Bakom kulisserna på Freeride World Tour

Emile Lavoie står på en snöig bergskam samtidigt som solen går upp över bergen. Hans utandningsluft bildar små moln av ånga i den kyliga kvällen. Han befinner sig i ett fantastiskt bergsmassiv bestående av gigantiska ryggar. Få andra berg i världen ser ut som de japanska Alperna där de reser sig upp mot 3 000 meter över den närliggande havsytan.

Han pausar en stund för att njuta av den perfekta månen som hovrar över den lilla staden Hakuba för att sedan vända blicken mot sin telefon och ge sig hän med att personligen besvara hundratals arga kommentarer på Instagram med anledning av att Freeride World Tour (FWT) för första gången på flera år inte kommer att sändas live på nätet. Som tourens kommunikationschef har 28-åringen från Quebec i Kanada en ändlös lista med saker att ta tag i idag – inklusive fansens ilska.

Över loppet av varje vinter loggar över 100 000 tittare för att kolla live på vart och ett av tourens fem stopp – en produktion som Lavoie är ytterst ansvarig för. Men nu har nedskärningar i budgeten ihop med ett allt kortare fokus hos dagens publik betytt att han får sätta ihop sina sändningar med ständigt minskande medel.

Samtidigt styr sponsorerna om sina pengar mot kortare, mer lättuggade småbitar för sociala medier istället för livesändningar på flera timmar, vilket gjort att sända FWT live allt svårare och satt organisationen i en sorts existentiell limbo där man bollar kraven mellan att vara både ett eventbolag och ett mediadito – det är få organisationer i sportvärlden som både sanktionerar sin sport och är dess exklusiva mediaoutlet. Och även om FWT lyckats med den balansgången i snart två decennium har saken ställts på sin spets först nu, när man kämpar för att hålla sig relevant i den ocean av skidbaserat nätcontent som man en gång dominerade.

Det som nu är Freeride World Tour började för 26 år sedan som en vision hos Nicolas Hale-Woods, en schweizisk sportfanatiker som tidigare jobbat med fotboll för UEFA. På den tiden ploppade det upp tävlingar i »extremskidåkning« (som det kallades då) och snowboard över hela världen, men inga av dem var en del av någon organiserad serie. Över tiden formades två olika världstourer i friåkning, en i Nordamerika som organiserades av International Freeskiers Association (IFSA) och Hale-Woods europeiska serie som än idag kretsar kring dess posterevent på det imponerande Bec des Rosses i Verbier.

Men 2008 tog FWT över IFSA:s tävlingar och skapade en gemensam, definitiv världstour för friåkning med ett ekosystem av kvaltävlingar under den – totalvinnare första året blev ingen mindre än Sveriges Henrik Windstedt. Och medan det har fungerat väl sedan dess har FWT fått en del kritik för att fokusera lite för mycket på Europa för sina femstjärniga toppevent.

Det visade sig att det inte handlade så mycket om att man dissade resten av världen, utan mer om en begränsning som handlade om själva mediaproduktionen. För att finna bra tävlingsberg utanför Europa skulle man behöva ge sig ut i backcountryn och släpa tunga generatorer, kablar och kameror ut dit samtidigt som man blev mer beroende av skakiga satellituppkopplingar och dyra helikoptrar.

Japan och Kanada, de för närvarande enda två länderna utanför Europa som har femstjärniga stopp på FWT, har kärva bergsklimat som inte sällan producerar veckolånga snöstormar som enkelt kan ställa in planerade tävlingar. Med tanke på att det krävs upp till 110 personer för att få till en tävling (för att inte nämna de åkare och övrigt folk som flyger in från hela världen) är det ett ganska jobbigt utgångsläge. Som den gången för två år sedan när man fick ställa in den planerade tävlingen i Hakuba på grund av dåligt väder och hundratals arbetstimmar och stora mängder pengar gick förlorade. Men att hålla tävlingar i liknande klimat är en risk, men en kalkylerad sådan för en äkta världstour, vilket FWT kommit att bli.

– Vi är inte ett filmbolag, förklarar Hale-Woods, en gråhårig man med ett utmejslat ansikte och atletisk hållning som gör hans ålder svår att placera.

– Jag menar, det är trots allt tävling som det handlar om. Vi åker till olika berg och har ett veckolångt fönster då vi kan köra vår endagstävling, och om förhållandena är acceptabla ur ett säkerhetsperspektiv så kör vi. Och i slutändan blir den åkare som bäst kan anpassa sig bäst till dessa olika förhållanden korad till världsmästare. Men visst måste vi anpassa oss till den rådande marknaden, precis som alla sporter behöver göra. Det är en konstant utmaning.

