bieffekter. Vi har i vinter turat mer än någonsin tidigare, vi har utforskat svenska fjäll på ett sätt som jag förmodligen aldrig hade gjort annars och tack vare vårt dynamiska väder i Norden har vi med hjälp av väderleksprognoser, kartor och höjdkurvor också tvingats vara kreativa med vilka delar av berget vi åkt på. 

Huruvida jag helt kommer skippa hederlig liftburen offpist i framtiden låter jag vara osagt, men jag är i alla fall säker på en sak; jag kommer åka tillbaka till Japan – Japan i Hemavan.

---

Topptur i Hemavan

Turer

Hemavan har ett tiotal turvänliga toppar i området. Från dem finns sedan ett 40-tal olika åk, i terräng som passar allt från nybörjare på topptur till relativt extrema åk. De flesta turerna är mellan 500-800 fallhöjdsmeter. Med bil blir nästan hela E12 från Hemavan till norska gränsen intressant.

Norra Sytertoppen, 1 768 meter, är högst i området och ger 900 meters fallhöjd. Kräver skoter eller övernattning i Viterskalstugan.

Guidebok

Topptur – Kebnekaise, Ahkka, Hemavan, Mo i Rana av Mikael af Ekenstam.

Tips

Vädret kan växla snabbt så ta med en vindsäck. Ta med en analog karta, kompass och ladda ned kartor offline till mobilen.

Resa

Vill man få ut det mesta av Hemavans topptursutbud bör man ha tillgång till bil. Annars går det tåg till Umeå och därefter buss 31. Det finns också en flygplats i Hemavan.

Mat

Anders Bistro som ligger vid botten av centrumliften med franska naturviner som specialitet. I liftsystemet får man inte missa våfflorna på Björk. 

Bo

Boende hittar du enklast på hemavantarnaby.com eller via Trolltunet Hemavan AB på tunet.se

---

Text: Rikard Croy • 2022-02-02
Artiklar • Skidorter • Sverige • croy • Hemavan • Japan • rikard croy • Sverige • Topp • Topptur • Tur • Västerbotten