David Lindgren har det bra hemma i Romsdalen.

Norge

Romsdalen – brant så in i Norden

Vi tog rygg på en svensk, David Lindgren, som flyttar fram positionerna i en historia som omfattar stora åk, legender och ond bråd död.

Text: & foto: Petter Berggren • 2025-05-27 • Uppdaterad 2025-05-27

– Kom till Moonlight ikväll klockan sex, då är det filmpremiär med mig och Kilian Jornet,


Orden är från vår bergsguide David Lindgren.

Moonlight mountain gear är klätterbutiken och samlingspunkten i Åndalsnäs och orden är lite befriande.

Då kan vi låta denna dags toppturande bli betydligt mindre mödosamt än gårdagens golgatavandring. Vi kan ju skylla på att vi ska på filmpremiär.

En »snowboardsväng« med klätterrep runt axeln. Det fanns en tid när David hängde med bräda i schweiziska Laax och körde park.

Benen värker i varje trappsteg och toppturstramp efter gårdagens exercis.

I 12 timmar höll vi på uppe på berget. Vattnet och kaffet tog slut så att vi till slut fick börja äta snö för att släcka den värsta törsten som kroppen signalerade.

Att tiden på berget blev så lång skvallrar kanske om dålig kondition och planering, men också om kombinationen nysnö och sol.

En långt ifrån vanlig situation i Romsdalen som begåvas med 150 dagar nederbörd per år enligt Kilian Jornet, David Lindgren och Björn Kruse, upphovsmännen bakom guideboken Couloir & steep skiing in Romsdal.

Alltså fanns ingen tid för lathet, dagen var tvungen att sträckas ut till det yttersta.

Vi hade vaknat arla morgonstund i byn Isfjorden. Ett namn som för tankarna till ett kallt blåskimrande ljus i arktisk kyla.

Åndalsnes, i fylket Møre och Romsdal. Målet för dagen hade satts till Gjuratinden, 1 712 meter över havet.

Ett iögonfallande berg med en tydlig och karakteristisk topp, ungefär som ett litet Matterhorn placerat högst upp. Skillnaden i bergstopparnas kallsnö och dalens vårkänsla med frodiga slåttermarker avslöjar många höjdmeter, men även närheten till Golfströmmens värme och fukt.

David Lindgren nu i klätterhjälm. När han var liten tävlade han dock i alpint med hockeyhjälm på grund av familjens brist på ekonomi.

Kalendern gjorde gällande att det var april.

Vid jordbruksfastigheterna nere i Isfjorden hoppade oskuldsfulla lamm omkring. Förväntansfulla kanske?

Vi kände också en förväntan – om än en aning mer dämpad.

Där vi i lågskor vandrat genom knoppande fjällbjörkar och vitsippor som slagits välkomnande ut.

Först efter 300 fallhöjdsmeter kunde vi ta på oss pjäxorna och knyta fast vandringsskorna i björkriset.

En minimalistisk viktreducerande handling för toppturen, men även en symbol för att något nytt började.

Från där lummiga skogsfärger hade rått till ett vit-blåskimrande och ljus. Vi hade lämnat våren bakom oss och skulle ta oss an en kvardröjande vinter.

Där skyddade dalar huserade oförstörd snö. Dagen skulle bli lång.

Vi lät en hög ambition och ett generöst dagsljus styra våra steg.

 Det orörda. Minimala avtryck. Är ett måste för att allt ska bestå. Davids familj lever av självhushåll, återbruk och med en respekt för kommande generation.

Är detta fusk tänker jag, efter att ha pratat med David i telefon.


Nu står jag på 708 meter över havet utan att knappt tagit ett steg. Förtjänar jag denna utsikt som är som hämtad ur National Geographic?

Borta i horisonten ser jag Atlanten, närmare bryts vattnet av kobbar och fjäll, omfamnande början på Romsdalsfjorden.

Vattnet slingrar sig in mot dess slut som ligger framför mina fötter.

Några fåglar cirkulerar i de termiska vindarna under mig, men ändå betryggande högt ovan staden Åndalsnes med sina 2 500 invånare och ett vägnät som tycks gå i cirklar.

Blicken vandrar bort mot Isfjorden och precis ovanför där vi huserar på nätterna, Romsdal Lodge, tar berget formen av en gigantisk backhoppningsbacke, som en enorm ramp.

Det är Kyrkjetaket, 1 439 meter över havet. Ett av Norges mest populära topptursberg och således det berg som ortsbefolkningen oftast hittar till.

