Alpboende utan gränser

Förvänta dig ingen vulgaritet, inga guldkranar, sammetstapeter eller svart belugakaviar till frukost. Helikoptern landar inte på taket och ingen underdånig tjänsteande i vita handskar tar av dina skidor när du glider in från pisten. Egentligen är det bara sportstugans veckohyra som passerar det anstötligas gräns – 320 000 euro!

Du får nio sviter, ett fyrbäddsrum för de yngsta, samt två normala hotellrum för barnskötare och livvakt. Personalen står redo dygnet runt och ditt 180 kvadratmeter stora master bedroom ledigt rymmer en afterski med alla polarna på plats.
Lyser solen häckar ni antagligen ute på stora altanen med utsikt över by, berg och pister. Börjar det dra lite kallt öppnar ni bara dörren till baren och sjunker ner i sofforna framför brasan.
Saknas favoritchampagnen?
Den finns på plats i morgon!
Svetsade solen lite väl hårt under dagen?
Kosmetologen i ditt privata spa vet en ansiktsbehandling som nästan skänker ungdomen tillbaka och massören mjukar gärna upp dina ömmande lår. Han är för övrigt din personlige tränare, ifall du har krafter kvar till gymmet.

Om inte annat sitter det fint med en bastu efteråt, turkisk ångbastu eller finsk med kallvattensbassäng utanför. Kanske yoga eller ett parti biljard vid perspektivfönstret? Och om din affärspartner ringer från Singapore kan ni samtala ostört inne på kontoret. Svårt att vara helt ledig i dessa globala tider.
Framåt kvällen glider du in i matsalen och äter den meny som du själv valt och dricker ett vin som din sommelier rekommenderar. Såvida inte middagen intas i vinkällaren eller husets mer traditionella walserstuga.

Vill du själv laga maten tillsammans med stjärnkockarna är det självfallet okej. Svängdörren mellan gäst och personal står alltid öppen. Detta är ditt hem för tillfället och ifall partynerven rycker väntar tre Range Rover med chaufförer på att få slingra dig ner till byn.

Chalet N i österrikiska Lech (eller betydligt snobbigare Oberlech för att vara mer exakt) är världens mest exklusiva skidortsboende, men som före detta säsongare ramlar jag ändå inte omkull i receptionen. Det kunde faktiskt vara vilket lyx­hotell som helst. Om det nu funnits någon egentlig reception att stiga in i eller om dörren hade gått att öppna med ett vridbart handtag från utsidan.
Här släpps ingen obehörig in och den som försöker med våld får det jobbigt. Samtliga fönster har skottsäkert glas. Av övriga säkerhetsarrangemang får vi inget veta och insidan ser ungefär ut som Alpernas nya och lyxiga sportvillor brukar se ut i de internationella magasinen.

Det är en funktionell minimalism av idel obehandlat trä som flirtar nostalgiskt utan att behöva romantiska krusiduller. Väggar och tak är klädda med 150-åriga granplankor och jämngamla fuskbjälkar dekorerar. Golv av breda ekbrädor och en inglasad eldstad som är vänd mot baren. Inga lister eller passbitar skapar helheten. Plankpusslet är perfekt och kontrasterar mot svarta och medvetet tillbakahållna partier av skiftande material.

Chalet N:s utvändiga anonymitet och nertonade interiör har sin givna förklaring. Hyr du här är du förmodligen född i offentligheten och vill inte ha någon ljusskylt som skriker ut att här bor vi som vadar i pengar. Du har redan en önskvärd materiell standard och lever med pålitligt tjänstefolk som i detalj vet hur du vill ha det. Då framstår hotell alltid som ett nerköp.
Chalet N vill alltså inte vara ett hotell, utan som vilken bra hyrstuga som helst. Ett hus där du och din livsstil tillåts dominera och där omvärlden hålls utanför. Diskretion är lika mycket en hederssak som säkerhetsprofilen. Chalet N berättar aldrig något om sina gäster.

Ett drömboende?
Ja, nästan. Du får stå ut med att vissa detaljer tycks hämtade ur inredningsföljetong i dussin-tv, smaklösa kärringljus som flämtar i varannan hörna och drivor av myskuddar. Och eftersom inredare hatar modern mediateknik gömmer man ljudanläggningens högtalare under takets tunna plank, det låter miserabelt.

