5fd93d61d6f15

Alpe d’Huez  – Alpernas mesta doldis

Alpe d’Huez har allt som en riktigt bra skidort kräver. Fin fallhöjd, spännande nedfarter och enastående offpist. Ändå är det något som saknas. Åka Skidors ständige medarbetare Gunnar Andersson försöker röna ut vad.

Text: Gunnar Andersson • 2014-09-28 Uppdaterad 2014-09-28

Granarna står som stora spöken längs pisterna när den våta dimman sveper upp från franska låglandet. Snöns minsta ojämnhet slår i överraskning och begränsar utförsåkningen till känslig transport.

Stämningen är gnällig. Kaffet smakar surt, men Meteo France håller positiv ton i väderleksrapporten. Morgondagen inleds med tätnande snöfall för att sedan glesna först under följande dag. Ett besked som förlänger lunchen och tidigarelägger afterskin tills inget annat återstår än att skida hem.

Under natten börjar flingorna falla och vid frukost bestämmer vi oss för att avvakta ett par timmar. I min tidigare skidåkarkarriär skulle ett dylikt beslut ha gjort mig skogstokig. Jag hade skällt ut varenda djävel.

Sitta inne när det snöar? Ge mig en pistol!

Idag kallar jag beslutet för rutinerat. Den bekväma bedömningen grundas på visshet om att pucklar och spårad skare behöver ett par decimeter för att fyllas igen ordentligt, och ytterligare några centimetrar för att helt dränka slagen. Sikten kommer däremot inte att förbättras, bara ändra form. Viss väntan torde således optimera förutsättningarna.

För oss som inte bor på en skidort handlar utförsåkning väldigt mycket om tur och tajming; att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det enda som förbättrar oddsen är lite lokalkännedom, men här saknas den totalt. Vi har aldrig varit i franska Alpe d’Huez förut och vi känner heller ingen i vår illustrerade snösväng som någonsin verkar ha varit här. Noll skrytpoäng på Facebook, meningslös namedropping i friåkarkretsar.

Vilket kanske också förklarar varför gästerna inne på Langleys skidåkarhotell mestadels är pensionärer och barnfamiljer. Det enda som bryter konformiteten är affischen i receptionen om Scandi Night borta på ett disco på tisdagar. Veckans personalröj, annars dött.

Inga bummare syns räkna centimes inne på livsmedelsbutiken Spar, inga svettnöjda bergsguidesgrupper återställer vätskebalansen med öl i hotellobbyn, inga weekendstressare med hjulförsedda skidfodral, ingen dekaliserad Volvo 740 eller Lamborghini med takbox heller.

Här åker man i jacka som varit med och på fjolårets prylar, och detta på en skidort där svenska reseledare behöver fyra dagar för att fixa pistvisningen i snabba gruppen. Alpe d’Huez är skidvärldens mesta doldis. Och det är svårförklarligt varför.

Låt oss börja med fallhöjden.

Alpe d’Huez skryter med “Mina första 8 000” eller vad man också kallar för “Ett Mount Everest på fyra piståk”. Längsta åket drar från Pic Blanc på 3 330 meters höjd till 1 125 i en liten by djupt nere i den västliga sidodalen. Sanslösa 2 205 höjdmeter i pist, ingen skidort i världen slår den siffran.

Ta alla liftar upp till toppen och starta över en brant och krympande glaciärrest mot pisten Tunnel som är vad namnet antyder och leder rakt genom berget, för att mynna ut i en puckelpist så brutalbrant att varenda turist får panik och även du bromsar in av respekt. Här finns ingen fegisslinga och du kan inte backa tillbaka. Du måste knäcka alla hemskepucklar innan pisterna fortsätter i rött-blått-svart och de returnerande gondolbanorna äntligen välkomnar. En riktig resa.

Ett annat Mount Everest-åk startar från samma startpunkt och följer pisten Sarenne som är 18 kilometer lång och påstås vara Europas längsta. Nu är det flera alporter som tjafsar om den titeln så strunt i det. Se bara till att du är först uppe på toppen med ett par stabila pistpiskare under fötterna, för åket är riktigt bra och händelserikt, vilket precis alla turister i byn vet, varför det blir sönderåkt redan efter ett par timmar. 

Alpe d’Huez  – Alpernas mesta doldis

 

Vi som stannat kvar på hotellet och låtit täcket bygga vidare siktar förstås lite lägre i terrängen. Liftarna högst uppe på kalfjället är givetvis stängda när sikten saknas, varför vi istället söker oss mot skogen, som för övrigt är avsevärt större än vad pistkartan visar och skvallret påstår.

Särskilt enkel och självklar är den inte heller. Barrbältet döljer både klippor och plötsliga raviner. Det krävs lite rekognosering innan vi börjar loopa mellan ett par pister. Ett enkelt och säkert offpistknep på obekanta skidorter.