Nio kilometer sydöst om Kyrkjetaket ligger Gjuratinden, som vi gjorde igår. Och bakom berget, utom synhåll, ligger en annan populär topptursdestination – Eikesdalen.

Framför detta ståtar Store Venjetinden,1 852 meter över havet. 143 år efter det att den alpina pionjären, William Cecil Slingsby besteg berget är vi på plats.

Längre österut inåt landet ligger högplatån, där vädret oftast är mycket kallare på vintrarna. Och med största sannolikhet är det från detta högland du kommer när du äntrar Åndalsnes.

Några av sommargästerna som tar sig hit med sina motorfordon har Trollstigen som mål, där den senare tar vid i form av en avstickare.

Men du behöver inte vara världens främsta alpinist eller brantskidåkare, för att lockas.

Trollväggen, Europas största fallhöjd för vertikal klippa, har en nordsida som är 1 700 meter hög och där 1 000 meter som är närmast vertikala.

Ett styggt berg, med många lösa stenar, som har givit och tagit. Med denna 360 graders panoramautsikt från berget Nesaksla, som jag står på, förstår man att det är alpint så det förslår.

»En bra brantskidåkare är den som fortfarande lever«. David Lindgren har gjort sig ett namn inom det dödligt vertikala.

Det var också detta Innovation Norway förstod när de donerade 1 miljon kronor till det lokala turistkontoret.

Åndalsnes skulle inte längre vara en ort vid fjorden som bara passerades med bil. Bergen fanns, men inte servicen.

Således skapades en busslinje från Åndalsnes till Vengedalen, för att främja vandringen.

I dag har mycket hänt i fråga om personlig transport. Och detta är även anledningen till att jag själv inte tagit ett steg uppåt men ändå befinner mig 708 meter över fjorden – Romsdalsgondolen.

En linbana från staden Åndalsnes upp till utsikten som definierar Norge: den storslagna naturen.

En gondol som invigdes 2021 och kostade nästan 300 gånger mer än den tidigare donationen.

De flesta av passagerna i gondolen upp är utsiktsturister, ett annat gäng är skärmflygare från Molde som inväntar de rätta vindarna.

Vi är emellertid förhoppningsfulla skidåkare, som hoppas att vårt streetsmarta beteende ska bringa lättåtkomlig skidåkning.

Romsdal Lodge är det naturliga boendet och vägen till populära toppturen Kyrkjetaket.

Vi behöver inte gå många höjdmetrar innan vi klickar i topptursbindningarna till gå-läge.

Sen följer vi bergskanten uppåt, där ena sidan störtar brant ner mot den gröna floden Rauma som slingrar sig ormlikt framåt.

På motsatta sidan av dalen betraktar Trollväggen våra rörelser.

Vi försöker hitta insteget till ett av de beskrivna brantåken. Mer för nyfikenhetens skull, än en förhoppning om att det ska vara åkbart.

Höjdskillnaderna, djupen i dalarna, de vilda obrutna bergen – detta är ingen natur som erövras.

Här är vi på naturens villkor, ett faktum som gett grogrund för en stabil alpinkultur, vilken man kan förkovra sig i på Tindesentret, en futuristisk byggnad med hög klättervägg, filmlokal, restaurang och ett klättermuseum.

Alpinlivet i regionen började med en vadslagning på ett bröllop 1828, som resulterade i att Romsdalshornet bestegs för första gången.

Men det skulle dröja ända till 1965 innan Trollväggen fick sin första bestigning.

Under början av 80-talet hittade en annan risksport till Trollväggen, BASE-hoppning.

I dag har det hoppats BASE från fler än 50 olika uthopp i Romsdal. Skidåkningen har såklart inte erövrat denna extrema miljö på samma sätt.

Den svenske Andreas Fransson, som tyvärr gick bort i en lavinolycka 2014, menade att den långa klätterleden Fiva-ruta som ligger lite vid sidan av Trollväggen möjligen gick att ta sig an med skidor.

Något som Kilian Jornet tog fasta på då han en februaridag 2018 klättrade och åkte leden. En bedrift som inte repeterats.

Kilian Jornet (t.h.) visar base-hopparen Tom Erik Heimen (t.v.) och David hur små bergen är i Sverige. 

Torbjörn har börjat ta av stighudarna från sina skidor när vi nått vårt mål för dagen.

Jag tar en klunk kaffe innan skidåkningen ska ta vid. Turen har varit en promenad i parken jämfört med gårdagen.

Tacksamt.

Även om enorma ytor och berg lockar i närheten. För den med topptursambitioner är möjligheterna enorma.