Och en sådan utmaning var att kapa livesändningen från vissa stopp. Det var inget någon på FWT ville göra men var tvungna till för att kunna åka till intressanta platser i en allt mer tillknäppt ekonomi. Istället eftersänder man istället tävlingen och klipper ner den till ett kortare, mer tittarvänligt format med bland annat hjälmkamerafilmer från åkarna inklippt. Inom 36 timmar efter avslutad tävling skickas tävlingen ut på nätet på tider som är optimerade för den nordamerikanska och europeiska publiken.

Freeride World Tour i sig är en gräsrotsorganisation som i grunden består av ett tiotal heltidsanställda personer där alla gör lite av varje. De resterande 100 personerna som behövs för att dra runt varje stopp är en blandning av tillfälligt inhyrda personer som förändras hela tiden.

– Många tror att FWT är ett gigantiskt företag, säger Hale-Woods med lätt irritation i rösten efter att ha gått upp klockan 4 i morse. De tror att vi gör det här för pengarnas skull. Men vi gör det för sportens skull, för åkarna. Och det hade inte varit möjligt att streama världstouren, gratis över hela världen, om vi inte hade haft ett team med passionerade människor som jobbar röven av sig för att få till det här. Vi gör det med begränsade resurser, vi har inte direkt Red Bulls budget.

Snurra tillbaka klockan 48 timmar och Lavoie står i ett rum fyllt med de bästa skid- och snowboardåkarna i världen. Om de är skådespelarna så är han regissören, och de följer hans varenda ord. Han instruerar dem att inte läcka resultaten i förtid, ger dem strikta tider när de ska vara i startgaten, de får en telefon för att GPS-spåra deras åk, de måste bära en GoPro med FWT:s exakta inställningar och de måste förklara sitt åk i förväg till drönarpiloten som står uppe vid starten.

Vidare får åkarna instruktioner om var de ska stå vid start för att vara synliga för kamerorna, samma sak vid målgången där de även förväntas att hålla upp sin utrustning och visa uttryck och känslor. Där nere väntar intervjuare och PR-folk som vill ha några ord från varje åkare – och då speciellt vinnarna.

Om någon åkare vill använda content till någon av sina sponsorer, och den sponsorn inte är en av FWT:s partners, så får de betala en licensavgift. FWT kör inte reklam i sina sändningar och är till största delen finanserat genom licensavtal och sponsorer.

När Lavoie är klar med sin dragning tar Laurent Besse över – han är huvuddomare och tävlingskommisarie – och förklarar att prispengarna för första gången kommer att vara lika för män och kvinnor. Men han lägger till förbehållet att från och med nu att om åkarna inte bär sin nummerlapp så kommer de inte få några prispengar överhuvudtaget – till vilket Tanner Hall reagerar högljutt på. Den legendariska, amerikanska friåkaren gör sin andra säsong på FWT och upplägget här är lite mer uppstyrt än den lössläppta freestyle- och filmtillvaro som han levt de senaste åren.

– Seriöst? Vi åker hela vägen hit och om någon glömmer sin nummerlapp så betalar ni inte ut några prispengar. Det är dåliga vibbar. Jag menar bara att en del är lite stoners och har tappat bort sin nummerlapp förr, bro.

Besse förklarar att det är för att en åkare som var sur på FWT-organisationen struntade i att bära nummerlappen på en prisutdelning för att reta upp tävlingens sponsorer, vilket också funkade. Andra åkare har medvetet missat sina starttider för att bättre kunna utvärdera förhållandena på tävlingsfacet inför sitt eget åk.

FWT har satt ihop ett råd bestående av före detta och nuvarande åkare för att ihop med domarna skapa dessa regler.

– Det är ju ni, åkarna som efterfrågat de här reglerna, flikar Hale-Woods in och förklarar för Hall.

Tillbaka till bergsryggen på tävlingsdagen I HAKUBA. Det känns oceremoniellt när den första åkaren droppar in för sitt åk. Ingen upphetsning från medialäktaren. Det är enbart arbete, som en tagning på ett filmset. Åkarna är långt borta och svåra att se. Lavoie håller sig sysselsatt med att se till att varje kamera är riktad åt rätt håll på åkaren, det krävs en specifik vinkel för varje lins.

