När puckelpiståkningen slog igenom i USA var det en reaktion
mot den regelstyrda alpina tävlingsåkningen. Hot dog-åkarna, med sina
färgglada kläder och korta K2-skidor, gjorde succé på amerikanska skidorter
under 1970-talet. Detta skidmode spred sig till Europa, främst Sverige och
Frankrike.

Men ganska snart blev puckelåkningen mer cirkus än sport. Samtidigt hyllades
Ingemar Stenmark som nationalhjälte i Sverige. Svenskarna drog på sig
fartdräkter och åkte runt på långa, pinnsmala tävlingsskidor som inte
lämpade sig för pucklar.

Sporten övervintrade i Åre, som ett slags subkultur vid sidan om den
dominerande ”vanliga” utförsåkningen.

Trendkänsla har alltid varit viktigt i Åre och de som var unga i början av
1980-talet kände på sig att puckel var på väg att bli coolt igen.
Freestyleklubben Snölyftet lockade fler och fler ungdomar.

Håkan Hansson och hans tvillingbror Örjan växte upp någon timme från Åre.
Deras gymnastiklärare hade en tuff affisch med den dåvarande puckelstjärnan,
franske Nano Pourtier, på sitt kontor. Tvillingarna tröttnade på att nöta
portar i Klövsjöbacken och flyttade som 16-åringar till Åre. Där kom de med
i gänget av puckelåkare som Stefan Engström, Janne Berglund, bröderna Lasse
och Hans Fahlén.

Detta Åregäng bidrog stort till att sporten blev
proffsigare. SM och svenska cupen började arrangeras. Samtidigt började
Stenmarkshysterin klinga av. Det fanns ett sug efter något nytt inom
utförsåkning. Det suget lyckades puckelåkarna tajma. Tio-femton år efter hot
dog-eran var puckelpiståkning återigen coolt. I färgglada overaller och
pannband dunsade unga skidåkare nerför de puckelpister som varje skidort med
självaktning nu skaffade.

1988 fick eldsjälarna inom puckelpist en avgörande chans. Sporten skulle få
vara med som inofficiell gren vid OS i Calgary. Gick allt bra skulle det bli
en riktig gren fyra år senare.

Den 24-årige Håkan Hansson var då en stabil landslagsåkare. Han hade fem år
tidigare kommit trea vid JVM i franska La Clusaz. Senare hade han tagit
brons vid ett NM och ett SM-guld. Men han var långt ifrån favorittippad
inför Calgary-OS.

Tävlingarna gick i den nyanlagda skidanläggningen Nakiska utanför Calgary.
Biljetterna – cirka 20 000 – sålde slut direkt. Inför tävlingsdagen var
arrangörerna rädda att snön skulle bli mjuk. Därför sprutade de den med
vatten, som under natten förvandlades till stenhård is.

Lasse Fahlén är idag landslagstränare för norska puckellandslaget, med bland
annat stjärnan Kari Traa i truppen. Då var han med i svenska landslaget och
fick se Håkan Hansson åka in på fjärde plats i kvalåket. Lasse Fahlén, som
skulle ta en hedrande sjätteplats, berättar:

– När jag såg Håkan i kvalet insåg jag direkt att han kunde vinna guld. Han
var stark och vältränad och han behärskade det isiga underlaget till
skillnad från de flesta åkare, som föredrar mjukare pucklar.

Håkan Hansson var inte lika säker. Han hade varit väldigt nervös i flera
dagar. Men vid startplatsen försvann all nervositet. Han åkte aggressivt och
satte sina två hopp – en Duffy och en Twister Spread – perfekt. När han gick
i mål skrek publiken av upphetsning och Håkan Hansson insåg att han vunnit.

Året därpå slutade Håkan och hans bror Örjan att tävla. Likt många av
puckelåkarna blev de entreprenörer. Håkan började efter en tid på kompisen
Stefan Engströms företag Peak Performance och blev senare försäljningschef.
Örjan startade affären Hanson Sport i Åre.

Håkan Hansson tror inte att det är en tillfällighet att puckelåkarna från Åre
blivit framgångsrika utanför pisterna.

– Till skillnad från de som tävlade alpint var vi tvungna att fixa allting
själva, istället för att klubben ordnade saker. Vi fick lita till vår egen
drivkraft och uppfinningsförmåga.

Av: Gabriel Arthur

Text: Åka Skidor • 2008-07-20