Skog i snöfall är den mest utmanande njutning som förunnas utförsåkare. Snön blir aldrig fluffigare än just när den faller. Där är vindstilla, lavinfaran är liten och åkningen tämligen enkel.

Din eventuella osäkerhet sitter mellan öronen. Träden står där de står, tämligen slumpartat, och bestämmer dina två, kanske tre första svängar. Sedan får du improvisera. Rikta skidspetsarna i fallinjen, accelerera till en hastighet som du behärskar och sedan hålla jämnt tempo nästan oavsett hur det ser ut.

Pang på! Full koncentration. Fäst blicken så långt fram som det bara går och fokusera på öppningarna. Inte på träden. Fatta ditt beslut. Lägg svängen där du bestämt. Upprepa. Tveka aldrig och absolut inte bakvikt.

I skogen finns sällan utrymme att häva obalans och ju högre fart, desto mindre fysiskt krävande blir åkningen, även om hög hastighet är ett tämligen relativt begrepp just här. Det går sällan särskilt fort och framför allt: I skogen existerar ingen individuell prestige, endast ett hänsynsfullt kollektiv som aldrig lämnar någon efter sig.

När sikten ökar och spåren förklarar vad rykten gör gällande fattar vi hur enastående offpisten verkligen är i Alpe d’Huez. Du får allt från mjuka kullar till respektingivande åknamn som L’Impossible och Les Cheminées (skorstenarna).

Lite förenklat kan man säga att Alpe d’Huez-fjället har liftar i söder och offpist i väster och öster. Båda offpistsidorna ger mycket stora fallhöjder och många variationer. Med tung turbindning och stighudar finner du långa och orörda åk långt efter snöfall. En bekant livsstilsbummare i närliggande La Grave menar att Alpe d’Huez aldrig blir helt uppåkt.

Offpisten är generellt så bra som den kan bli i Alperna och förbättras ytterligare av allmän uppsamling i de trevliga bergshyttor som avslutar de båda offpistsidorna. Den västliga sträckningen börjar med en kort kamvandring från kabinbanan till Pyramidtoppen. Den östliga offpistsidan löper hyfsat parallellt med långa Sarennepisten och har två stora fält som kallas Le Piéfroid och Grand Sablat.

Västra offpistsidan når direkt till lift medan den östra avslutas med skråkörning till samma evighetslånga transport som den påstått världsrekordlånga Sarennepisten, varefter du når liften till den stora, flacka och svåröverskådligt lifttäta gryta i systemets centrum. Den relativt hotellnära grytan är givetvis också skidortens nybörjarområde och hur vingelputtarna bär sig åt för att orientera i linbanehärvan överskrider min föreställningsförmåga.

Förmodligen har virrvarret sin historiska förklaring i det faktum att Alpe d’Huez är en gammal skidort och dessa har ofta krångliga liftsystem eftersom man först byggt en lift och när den blev succé byggde man en till, och en till, och sedan ytterligare en för att sammanbinda de tidigare.

Första liften i Alpe d’Huez stod på plats redan 1936. Konstruktören var den polskfödda fransmannen Jean Pomagalski. Han som senare skapade liftbyggarföretaget Poma, vilket idag dominerar hela lifteriet tillsammans med den schweizisk/österrikiska konkurrenten Doppelmayr. På den tiden var Alpe d’Huez en fashionabel skidort och här arrangerades bobsleightävlingar under vinterolympiaden i Grenoble 1968, vilket knappast var särskilt smart med tanke på att reklamen kallade skidorten L’île au Soleil, Solens ö.

Trots flytande kväve i kylsystemet fick OS-tävlingarna avgöras innan soluppgången och Alpe d’Huez skryter fortfarande med flest soltimmar i Alperna, vilket även flera andra skidorter gör. Hur man nu kan vara stolt över det? Tror man verkligen att värme och lite nederbörd lockar skidåkare? 

Alpe d’Huez  – Alpernas mesta doldis

 

Idag är Alpe d’Huez förmodligen allra mest känd för tuffaste bergsetappen i cykeltävlingen Tour de France. Klättringen upp till skidorten är 13,8 kilometer med maximal lutning på 14 procent i 21 serpentinsvängar mot en kaotisk folkmassa som vid ett tillfälle uppgick till nära miljonen. Alpe d’Huez har följaktligen blivit rena magneten för alla snart medelålders män som söker dämpa åldersnojan på cyklar värda tre anständiga bruttolöner, och under timman måste det gå om man inte vill skämmas.

En av Pomas storsäljare – knappliften – tar mig dagligen tillbaka till Langleyhotellet, där jag vanan trogen beställer panaché, det vill säga öl och fruktsoda, knäpper upp pjucken och kikar ut över en av Alpernas bättre hotellutsikter, men utan att få ståpäls. Märkligt. Varför inte?

Alpe d’Huez är en okej by med modernt liftsystem, enastående skidåkning och avslappnad attityd. Och vi har fått nysnö. Ändå känns det lite segt.