Produktionen bryts bara från sitt fokus när norskan Hedvig Wessel stompar en enorm backflip, och till och med Lavoie och Hale-Woods jublar och skriker högt vid det laget. Andra åkare som Tanner Hall och landsmaninnan träffas av en dos otur och begraver sina skidspetsar under det översta skarlagret och slås våldsamt i marken.

Men då slår Moder Jord tillbaka mot FWT-organisationen och skickar iväg tjocka moln över tävlinsgarenan och sätter tävlingen på vänt.

Efter en timmes uppehåll, som enkelt kan klippas bort från eftersändningen, lyfter molnen och de kvarvarande åkarna i herrarnas skidklass gör affären kort med det som är kvar av den ospårade snön på facet. Veteranen Drew Tabkes hårdstompade landningar, ihop med Wessels överlägsna uppvisning i luften tar hem topplaceringarna i skidklasserna.

Så fort den sista åkaren gått i mål tänder de franska kameramännen sina cigaretter och Lavoie åker nedför facet mot podiet – som är undangömt så att publiken på plats inte ska se resultaten. Han måste personligen samla in så många minneskort från personalen på berget och åkarna som han kan när han scannar av området, och åka ner med dem till en väntande bil som tar honom till redigeringsstudion.

Jag följer efter Lavoie utför samma åk som de tävlande precis kört och blir genast imponerad över hans egen åkförmåga. Dessutom börjar jag få en bättre bild av hur hårigt det var för åkarna, förhållandena är fruktansvärda.

I målområdet träffar jag en lycklig Reine Barkered, världsmästaren från 2012, som står och firar sin tredjeplats i myllret av andra åkare. Jag frågar honom hur han känner inför det att hans kompisar och fans hemma i Sverige inte kunnat se tävlingen live.

– Jo, helt klart. Det var min första pallplats på ett tag så det är lite svårt att tvingas hålla tyst om det. Och det tog väl bort lite av känslan från tävlingsmomentet. Men å andra sidan hade det ändå varit svårt att få till en bra livesändning från Japan med tanke på det skiftande vädret här.

Vi skyndar oss nedför berget till en bil som placerats på en förutbestämd plats, enbart för att inse att nycklarna inte ligger där de ska. Lavoie svär på fransk-kanadensisk slang och en del av hans franska och schweiziska kollegor är inte sena att tråka honom för det.

Samtidigt som åkarna förbereder sig för en privat middag på sitt hotell för att fira tävlingen så är hettan i redigeringsrummet snudd på olidlig. Ett halvt dussin män trängs runt ett pyttelitet bord fyllt med hårddiskar och datorer, och det enda lilla fönstret i rummet räcker inte till på långa vägar för att svalka ner det.

Gänget jobbar i skift och turas om att sova men det här jobbet kommer ändå inte att vara över än på två dagar. När de är säkra på att de vet en tid när de kan vara klara går de ut med det i FWT:s kanaler sex till tio timmar innan sändningen går ut.

Jag slinker in i rummet samtidigt som Lavoie diskuterar potentiella omnämnanden och highlights, men han kommer inte att bestämma något innan han ser att det finns bra filmmaterial på det. I slutändan utses Hank Bilous 30 meter långa gaphopp mellan två klippor till dagens »radical moment«.

Vi lämnar rummet för att låta redigerarna jobba ifred. En trappa ner försöker Hale-Woods desperat att kommunicera med en japansk grafisk designer som inte producerat klart grafik till en lokal sändning i tid.

Över det nästa ett-och-ett-halvt dygnet kommer det här att vara FWT-crewets verklighet, samtidigt som åkarna festar eller letar puder uppe på berget – kontrasten mellan bakom och framför kulisserna är tydlig. Och när jobbet är klart här kommer man packa ihop och dra vidare till nästa stopp i Lavoies hemland Kanada, i Kicking Horse. Dit kommer däremot han själv att anlända sent efter att i utmattningen dragit på sig en rejäl förkylning som håller kvar honom i en vecka.

Det å andra sidan skulle visa sig vara lindrigt jämfört med det globala virus som senare kommer att ställa in den årliga finalen på Bec des Rosses i Verbier.

Men Freeride World Tour kommer att komma tillbaka igen, det kommer det passionerade gänget bakom cirkusen att se till.

---

Text: Matt Coté • 2021-02-16
Artiklar • Carl Regnér • Freeride World Tour • Hakuba • Kicking Horse • Kristofer Turdell • Reine Barkered