Vänner, skidåkning och ett över 100 000 hektar stort naturreservat. Foto: Petter Berggren
Marsfjällen – folktomt och snösäkert
Snö 200 dagar om året, ett obrutet fjäll och skidåkning i hög klass. Ändå är det ont om skidåkare. Åka Skidors utsända tackar och tar emot.
Jag är inte rädd för döden, men känner ändå en rädsla över situationen. Vad de andra tre känner vet jag inte, men deras kroppsrörelser är återhållsamma som i väntan på något förebådande. Textraderna som beskriver denna avlägsna plats slår mig att en man utan starka ben var dömd att ömkligen förgås.
Sikten är minimal när vi med skidor och stighudar följer en bergskant mot den tänkta toppen. Snett nedanför oss skymtas en mattblå fryst sjö som till och från försvinner för ögat i det kontrastlösa landskapet.
Efter några samlade irriterande tjuvsläpp från stighudarna blir uppfattningen att det är för brant för stighudarna och skidorna hamnar istället på ryggsäckarna. Vi har sikte mot den södra toppen, mest för att denna är lättare att nå från vår startpunkt. Turligt nog är södra och norra toppen på bergskammen lika höga, alltså råder ingen risk för nederlag om den frågan väcks.
Plötsligt börjar molnen färdas allt fortare runt om oss och i det tidigare mjölkvita rummet börjar konturer framträda allt tydligare. Det tar inte många minuter innan vinden skingrar molnen och ger en så pass bra sikt att det inte går att ta miste på att vi är i svenska fjällen och inte på någon klippavsats i Himalaya. De tidigare ängsliga farhågorna kommer på skam och känns i detta läge en aning generande.
Marsfjällets topp mäter 1 589 meter över havet, såväl södra som norra. Denna del av den Kaledoniska bergskedjan sträcker sig linjärt i nord-sydlig riktning och är den enda fjällkedjan i Skandinavien med denna sträckning. I angränsning till detta naturreservat ligger i söder människobyn Saxnäs och i norr Kittelfjäll, men däremellan detta obrutna fjällområde.
Klassificeringen för ett obrutet fjäll är att det ligger i ett väglöst landskap med höga natur- och kulturvärden. Och det är detta vi blickar ut över denna aprildag. Det är tydligt att inlandsisen varit arkitekt här. Från väster går lutningen i mer rund och moderat riktning för att i kanten på högfjällsryggen störta brant ner i öst.
Och trots att klimatförändringarna är tydligare i norr, mätte man upp minus 40,4 Celsius en februaridag 2018.
De västliga vindarna transporterar varje vinter metervis med snö till den östra sidan som här skyddas av bergväggarnas skugga. Här och var har det bildats glaciärnischer, det vill säga födelseplatser för glaciärer i de skuggiga läsidor som har begränsad soltid.
Förutom dessa nischer som är försedda med snö året runt, är Marsfjällen en snösäker plats med snö 200 dagar om året. Och trots att klimatförändringarna är tydligare i norr, mätte man upp minus 40,4 Celsius en februaridag 2018.
Från den branta östliga bergväggen ses geologins historia där isälvarna aktivt format rännor och grusackumulationer.
Längre bort fortsätter landskapet i en högplatå, där tre mil urskog tar vid och i fjärran ligger kommunens centralort, Vilhelmina. Det är i Vilhelmina man kan få en fingervisning om Marsfjällens höga kulturvärde. Kommunvapnet består av två korslagda vargspjut och i mitten av präglingen syns en blå samemössa.
Detta är Sapmi, samernas land. Och en bit västerut från där vi står, där Marsfjället övergår till lågterräng ligger Fatmomakke, en viktig samisk kyrkoplats med anor från 1700-talet.
Kyrkan för skidåkningen är istället härstädes på Marsfjällets topp. Vi är ett sällskap på fyra personer som alla är mantalsskrivna på samma jämtländska skidort. Men här känner vi oss mindre norrländska när vi jämför oss med folket och naturen. Och än mer bekräftat blir det när jag senare pratar med den lokala skidlegenden Sven X Olofsson. Förutom att dialektmelodin är långsammare hos Sven när han frågar »vars åkte ni?« använder han adverbet vars istället för var, som så är brukligt i Västerbotten.
