(4) Puja, fasta rep och acklimatisering

När man klättrar ett 8000-meters berg gäller det att stegvis vänja sig med
högre höjd, acklimatisering som det kallas. Efter att ha styrt upp baslägret,
fixat min tältplats, ordnat toalett tält och fått ordning på all min
utrustning var jag redo att komma igång med acklimatiseringen. Bergen här i
Nepal är heliga och Buddisterna tror att gudarna bor i bergen. För att visa
respekt till gudarna måste man genomföra en ritual som kallas Puja innan man
börjar klättra. En Buddistisk munk kom hit, en Chorten (Buddistiskt
monument) byggdes prydd med en bild av Dalai Lama och stavar av rökelse.
Böneflaggor sattes upp i de fyra väderstrecken och ris, chokladkakor, kex,
öl, m.m. offrades till gudarna. Munken sjöng och rabblade böner medan vi
kastade ris mot monumentet. Efter genomförd Puja har vi nu tillåtelse att
beträda berget och vi har gudarnas stöd under klättringen.

Sommaren har varit hård mot Dhaulagiri. Snögränsen är väldigt hög och
ligger på ca 5500 meters höjd. Från baslägret börjar klättringen med det så
kallade isfallet. Det är en uppsprucken glaciär med en mängd stora Seracer
(ispelare) som regelbundet rasar och brummar högljutt till klättrarnas stora
förskräckelse. Det gäller att hålla sig långt bort från Seracerna därför går
klätterleden på höger sida om glaciären under en stor bergvägg. Utan snö på
denna del av leden gör att den består av sand, sten och is. Riktigt hemsk om
du frågar mig. När man klarat av det partiet gäller det att navigera sig
mellan glaciärsprickor upp mot nordost passet där läger 1 ligger på 5700
meters höjd.

Min första tur upp på berget var en hård match. Det var sex och en
halv timme av slit för att ta mig de 1000 höjdmetrarna upp till läger 1 där
jag spenderade natten. Jag fick inte mycket sömn den natten p.g.a. en elak
huvudvärk. När jag nästa dag drog mig tillbaka till baslägret var inte
självförtroendet det bästa in för framtiden.

Livet i baslägret är enkelt men komfortabelt. Jag har mitt eget
tält där jag sover och förvarar mina kläder och klättergrejor. Det finns
också ett stort kökstält där kocken Budhi och hans assistent Kansha lagar
mat åt mig, frukost, lunch och middag varje dag. Det är som att ha mamma här
i lägret. Det enda jag behöver göra är att dyka upp för att få en god
måltid. Förutom mat så blir det en del tid till att läsa böcker, lyssna på
musik och gå runt och snacka med de andra klättrarna.

Klättrarna som är här i år för att bestiga Dhaulagiri är
ett stort gäng Japaner med ett antal Sherpas (Nepalesiska bärare), ett
Holländskt-Österrikiskt gäng med fyra klättrare, en Korean med två Sherpas,
tre Fransmän och två Polacker. Det är en bra blandning av folk och dom är
trevliga att umgås med. Japanerna har hyrt in ett gäng Sherpas för att sätta
upp fasta rep utmed hela klätterleden för att höra det lättare och säkrare.
Jag hörde en siffra på 2800 meter rep bara upp till läger 1. Jag tycker det
är lite sjukt, det förstör mycket av upplevelsen man får av att klättra ett
berg.

Men det är klart det har ju en positiv grej också, följer man repen så
går man aldrig vilse. Min andra acklimatiseringstur upp på berget klättrade
jag till läger 1 och sov en natt där innan jag fortsatte upp en flack
snösluttning upp mot nordost ryggen. På ryggen blev det brantare och det var
en del glaciärsprickor att korsa på vägen mot läger 2 på 6500 meters höjd.
Efter att ha slagit upp mitt tält åt jag middag medan jag tittade på en
magnifik solnedgång över Annapurna bergen. När det blev mörkt hoppade jag
ner i min tjocka sovsäck för att få lite sömn. Men natten blev inte riktigt
som jag tänkt mig, en ringande huvudvärk gjorde att jag bara fick sova ett
par timmar. På dagarna känns det fint men på nätterna kommer
”höghöjdsmannen” på besök och ger mig rejält med spö.

För att få ut det mesta av acklimatiseringsturen klättrade jag nästa dag upp
några hundra höjdmeter. Terrängen blir brantare och brantare ju högre upp
man kommer men det ser fortfarande ut som perfekt lutning för skidåkning.

Jag sov en till natt i läger 2 innan jag plockade fram skidorna för
första gången och åkte ner till läger 1. Det var åtta hundra höjdmeter som
började med försiktiga svängar i puder på den branta ryggen för att sedan
övergå till stora cruising svängar i mjuk i sockersnö på den flacka
sluttningen ner mot läger 1. Det var en obeskrivlig känsla att få åka skidor
i den här miljön, på Dhaulagiris sluttningar med berg som Annapurna och
Nilgiri i bakgrunden.

Nu är jag tillbaks I baslägret och jag kommer att hänga här några
dagar för att vila upp mig innan jag går upp på berget igen. Jag känner mig
väl acklimatiserad nu så nästa tur kommer jag att försöka mot toppen. Om
allt går enligt planen, vädret är fint och jag mår bra, kommer toppdagen att
vara i slutet av månaden. Ser fram emot mer skidåkning.

Av: Fredrik Ericsson