Chalet N drivs av ägarens fastighetsbolag och används periodvis som dennes sportstuga. Eftersom hotell inte ingår i företagets normala affärsverksamhet skymtar viss amatörism för besökare med branscherfarenhet, men främst undrar man varför en redan mycket förmögen person önskar att dela sportstuga med kapitalister, megakändisar och kungligheter.

Kanske kunde snubben bara inte låta bli att peta bygden i ögat. Lyckas man få bygglov på en ytterligt konservativ lyxskidort som Lech, där man i princip måste vara inföding sedan generationer för att kunna äga fastigheter eller driva företag, kan det ju vara svårt att låta bli.

Lönsamheten torde också var diskutabel. Chalet N har kostat 38 miljoner euro att bygga. Verksamheten drar 24 personal på elitnivå. Köksprocenten är garanterat urusel, driftskostnaden hög, säsongen kort och varje gäst kräver noga planering. Man får slita om man vill vara sexstjärnig.
Bingbling från Swarowski ger en bättre vink om ägarens inte alltför finkulturella smak. Ägaren älskar dessa glimmande kristaller som inredningsarkitekter avskyr och här har de verkligen slagit knut på sig själva för att tillfredsställa uppdrags­givaren utan att snegla på skamvrån. Silkesmattan med invävda kristaller är bara vacker och kristalldraperiet kring duschen bjuder på ett leende.

Trivs man?
Ja, verkligen. Om du i likhet med undertecknad gillar att sitta på krogen och uppskattar bra hotell glider du snabbt in i överflödets bekvämlighet. Du gläds åt en japansk toalettstol som automatiskt lyfter locket och uppvärmda badrumsspeglar som aldrig immar. Du uppskattar dessertvagnens dagliga erbjudanden och att biosalongens alpacka­tapet hindrar ljuset att reflektera. Du noterar även vissa detaljer i väggmosaiken som liknar silver och gillar svaret: “Ser det ut som silver så är det silver och ser det ut som platina så är det platina”.

Måhända lever man inte lyckligare i de super­rikas värld. Men det mesta blir bra mycket enklare. Som att frukostflingan delar ut liftkortet strax innan det är dags att dra på sig långkalsongerna. Skidor av önskad modell står vallade tillsammans med skidlärare eller bergsguide som väntar på att få effektuera dagens önskemål. Ni tar hissen till pisten och du är självfallet på en av Alpernas snösäkraste skidorter.

Men skidrummet!
På superlyxiga Chalet N finns ett väl tilltaget rum med en funktionell läderdivan i mitten och en rad låsbara skåp med fyra skovärmare i varje. Hur tänker man här?
Vem behöver låsa in laggen när man bor i Fort Knox och antingen är släkt eller polare med samtliga som bor där? Vem reser med fyra par pjuck? Och var är meckarbänken? När en rysk kollega behöver justera bindningen finns inte ens en skruvmejsel. Och varför 25 grader varmt när alla är klädda för att palla kyla, stark vind och nederbörd?

Man har åtminstone fattat att vi blir trötta. Spa-avdelningen med pool och bastu ligger nästdörrs, liksom ett avslappningsrum med nertonad belysning och en mjuk bädd som sakta vaggar kroppen till ro. Ryssen menar att det känns ungefär som att krascha i säng efter alltför mycket vodka och jag är benägen att hålla med.

Skidåkningen då?
Tja, som förväntad. Liftsystemet i Lech/Zürs är stort och bra. Alla som köper liftkort får åka och skidglädjen är demokratisk, vilket är själva essensen i utförsåkningens framgång. En bra skidåkare är en bra skidåkare, oavsett om du betalar 2,4 miljoner kronor för en vecka på Chalet N eller skojar i det allmänna försäkringssystemet.

Vädret och snön är vad det för tillfället är, och den som först står på rätt plats får bästa åket. Man kan inte köpa status som skidåkare, bara betala dyrt för vissa exklusiva miljöer. Miljardären har givetvis råd med fler och dyrare prylar, men endast åkskicklighet väcker beundran och social framgång premieras enbart av din pålitlighet och hur väl du förmår att dela din åkglädje.
Är det värt pengarna?

Har du råd att dänga 2,4 miljoner kronor på en vecka i Alperna, exklusive flyg och utan att bli utskälld av revisorn. Frågan torde sakna betydelse. Du lirar i en egen liga och endast du bestämmer vad som är värt vad.
Själv säger jag som den amerikanske musikern Tom Petty: “It’s good to be king, at least for one day.”