Vid endast topptursskidor är den södra angreppssidan från Marsliden ett bättre alternativ, där det finns flera toppar och åk att attackera på närmare håll.
Sven har Marsfjällen som hemmafjäll när han bor i Dikanäs, en ort som ligger öster om Kittelfjäll och där 41 procent röstade på socialdemokraterna i förra riksdagsvalet. Bokstaven X fick Sven när han åkte skidor som besatt, men ingen ännu visste vad denne vilde hette. Och så sent som förra vintern gjorde denna tidning ett reportage om herr Sven X. Han berättar om skidåkningen i Marsfjällen.
– I västlig riktning från Marsfjällets topp är skidåkningen relativt enkel och flack. Om västvinden legat på kan föret vara besvärande om det inte är vårslask. I öster brantar det på rejält, här finns det många åk där du definitivt ska veta vad du håller på med. Och lavinfaran kan även vara stor. Ett snällare men ändå bra åk går i sydostlig riktning från sydtoppen. Kruxet är att du hamnar lite i ingenmansland. Personligen har jag inga problem att skida tillbaka och föredrar det. Andra använder skoter.
Skoter är precis det vi har. Vi har tagit oss in i Marsfjällets vidsträckta natur via Kittelfjäll, där vi kört söderut på de markerade skoterlederna. Detta är den smartaste vägen för dem som är beskaffade med skoter och ska utforska området. Vid endast topptursskidor är den södra angreppssidan från Marsliden ett bättre alternativ, där det finns flera toppar och åk att attackera på närmare håll.
Under dagarna i Marsfjällen träffar vi endast på ett annat sällskap som är där för att topptura, annars är det mest tystlåtna pimplare på sjöarna. Men dessa toppturare färdas också med skoter.
– Det har blivit allt vanligare att skoter används för att ta sig till bra topptursområden. Jag tror att efterspelet av Coronaviruset är att ögonen kommer öppnas upp för skidåkningen i norra Sverige. Du behöver inte direkt åka till Japan för att få bra skidåkning, säger Sven.
På ett sätt är vårt sällskap ett bevis på det. Vi har träffats och lärt känna varandra ute i världen där bergen är större och en del av orterna vi har besökt har fått epitet ”Världens bästa skidort”.
Men för vår gemensamma resa lockade den svenska fjällkedjan mer. Om det är ett bevis på mättnad och regress eller ett sökande efter något vildare och klimatsmartare alternativ ska jag låta vara osagt.
Stighudarna rycks av från skidorna med våra händer. Händer som är märkta av skidåkning. Det är nagelbäddar som spruckit av kylan, brännmärken från vallajärn eller minnen från vassa stålkanter.
Daniel frågar så pass långsamt att det ska tolkas som att han är vänlig till sinnet och öppen för diskussion.
– Ska vi åka ner samma väg som vi gick upp?
Mellan södra och norra toppen går det rännor som är inhamrade i det exponerade berget för att senare mynna ut i en gryta, där den tidigare för ögat diffusa sjön Topptjärn samlar upp. Daniels fråga är det rätta svaret. Det är för oss ett nytt berg och förhållandena är långt ifrån perfekta. Vidskepligt sägs det även att djävulen sitter i detaljerna. Således inga rännor idag.
Vårt val gör oss inte ångerfyllda, berget är stenhårt och ger inga utrymmen för någon extravagant skidåkning. Annars är topptur en märklig företeelse, glädjen vid ”åket” är större än vid ett liftåk. Euforin efter ett avslutat vårslaskåk är så tydlig att den kan klassificeras in i någon av läkarnas diagnoskoder för psykiatrisk sjukdom.