Att växa upp här utan att anamma den alpina livsstilen måste ses som ett oblomoveri. Men insteget till toppturandet är inte enkelt.

Du ska vara en rätt god skidåkare för att kunna njuta av skidåkningen här. Och några liftar har du inte tillgång till.

Vi får ett fint åk ner utan incidenter.

Romsdalsgondolen, med Åndalsnes vid dess fot och porten ut i Atlanten.

Jag sneddar över gatan samtidigt som jag borrar ner huvudet i skaljackan.

Det blåser snålt från vattnet. Klätterbutiken heter Moonlight.

Namnet för väl snarare tankarna åt Reeperbahn i Hamburg eller De Wallen i Amsterdam, än Åndalsnes.

Längre bort hör jag ett i dag för oss alla illavarslande ljud. Ett diesellok står på tomgång.

Norges senfärdighet på att helt elektrifiera tågnätet i landet är häpnadsväckande.

Något som står i bjärt kontrast till deras förhållande till elbilen, där 90 procent av nybilsförsäljningen är elbilar. Och i proportion till fordonsflottan utgör den 25 procent.

För Sverige – knappt sex procent. I och för sig är det ekonomiskt svårförklarat med alla elbilar i ett oljeland som Norge. Men inte politiskt.

Det problematiska till deras försörjning förklaras kanske om än uppkäftigt i titeln till boken Hurusom Norge förstörde jorden och levde lyckliga i evig tid av Johan Jenny Ehrenberg.

Längre ut i fjorden ligger ön Sekken, där de norska kvinnorna haft den längsta förväntande livslängden, 94 år.

Moonlight innehåller inga explicita erotiska inslag när jag äntrar lokalen. Det är i stället ett företag som säljer pannlampor och lätta topptursskidor, där skidorna tillverkas av Åre Skidfabrik.

Sedan ett år tillbaka har företaget flyttat från norra Norge till att i dag husera här. Lokalen är trång och överfylld med människor.

Det är slutsålt i kväll. Och det är inte svårt att se vad dessa människor vill identifiera sig med.

Detta är bergsmänniskor i funktionskläder från kända exklusiva outdoormärken som signalerar stygga expeditioner och en brant livsstil.

Påfallande många har även en klädsam gogglesolbränna.

Några av dessa står vid en väggkarta och pekar ut möjliga och omöjliga turer längs bergens topografi.

Andra sitter mer avvaktande på de uppradade stolarna och väntar på att filmen ska starta.

Ett entourage med bland annat en egen kameraman cirkulerar runt Kilian Jornet.

För åhörarna i denna samling är han i det närmaste gudasänd. Kilian har utan tvekan varit en av de mest tongivande alpinisterna i världen de senaste decennierna.

Dessutom har han flera segrar i de större tävlingarna inom skyrunning och skidalpinism.

Men även ett flertal rekord på bergen, bland annat sprang han upp på Mount Everest två gånger på en vecka utan syrgas.

Eller när han sprang från torget i Chamonix upp till toppen av Mont Blanc och tillbaka på 4 timmar och 57 minuter.

Idag spenderar Kilian mycket av sin tid i Åndalsnes, vilket kanske indikerar något av områdets potential för den som gillar sträv natur.

Store Venjetinden, 1 852 meter över havet, hälsar dig välkommen. 

Premiären går som den ska.

Filmen där David och Kilian åkte snorbranta Breitind, ett stenkast från Trollvägen, blir väl mottagen och den efterföljande paneldiskussionen är initierad och böljande.

Men David är inte helt nöjd.

— Jag vet inte om jag gillar sådana där tillställningar egentligen, säger han dagen efter. 

Kanske har David ett annat förhållningssätt till det mediala än sina filmeventskumpaner.

Han har inga ekonomiska motiv, brödfödan får han via jobbet som bergsguide.

I stället vill han vara mer ensam och inkognito i några av åken i Romsdal, som av respekt och kärlek till berget.

I alla fall är det han antyder när vi turar väster om Trollvägen denna morgon.

Vi har i gryningen träffats i Innfjorden. Därifrån har vi i Davids elbil färdats genom privata skumpiga serpentinvägar, där vägkameror ser till att vi lydigt betalar avgift.


Läs mer om världens bästa skidåkning:

Alta
Chamonix
Cortina d’Ampezzo
Courmayeur
Engelberg
La Grave
Montafon
Monterosa
Niseko
Revelstoke
Serre Chevalier
St Anton
Vail
Verbier
Whistler
Zermatt


Tanken är att vi ska tura upp i ena dalen för att ta oss över kammen till Hesten på runt 1 600 meter över havet, där ett åk öppnar upp sig på andra sidan, i östlig riktning.

