Året är 2006. Stockholms Stadion är fylld till bredden för hopptävlingen King of Style. Världsklassåkare i färgglada och hängiga plagg försöker ängsligt överglänsa varandra med snurr på snurr. Det blir snart enformigt, förutsägbart och rent av lite trist. Men så droppar en åkare i tajta, svarta jeans och (lika tajt) skinnpaj in och slänger nonchalant av en dubbel raggare*. Kvällen är räddad! 

Den församlade folkmassan har ingen vidare koll på den anonyme rebellen och så är det nog än idag – trots att han gillar att gå emot strömmen, sticka ut och provocera med glimten i ögat.
– Jag är puckelåkare i grunden och förut var det förbjudet att göra inverterade trick i hoppen, det förstod jag mig aldrig på, så jag gjorde några volter under att par tävlingar och blev diskvalificerad. Under en tävling landade jag även baklänges på sista hoppet och körde pucklarna baklänges sista biten, det blev ett jävla snack på något FIS-möte om det efteråt.

Niklas började åka utför redan som treåring hemma i Kiruna. Nio år senare testade han snowboard men det gick käpprätt åt helvete. Det blev ett par vurpor i liften och sedan kastades brädan in i garaget för gott. Men istället för att hänga läpp började Niklas omedelbart åka puckelpist och framgångarna lät inte vänta på sig, talangen gick inte att ta miste på och unge herr Karlström vann det mesta han ställde upp i.
Skidgymnasiet i Järpen utanför Åre blev nästa avgörande steg i karriären och snart öppnade sig världen för Niklas. Tävlingar i big air och slopestyle blev biljetten till ära och berömmelse. Plötsligt filmade han med de allra creddigaste bolagen och etablerade sig på allvar i den globala friåkareliten.

En femteplats i X Games i superpipe är den främsta tävlingsmeriten. En högst anmärkningsvärd prestation, inte minst med tanke på att Niklas aldrig har gillat och tävla och inte lade till närmelsevis så mycket tid på att nöta in tricken som konkurrenterna. Variation, utmaning och frihet slår helt enkelt högre än att stå på pallen för den tystlåtne och multibegåvade norrlänningen.

Han har gått den långa vägen. Från puckel via big air, slopestyle och pipe till friåkning, men han har på sätt och vis ändå alltid varit före sin tid – både när det kommer till åkstil, klädsel och filmspråk. Idag är överdimensionerade bomullsplagg och egna edits vardagsmat. Kidsen har sannolikt ingen aning om det, men faktum är att Niklas gjorde allt det där redan för tio år sedan.

Idag är det istället backcountryn han brinner för och ja, den rockiga rebellen går faktiskt mer än gärna på tur, exempelvis i det natursköna Rogers Pass i de ståtliga, kanadensiska Klippiga bergen.
Han är en man med många ansikten. Niklas Karlström. Den begåvade friåkaren, filmaren, producenten och musikern. På tal om det senare, ett tag var han något av skidåkningens svar på Lenny Kravitz när han startade ”produktionsbolaget” Jan Svan Pictures och gav ut filmen Ski or Die, 2009.

– I början gjorde jag allting själv, slog på kameran, gick upp, åkte ner, klippte och producerade. Det händer fortfarande att jag filmar mig själv men vid skapandet av In Peace delade jag och min medproducent Viktor Björnström på filmandet. Det resulterade i mycket bättre filmsekvenser och åkning.

Niklas senaste film In Peace är en riktig fullträff med en sensmoral som går ut på att skid- och brädåkare kan sluta fred och sporra varandra till nya stordåd. Niklas och hans kompis Viktor Björnström serverar oss det som betydligt mycket mer påkostade produktioner ofta får oss att hungra efter.

Känsla är något av ett nyckelord i sammanhanget. Känsla för åkning, snö, tempoväxlingar, klipp, ljud, musik, natur och hur alltsammans kan kombineras till en harmonisk häxbrygd som berusar sinnena. Passion, gemenskap och brödraskap är andra delar av framgångsreceptet.

Sakta men säkert börjar bilden av en uppfriskande dubbelnatur växa fram. Niklas är en vild och gränsöverskridande rocker, men också en utstuderad perfektionist och naturromantiker.
Auktoriteter med koll håller honom som en av Sveriges främsta åkare och förvånas över att han inte är mer sponsrad än han faktiskt är, men för egen del gör Niklas inte mycket väsen av sig.
Man skulle nästan kunna säga att han dragit sig tillbaka. Han har flyttat hem till Kiruna, i princip försvunnit från mediabruset och klättrat ner i gruvan, bokstavligen.

– Efter många bra placeringar på tävlingar och större sponsorkontrakt fick jag möjlighet att filma med alla stora filmbolag. Sedan drog jag mig tillbaka lite, flyttade hem till Kiruna och Riksgränsen, köpte en kamera och började filma mig själv och mina vänner. Jag flyttade upp för att jag saknade den riktiga vintern, snön och fjällen. Jag hade många underbart bra år när jag bodde i Åre men det är i Kiruna som jag känner mig hemma på riktigt.

Friheten har spelat en central roll för Niklas som valde att kliva av framgångskarusellen. Att slippa undan högt ställda krav och förväntningar och att istället kunna hänga med polarna på hemmaplan och göra saker och ting på sitt eget vis är inte så dumt. Att få vara sig själv till hundra procent. Göra det man verkligen verkligen tror på, brinner för och kan stå för – är i det långa loppet viktigare än mediaexponering, pallplatser och feta sponsorkontrakt.

Karlström har en kattlik, smidig åkstil och går gärna stort, men någon direkt förebild har han inte när det kommer till åkningen. Däremot finns det en film som betytt väldigt mycket för honom.
– Free Radicals 1. Jag minns det som igår, första gången jag såg den. Det var helt sjukt och jag var så imponerad av hela filmen, speciellt Jesper Rönnbäck och Janne Aikio. Det var smutsigt, det var rått, det var äkta och det var rock n’ roll. Jesper Rönnbäcks del står sig fortfarande mot dagens filmer och är min favorit all time!

Tanken var att In Peace skulle spinna vidare på den traditionen med riktigt ösig och snygg skid- och snowboardåkning – typ ren och skär åkglädje skildrad med väldigt enkla medel. Och nog har herrarna lyckats med det alltid – onödiga och onaturliga utvsvävningar lyser med sin frånvaro, allt är snyggt, enkelt och själfullt. Befriat från blaj som inte har med kärnan att göra. Åkglädjen och att få fånga den på film är det som driver Niklas och målsättningen är att ständigt hitta nya och annorlunda grejer.
Så vad gör man då när man vänt ut och in på sig själv och lyckats med sitt livs film? Ja man gör det en gång till förstås. I skrivande ligger Niklas i startgroparna, husvagnen står parkerad i Gränsen och där ska det spenderas så mycket tid som det bara är möjligt – och ja, filmning för ett nytt projekt står förstås på agendan.
– Det här blir första vintern på hemmaplan på väldigt länge. Det ska bli skönt. Jag är väldigt sugen på att åka skidor.

Text: Johan Weimer • 2014-10-15