Trots den uteblivna belöningen är Ylvas påkallande på uppmärksamhet att något överraskande är under uppsegling. Ylva är en farligt duktig friåkare som går sina egna vägar. Klädsam på så sätt att skidkänslan står i första rummet och där störande brus som sociala medier är avskalat. Nu pekar hon upp mot en klippkant inte långt ifrån där vi samlats.
Nyfiket och naivt tittar en fjällrävsunge fram ovetandes om livets faror. Efter några långa ögonblick kommer mickeln till sans och försvinner i sina gömmor. Att få se en utrotningshotad fjällräv i det vilda är något alldeles speciellt.
Förutom denna lilla gynnare finns det även björn, lo och järv i området. Något som verkligen förhöjer friluftsupplevelserna och gör toppturen till något större.
»Minst en mil måste man ha till sin granne, om trivseln skulle bli den rätta.«
Och nog har vi allt mer än en mil till vår granne när vi stannar till med vår skoter utanför tältet, närmare bestämt 15 kilometer till Kittelfjäll. Elden tänds i tältets kamin, kokkaffet sätts på och stighudarna hängs upp på tork. Det är sysslor som tar vid och efter någon dag hittar alla sin uppgift i lägret.
Vi är förskansade med ett större tält för våra bekvämligheter men inte långt ifrån tältet finns än större lyx i form av Bleriksstugan. Bleriksstugan har stått där sedan 1966 och tillhörde då Svenska Turistföreningen, men på grund av klent besöksunderlag tog Vilhelmina Norra sameby över driften i slutet av 80-talet.
Idag är det Länsstyrelsen som är ansvarig för stugan och lämpligt nog har man detta år renoverat stugan. Det innebär en vildmarkslyx med 18 bäddar, nya fina kaminer, nytt utedass och att fasad med fönster är utbytta. Barskrapad blir man inte heller, endast 100 riksdaler natten, en ersättning som är avsedd för underhållet av stugan. Om detta kommer leda till en anstormning av toppturare eller om det fortsätter med övervägande skoterturister får tiden utvisa. Traditionen lutar åt det sist nämnda. Trenden en kombination av de båda.
Sömndrucken i min sovsäck hör jag någon som lägger in nya vedträd i kaminen. Morgonen är ung och den blottade nästippen är kall. Längre bort ligger Daniel och sover hemtamt. Kvällen innan har han berättat om gjorda filmprojekt i Afghanistan och skidåkning i Himalaya.
Istället är det Martin som är uppe i ottan och förbereder morgonkaffet. Vänligheten personifierad. Han är i en ålder då många sliter med livspusslet. Martins livspussel är enklare att lägga. Aldrig långt borta från skidåkningen och inga förhållanden som varar längre än en skidsäsong. Nu sitter han här efter att i sista sekund tagit sig hem från Zermatt när farsoten stängde Europa.
Utanför tältduken blåser det. Våren väntar ett tag till. Och vi fyller på våra kaffekåsor mer än en gång. Vi lever det långsamma livet. Något det tycks finnas ett behov av i samhället om man ser till tittarsuccén Den stora älgvandringen på SVT, en framgång så till den milda graden att en spin-off serie från en fjällrävslya kommer framöver.
Ett annat liv för storstadsmänniskan, ett vanligt liv i Marsfjällen.
Dagarna har kommit till ända och jag börjar min bilresa hem från Kittelfjäll. Av ortsborna har jag hört att det elva mil till Vilhelmina där det kanske finns en bilverkstad som kan hjälpa mig med min nästintill havererade växellåda.
Ofattbart mycket skidåkning finns kvar för den outtröttlige skidåkaren. Och för den som är i riskgrupp för toppturer är det nu säsongen står i blom i Marsfjällen.
Marsfjällen, Västerbotten
Resa
Smidigast att ha bil på plats. Antingen kör du hela vägen, alternativt tar tåget till exempelvis Vilhelmina och löser hyrbil där på plats.
Boende
Marsliden Fjällby, Marsfjäll Mountain Lodge och STF Saxnäsgården är alla bra alternativ.
Info
Text: Petter Berggren • 2023-01-03
Sverige • Marsfjällen • Sverige • Topptur • Västerbotten