Först har vi fått bråka oss upp genom sly och tunna snötäcken, tills vi kommit upp i den dalen som ligger fritt för toppturare, men ändå vindskyddad av bergssidorna.

Här blir livet genast angenämt, de motsatta bergen skuggar oss inte längre. Snöns vita kristaller solreflekterar våra morgonfrusna ansikten och morgonens slummer försvinner i takt med höjdmeterna.

Naturen är fullständig och vacker. Precis som den är, så som vi vill ha den. Men alla tycks inte tänka så.

Den som toppturar i de svenska pisterna efter säsongsstängning kommer nedslås av allt skräp som ligger på berget.

Ölburkar, trasiga plastkäppar och annat skit.

Och när Skistars skiddestinationer i Sverige samlade ihop allt skräp under en vårdag blev den totala mängden 6,5 ton. Alltså 6 500 kilo.

Är det detta som är skillnaden mellan liftåkare och toppturare? Aldrig har jag sett en toppturare obehindrat slänga skräp efter sig.

Eller är det så att vissa människor är just skräp?

Tobbe Persson tillhör Alpina Fjällräddningen i Sverige. Bland bergen i Romsdal ser han rätt liten ut. 

David vänder sig om och pekar på bergen bakom våra ryggar. 

– Där har du Middagstind (1 569 meter över havet). När solen når det berget är det lunch. Berget bredvid som ligger västerut heter Nonstinden (1 573 meter över havet). Och när solen ligger på där har det blivit eftermiddag. 

– Några av bergen har ändelsen fjell, andra har tind. Där det senare är brantare i karaktären.

Han sköter sina bergsguidekunskaper den där David som kanske inte är alldeles främmande för en Åka Skidor-läsare.

Den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg hans omdömen som skidtestare i tidningens skidtest för många år sedan.

Det var vid denna tid jag träffade honom för första gången.

I den mytomspunna Susabäcken i Åre åkte vi som omättliga småpojkar tillsammans med den gemensamma vännen och kanonkulan Tryggve Skulasson.

Då hade David en ledig dag som examinerad skidlärare. Och i ett naturligt karriärval, han är till hälften schweizare, har han alltså senare lagt till titeln bergsguide. 

Vi närmar oss bergskammen som delar bergets sidor i ett västligt och östligt väderstreck. Och David börjar fingra på repet.

Vi ska fira oss ner till det som är regionens särprägel, de branta inhamrade rännorna i bergen.

– Sunnmøre har stora fina åk, men inte dessa rännor säger David i en jämförelse regionerna emellan, samtidigt som han anlägger ett snöankare.

Brantåkning är en företeelse som är ytterst beroende av förhållandena, bortsett ens egna demoner.

Det är lavinrisker, temperaturskillnader och snökvalité som måste tas i beaktande. Åk som kanske inte är görbara på flera år.

Att då göra en guidebok om denna typ av skidåkning och där David nyligen beskrivit regionens pluralism till det hela ger en förståelse att detta inte görs i en handvändning.

Fem år tog det att sammanställa guideboken om brantåkning i Romsdal. En bok som även fått epitetet »världens smalaste bok« på grund av de luftiga åken.

Klätterselen sträcks åt runt benens öglor när David låter mig lätta ut i det fria och firas ner till rännans fastare mark.

Till en annan värld. En värld som tycks ha en egen tid och en annan livsmiljö. Skyddad mot omvärldens besynnerlighet.

Allt är vackert, tyst och påfallande nära.

Det krävs ett maximalt förtroende till din vän under brantskidåkning. I beslut och klättermoment lägger du bokstavligen ditt liv i andras händer.

Vi står sida vid sida fastklamrade vid bergsväggen som sträcker sig vertikalt upp mot skyn.

Nedanför oss ligger ett långt åk i en ränna som sedan öppnar upp sig i ett större snöfält.

David kommer ta mig till hans hemliga dalar, där vi kommer åka i den finaste snön.

Vi vet att vi inte är här för evigt.

Vi kommer alla att dö, några tyvärr för tidigt.

Men i detta ögonblick, när skidorna pekar mot Atlanten, kan ingen känna sig mer levande än vi.



