Niehku Mountain Villa i Riksgränsen – fjällvärldens mest unika skidhotell

Jag njuter av ett glas i sällskap med Patrik “Strumpan” Strömsten och några av hans vänner på terrassen till Niehku Mountain Villa, just utanför Riksgränsen, hundra meter från den norska gränsen. Strumpans kompanjoner den här dagen är en högljudd samling svenska vinimportörer, och efter den första sippen av det franska vinet som de korkat upp är jag helt säker på att det enbart annars skulle hittat sin väg till mitt glas om jag hade vunnit på Lotto. Trots det är stämningen opretentiös och fylld av solstänkta ansikten och skratt från en grupp skidåkare ur livets alla skeden som signalerar att det varit en bra skiddag.

Det är tidigt i maj och kvällssolen fyller terrassen med sitt arktiska ljus. En liten grupp av lokala skidåkare hänger vid en brunlaserad vägg, småpratandes med en öl i handen. Scenen är avslappnad och eklektisk. Det visar sig att Strumpan vet en del om hur man mixar Riksgränsens blandning av karaktärer till en enhet.

Det här är Strumpans 37:e säsong i skidvärldens mest nordliga, liftburna utpost. 2005 satta han ribban för gästfrihet när han öppnade Meteorologen Ski Lodge i Riksgränsens äldsta byggnad – den gamla tullstationen från 1903 som i många år fungerade som personalboende och där han en gång i tiden hängde som en ung, rufsig skibum ihop med bland andra kompisen Robert Gustafsson (mannen som en gång startade Extrem-NM, världens nu äldsta friåkningstävling). Lodgen fylldes från dag ett av välbärgade heliskiturister plus deras guider. Restaurangen hyllades för sina lokala råvaror och kokkonst. Samma med vinkällaren som Strömsten fick utmärkelsen Årets sommelier för 2014, andra gången han vann det priset. Meteorologens framgångar övertygade Strumpan om att det fanns ett hål i marknaden här.

– Det visade mig att det finns många äventyrliga människor som gillar att sova i en bekväm säng och dricka ett gott glas vin, sammanfattar han det.

Helt plötsligt blev konsten att förvandla historiska byggnader till skidlodger i världsklass hans grej. 2015 teamade han upp med sin gamla kompis, bergsguiden Johan “Jossi” Lindblom, och den pensionerade byggherren Clas Darvik med sikte på de övergivna ruinerna efter lokstallarna som i över hundra år servade tågen längs malmbanan mellan Kiruna och Narvik. Niehku Mountain Villa kunde slutligen öppna våren 2018, efter att ha fått en rad arkitekturpris redan innan man slagit upp dörrarna för de första gästerna.

Med 14 rum, ett kök med Michelin-ambitioner och Strumpans gedigna vinkunskap blev Niehku från dag ett planetens mest exklusiva och lyxiga heliski- och toppturslodge. Men trots det lyckades man ändå spegla den gräsrotsvibe som Riksgränsen alltid haft som en avlägsen och genuin skiddestination.

Den runda stenmuren från lokstallarna löper genom hotellets uteplats, lobby och kök som ett fascinerande ankare. Interiören och inredningen hämtar inspiration från stenmuren i kombination med andra naturliga material, färgval och element från den lokala samekulturen. Niehku har även lyckats skapa en personlig, avslappnad atmosfär som genomsyrar allt man sysslar med. Hotellet innehåller även en del personlig historia för de två initativtagarna.

– Jossi och jag brukade bouldra på den här stenmuren för 25 år sedan, minns Strumpan och klappar på en sten.

– Vi lämnade efter oss ett antal liter blod på den.

Komfort och lyx åsido, Niehku skulle inte existera om det inte var för skidåkningen. Du kan kliva in i helikoptern direkt utanför dörren och flyga rakt ut i en vidsträckt vildmark med över 60 åkbara toppar – en imponerande samling hajfensliknande toppar som simmar ut mot den norska kusten.

Samma kväll som vi anländer drar vi ut för ett par timmars skidåkning under midnattssolen och njuter av fin skarsnö i det varma kvällsljuset. Nästa dag flyger vi längre in i fjällen och betar av ett första åk för dagen som känns mer eller mindre som att det saknar slut, så stor är fallhöjden. Vårt nästa mål är Kebnekaise där vi åker en nordvänd bowl i knädjupt puder ut på en svagt lutande glaciär.

Vi återsamlas i en solig dalgång samtidigt som en svag bris håller temperaturerna precis ovanför fryspunkten och äter en fantastisk lunch bestående av en fläsk- och potatissoppa som vi äter ur termosar med träslev, och hembakat bröd och egenkärnat smör. Som dessert äter vi en hjortronmuffin – skam vore annars så här i norr.

Ytterligare en handfull åk följer innan vi far tillbaka över den hänförande, trädlösa lappländska vildmarken – hela tiden med ögonen som scannar av horisonten i alla väderstreck.

