1984 vann Bill Johnson USA:s första olympiska guld i störtlopp. Han har kallats ”utförsåkningens Muhammed Ali”. Men tillmälet fick han inte för sin åkning, utan för sin kaxiga attityd och för att han tagit för många hårda slag mot skallen.

Efter träningsåken vid OS i Sarajevo var 23-årige Bill Johnson säker på sin sak: han skulle ta guld i störtloppet. Han hade vunnit en världscuptävling samma säsong och förklarade för pressen att han inte förstod varför de andra åkarna ställde upp. ”De är ju bara här för att slåss om silvret.” Kaxigheten skapade stora rubriker. Ännu större blev rubrikerna när Bill Johnson faktiskt fick rätt.

Tillfrågad vad guldet betydde för honom svarade den kaxige jänkaren: ”Miljoner!”.

Där fick han helt fel.

Av störtloppsåkningens alla galenpannor är ”Wild Bill Johnson” en av de värsta.

Innan han vann OS hade han varit arresterad för bilstöld. Han hade ett rykte om sig att vara förtjust i olaglig stimulantia.

Bill Johnson vann ytterligare två världscuptävlingar vintern 1984, men hamnade sedan inte på pallen fler gånger. Han slutade tävla i världscupen 1989.

Hans 1990-tal blev ett årtionde på dekis. Han kuskade runt på en amerikansk proffstour, jobbade som snickare, förlorade pengar på misslyckade aktieaffärer, försökte utan framgång att bli golfproffs. Ett av hans tre barn dog i en tragisk olycka och senare stack hans fru och vägrade låta honom att träffa de två andra sönerna. Bill Johnson bodde i en husbil och lär också ha tillbringat mycket tid i öknen.

Men hans självförtroende – de flesta skulle säga hybris – var intakt. I ett försök att få ordning på tillvaron började Bill Johnson i 40-årsåldern att planera en comeback. Han skulle ta en plats i det amerikanska störtloppslandslaget inför OS i Salt Lake City. Han skulle vinna guld igen. Då skulle hans fru återvända.

Stig Strand kom på nionde plats i slalom vid OS i Sarajevo 1984. Han minns att han inte var överraskad av att Bill Johnson vann guld i störtloppet den gången.

Men Svt:s expertkommentator menar att det är omöjligt att göra comeback efter tio års uppehåll.

Bill Johnson ställde upp i amerikanska störtloppstävlingar. I den första kom han sist av 99 åkare. Men i början av 2001 rankades han bland de 35 bästa åkarna i USA.

I en FIS-tävling i Big Mountain sprack drömmen. Banan hade blivit dålig i en av de tuffaste kurvorna. Bill Johnson visste att de flesta åkare skulle välja en säkrare linje. Själv tänkte han chansa.

Han fick ett felskär, föll våldsamt, bet nästan av sig tungan, höll på att kvävas i sitt blod och svimmade av. De flesta, inklusive läkarna, trodde att hans tatuering på högerarmen – ”Ski to Die” skulle besannas. Men efter tre veckor i koma vaknade han till liv.

Han hade dock fått allvarliga hjärnskador. Efter ett års rehabilitering kunde han återvända till backen där han föll och stå på skidor igen. Men han hade en sex år lång minneslucka och diffusa bilder från resten av sitt liv. ”Ibland känns det som om jag bor på en annan planet,” konstaterade han utan att någon protesterade.

Att hans före detta fru inte återvände är kanske överflödigt att tillägga (Bill Johnson mindes inte att de var skilda).

Ändå kan man säga att den galna planen delvis lyckades.

Han blev kändis igen. Han fick bära OS-facklan en bit på dess väg mot Salt Lake City.

Människor i Bill Johnsons omgivning menar att olyckan på vissa sätt förändrat honom till det bättre. ”Han har blivit mycket trevligare efter olyckan”, har hans styvfar sagt till amerikanska tidningar.

Den amerikanska stiftelsen The International Brain Injury Association vill anlita Bill Johnson som gott exempel på hur man kan och bör hålla humöret uppe efter svåra olyckor.

När Bill Johnson återvände till sin olycksbacke (som han inte mindes) följde hans mamma med. Hon sade oroligt: ”Bill, du åker väldigt fort!”

”Tack! Du åker väldigt långsamt,” svarade Bill Johnson.

Av: Gabriel Arthur

Text: Åka Skidor • 2008-07-24