Skidåkning på K2

2009-06-18

K2, Vilket berg!

Det är 8 612 meter högt men när jag står här i baslägret på 5 100 meters höjd
och tittar upp berget känns det ungefär som tusen meter till toppen. Det är
en skum känsla eftersom jag vet att det är mer 3 500 meter upp dit.

För några dagar sedan, när vi var på vår första acklimatiseringstur, fick vi
känna på hur stort berget är i verkligheten. Vi lämnade baslägret vid sju på
morgonen och gick en dryg halvtimme upp längs Godwin Austen Glaciären till
foten av K2 och starten på Cesenleden som vi ska klättra. Med pjäxor och
stegjärn på fötterna, stavar i händerna, och en tung ryggsäck innehållande
tält, sovsäck, primuskök, gas, mat med mera och ett par skidor fastspända
utanpå började vi klättringen uppför berget. Till en början var det som en
fin skidbacke på 30 grader med perfekt packad snö. Fin-fint att klättra på.
Vi höll oss på högerkanten av sluttningen nära en klipprygg för att hålla
oss utanför rasriskzonen från en stor serac (isvägg) som hänger över vänstra
delen. Skidbacken blev med tiden brantare, mellan 40-50 grader, och snön
blev djupare. Jag hade svårt att hålla tankarna borta från det kommande
skidåket i perfekt lutning och fin snö. Men först skulle vi hitta en
tältplats där vi kunde spendera natten.

Helst av allt hade vi åkt skidor ner direkt men för acklimatiseringens skulle
är det bra att spendera tid på högre höjd. Att hitta tältplats var ingen
barnlek. Vi började spana på 5 700 meters höjd men det var inte förrän på 6
000 meter, efter totalt sju timmars klättrande, som vi hittade något som
liknade en platt yta. Efter en massa grävande och byggande hade vi en
halvdassig tältplats där två av de fyra hörnen hängde i luften. Gissa vem
som fick sova på den luftiga sidan? Inte oväntat sov jag ganska bra ändå.

Morgonen efter vaknade både jag och Michele med huvudvärk och det blåste och
snöade ute. Va kul! Efter frukost och lite frisk luft släppte min huvudvärk
men Michele måste ha fått en släng av höjdsjuka för att han var dålig ända
tills vi kom ner till baslägret. Efter några timmars chillande i tältet
slutade det att snöa och klarna upp så vi tog på oss skidorna och började
sladda ner för berget. Till en början tog jag det rätt lugnt, jag är alltid
lite osäker på ett nytt berg speciellt när det är brant och klippor
runtomkring. Snön var bättre än väntat, lite vindpackad kallsnö som sluffade
en del. När slutningen öppnade upp sig kunde jag släppa på och köra lite
fortare. Då var det svårt att hålla leendet borta från läpparna. Om än på
bara en tredjedel av berget var vi och sladdade på K2. Jag fick 900 sköna
fallhöjdsmeter innan, jag helt euforisk, tog av mig skidorna 30 meter från
mitt tält i baslägret. Jag hade just åkt skidor i världens mäktigaste
skidbacke.

Nu blir det vila några dagar i baslägret för att ladda batterierna innan vi
ger oss upp på berget för nya äventyr.

Bok som jag läser: Richard Branson – Den Globale Entreprenören
Musik på MP3 spelaren: slut på batterier

Av: Fredrik Ericsson