– Jag har guidat över hela världen men jag drogs alltid tillbaka hit till de här fantas-
tiska bergen, säger Jossi, som 
är ansvarig för skidåkningen 
på Niehku.

– Jag har hela tiden varit säker på att vi skulle kunna leverera heliskiing och toppturer i världsklass.

När Lindblom växte upp i Vittangi, en liten by utanför Kiruna, var det långt från självklart att han skulle bli en skidåkare. Livet handlade mer om skoter, jakt och att jobba i gruvan. Och även om hans familj åkte skidor på helgerna så var det inte förrän han började jobba i Riksgränsen 1993 som han verkligen blev biten av skidåkning och klättring.

– Det öppnade upp en helt ny värld för mig, minns han med värme.

Hans jobb var att göra rent hotellets pool på kvällarna vilket gav honom massor med tid att åka skidor på dagarna. Nästa säsong tillbringade han i skidpatrullen, ett jobb som han höll på med till 1998. Vid den här tidpunkten kom halva hans inkomst från skidåkning – genom att spränga saker och rädda folk – och den andra halvan från ett rockband som blivit en institution på Grönan, Riksgränsens enda bar. The Nation Borderlanders bestod av Jossi på trummor, den lokala afterskitrubaduren på bas och Strumpan på gitarr. Bandet var ökänt för sina spontana näckningar på scen.

– Vid det laget var jag helt uppslukad av det livet, minns Lindblom.

– Men eftersom säsongen här inte startade förrän i slutet av februari så spenderade jag de tidiga vintrarna i Chamonix och La Grave. Jag återvände tillbaka hit senare och senare varje vinter, för att sedan dra tillbaka till Chamonix för klättring på sommaren.

Till slut satte han ut på den långa resan till att bli en certifierad bergsguide, flyttade till Chamonix och guidade skidåkning och klättring runt om i Alperna, och sedan över hela världen. Men han missade aldrig en vår i Riksgränsen för det.

– Jag började att guida heliskiing genom Hotell Riksgränsen för att sedan börja ta hit egna gäster.

Han anammade helt enkelt samma rutin som när han guidade heliskiing i Kaukasus, Himalaya och Kamtjatka, men i sina hemtrakter.

– Jag gillade verkligen utmaningen på de där platserna. Du var tvungen att vara kreativ för att få saker att hända. Inget var efter någon bok, allt handlade om att utforska och ett sökande efter att åka det ultimata åket i en avlägsen del av världen med all press som det innebar. Alla beslut som krävdes för att få det att funka var en verklig kick.

Efter 15 års rundflackande insåg Jossi att ju mer han åkte skidor på andra ställen, desto mer uppskattade han norra Sverige. Det var inte nödvändigtvis bättre än de där andra ställena, men lätt jämförbart och med den adderade bonusen att få uppleva vildmarken i norra Skandinavien.

– Utmaningen här uppe var alltid nivån på mat och boende. Så jag tog oftast med mig gästerna till Meteorologen. Patrik och jag pratade ofta om att skapa något tillsammans. Sedan tog jag med Clas Darvik dit i 2012, säger Jossi och avslöjar i samma stund upprinnelsen till hur Niehku startade.

Darvik, en av Jossis stamkunder, skulle bli katalysatorn bakom den nya lodgen. En dag tog Clas det klassiska åket Norgesvängen från toppen av liftarna och såg de gamla lokstallarna som var täckta av snö. Han föreslog direkt för Jossi och Strumpan att de borde göra något med det, kanske rent av bygga ett hotell där. “Absolut” sa de utan att inse att sex år senare skulle denna stundens infall bli verklighet. En spektakulär sådan.

Niehkus många mästerliga element hyllar områdets förflutna i en modern designkontext. Ett infällt plexiglas i restaurangens golv exponerar den gamla smörjgropen som konverterats till vinkällare, massiva järninfällda balkar håller uppe timmerstommen i taket och en gjutjärnskamin i samma stil som en kolugn från ett lok står i lobbyn.

Vad som är mer viktigt är att designen spelar på styrkorna i ett landskap som inspirerade Jossi och Strumpan, det är själva grunden där deras vänskapsband knöts. Det är en magi som är svår att beskriva i ord. Som i mars till exempel när du kan sitta i en inglasad bastu, dricka Niehkus egen öl och beundra norrskenet som stryker över himlen.

Under middagen den kvällen – man kör alltid med en fast meny för varje kväll – avnjuter vi musslor, renkött, kantareller och en rad andra delikatesser samtidigt som Strumpan häller upp vin mellan rätterna på sitt oefterhärmliga sätt.

Imorgon ser ut att bjuda på ännu en fin skiddag och jag tänker på alla vänner som kommer att dela den – Jossi och Strumpan inkluderat. Niehku betyder dröm på samiska, och inget annat ord kan beskriva det som de lyckats skapa här vid foten av sina favoritfjäll.