Romsdalen, Norge

16 April. Gjuratinden — 1 712 meter över havet.

Åndalsnes är centralorten att utgå ifrån och ligger i höjd med Sundsvall. Orten hade betydelse under andra världskriget, som en port ut mot havet. Höjdmeterna och topparna är många, träna därför kondition innan för maximal upplevelse. Det är ingen slump att Sveriges damelit i traillöpning bor här. På orten finns cirka 10 verksamma bergsguider. Några av dessa jobbar för Romsdal lodge, där du även kan bo. I slutet av maj arrangerar de Romsdalsakademiet, där du kan testa på olika alpina moment.

Förvirrande Romsdal eller Romsdalen? Romsdalen är dalen som leder upp till Bjorli. Och Romsdal är även området ut till kusten.

Ta med Skarjärn.

Guideböcker Ski touring in Romsdalen – Halvor Hagen. Couloir & steep skiing in Romsdal – Kilian Jornet, David Lindgren, Björn Kruse. 

Ljudbok Trollväggen – fascinerande och farlig. Finns på Storytel.

Filmer Det finns en rad filmer och klipp från Romsdal. Bland annat där David och Kilian åker östväggen av Breitind. Dessa finner du på Youtube.

Mission Impossible 7 är delvis inspelad i Romsdal. Åndalsnes är centralorten att utgå ifrån. Och ligger i höjd med Sundsvall. Orten hade betydelse under andra världskriget, som en port ut mot havet. Höjdmeterna och topparna är många, träna därför kondition innan för maximal upplevelse. Det är ingen slump att Sveriges damelit i traillöpning bor här. På orten finns cirka 10 verksamma bergsguider. Några av dessa jobbar för Romsdal lodge, där du även kan bo. I slutet av maj arrangerar de Romsdalsakademiet, där du kan testa på olika alpina moment.


Text: & foto: Petter Berggren • 2025-05-27

NyheterÅka SkidorBergsguidebjörn kruseBrantåkningChamonixDavid Lindgrenguidekilian jornetNorgePetter BerggrenRomsdalenSkidåkningskidor idagSkidorterSverigeToppturtoppturer i norgetrollväggen

2026 års vinnare av Freeride World Tour. Från vänster: Victor De Le Rue, Lou Barin, Mia Jones och Ben Richards. Foto: FWT / Sui Lloye

Schweiz

De vann Freeride World Tour 2026 – återupplev magin från Verbier

Ännu en säsong av Freeride World Tour är i hamn. Stort grattis säger vi till vinnarna Victor De Le Rue, Lou Barin, Mia Jones och Ben Richards.

Text: Anton Furuland • 2026-03-31 • Uppdaterad 2026-03-31

Från fjolårets finaltävling i Verbier. Foto: D Daher/FWT

Schweiz

Nu ska FWT 2026 avgöras – live från Bec Des Rosses

Äntligen är det dags för Freeride World Tour 2026 att kora årets segrar. Här hittar du sändningen från Verbier.

Text: Anton Furuland • 2026-03-28 • Uppdaterad 2026-03-28

Kraftigt vinterregn tränger ner i snötäcket, ökar belastningen i svaga lager och minskar friktionen mot marken, vilket är en av de mest destabiliserande faktorerna i fjällmiljö. Foto: Getty

Bergssäkerhet

Laviner i verkligheten del 4: Varning för vår

Åka Skidors lavinexpert går igenom blötsnön och dess egenskaper när det gäller lavinfara.

Text: Erik Ehrner • 2026-03-26 • Uppdaterad 2026-03-26

Vårvinter i sinnet och säsongens sista ­svängar i sikte. Caroline Nyiri och Joakim Danielsson Wadberg på väg in i en av Europas äldsta nationalparker.

Sverige

Sista svängen på Sonfjället

Vårvintern är toppturernas högtid. Men skidlyckan kan förgås på ett ögonblick – mitt framför spetsarna. Vi pjäxvandrar in i Sonfjällets nationalpark, på jakt efter säsongens sista svängar.

Text: Anton Furuland Foto: Martin Olson • 2026-03-24 • Uppdaterad 2026-03-24

Snälltåget här i Åre. Nästa säsong också i Sälen. Foto: Darren Hamlin/Snälltåget

Tåg

Skistar och Snälltåget lanserar tågresor till Sälenfjällen

Vintersäsongen 2026/27 introducerar Skistar, i samarbete med Snälltåget, ett nytt resealternativ till Sälenfjällen. Med start den 19 december 2026 kan man åka direkttåg till Mora med anslutande busstransfer till Skistars destinationer i Sälenområdet.

Text: Åka Skidor • 2026-03-22 • Uppdaterad 2026-03-22

Copyright © 2025 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Rulla till toppen