Det dröjer till sista dagen innan sammanhanget kopplar uppe på Chalet du Lac Besson. En bättre krog i solbakat läge strax ovanför trädgränsen och intill ett längdspår som böljar fram över vita kullar, och där en ensam man glider fram snyggt och snabbt. Synen skänker plötslig längtan efter att få byta plats, för känner man som jag borde man ju se ut som honom. Vår pryltunga alpinsport är inget vidare val för den som vill vara ensam och fri, men vill jag verkligen det?

Sanningen i Alpe d’Huez är att jag faktiskt saknar den sociala omgivning som jag så envetet försöker undvika. Alla dirtbags till bummare, de där lite självgoda och ölsega bergsguidesgrupperna som knappt begriper var de är eller har varit, weekendstressande storpojkar med backslick och alla inflyttade locals som demonstrativt signalerar sin nya tillhörighet med de rätta accessoarerna.

Jag vill ha pruttfulla turister, Sweet Home Alabama på bröl-afterski, pälsar, pudlar, landslagsemblem och smattrande sponsorsflaggor, Jon Olsson i ännu ett patetiskt fordon. En självupptagen värld där du åtminstone måste ha nästa års lagg för att vara någon.

Alpe d’Huez är bara en skidort som har precis allt som ett bra liftsystem ska erbjuda, ty det alpina himmelriket är en plats där inget särskilt händer någonsin.

 

Alpe d’Huez  – Alpernas mesta doldis

 

 

Alpe d’Huez  – Alpernas mesta doldis

 

 

Fakta Alpe d’Huez

Byn
Alpe d’Huez ligger 1 860 meter över havet och är en av Frankrikes äldre skidorter. Byn består av en modern och en traditionell del utan egentligt centrum.

Liftarna
Liftkortet ger 84 liftar och omfattar även mindre och relativt ny-byggda Auris, samt de ursprungliga byarna Huez, Oz och Vaujany.
Åkhöjder från 3 330 till 1 125 meter över havet. Maximal och sammanhängande fallhöjd är
2 205 meter.
Liftkort för sex dagar kostar 193–218 euro, beroende på säsong.

Resan
Charter med Langley från 11 400 kronor, inklusive halvpension och liftkort, langley.eu.
Närmsta flygplats är Grenoble. Flyg med Norwegian från Stockholm och Köpenhamn. Näst närmsta flygplats är Lyon. Flyg med Skyways från Göteborg och SAS från Köpenhamn.
Busstransfer med Altibus tar två timmar från Grenoble och fyra timmar från Lyon, altibus.com.
Med egen bil kan du nå Les 2 Alpes och La Grave inom en timma. Serre Chevalier inom två timmar.

Boendet
Ovanligt många hotell i förhållanden till lägenheter för att vara en fransk skidort och de flesta hotell är trestjärniga. Få har ski in/ski out-läge, även om det sällan blir långt till lift.
Lyxigast är Au Chamois d’Or. Trestjärniga Pic Blanc lär också vara bra. Likaså trestjärniga Langleys nyrenoverade Petit Prince, som har byns bästa utsikt.
Söker du en mer gammaldags och rustik boendemiljö ska du kolla in byarna Huez och Vaujany. Båda ligger på lägre höjd i liftsystemet.

Lunchen
Ovanligt många och bra bergs-restauranger i ovanligt rustika byggnader. Chalet du Lac Besson är en lugn och soldränkt oas bland längdspåren som nås via pisten Boulevard des Lac.
Perce-Neige vid Poutran-gondolens mellanstation må vara en gammal och dragig kåk, men med äktfransk meny och stort gemyt. Auberge de l’Alpette vid Carreletpisten är en annan liten fäbod som snabbt blir fullsatt.
Undvik syltan vid Marmottes 1:s bergstation. Dyrt, skitigt och arrogant.

Krogen
O’Bar om du ska hålla budget. Har bästa burgaren och härlig tapasmeny, men undan fastfood-stämning. Lounge 21 om det får kosta, en lugn oas mitt bland byns populära barer.
Au P’tit Creux när någon annan betalar. Familjeägd finkrog med spännande menyer från 48 euro. Korsade bestick i Guide Michelin.

Offpistguidning
Oli Sebbar och Seb Ballereau på Stance Snow, stance-snow.com.

Barhänget
Om du tycker att det räcker med teveskärm och några skojiga skyltar på väggarna eller gillar brittiska pubar får Alpe d’Huez godkänt. The Pacific är en populär grotta i gamla byn. Brittisk musik på brittiska puben Underground. Locals häckar på slitna Free Ride. Langleys hotellbar med vidhängande terrass håller modern loungestil och skulle vinna rundan om inte barmästaren jobbade på en annan planet.

Turistinformation
alpedhuez.com


Text: Gunnar Andersson • 2014-09-28
Alpe d’HuezFrankrike

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top