Jesper Rönnbäck smiskar puckel i Riksgränsen, 1997. Foto: Mattias Fredriksson
10 klassiska skidfilmer
Tio numera klassiska skidfilmer som fått publiken att tappa hakan och skakade om världen även utanför skidbubblan.
1. The Blizzard of Aahhh’s (Greg Stump, 1988)
Skidfilmen som inte bara tog tittarna med storm, utan även lade grunden för den moderna friåkningen som vi känner den idag och fortfarande anses vara en av tidernas bästa skidfilmer. Läs mer om historien bakom här.
2. Der Weisse Rausch (Arnold Fanck, 1931)
Den tyska bergsfilmen markerade starten för skidfilmen som konstform, gav världen sin första superstjärna på två plank och lanserade dessutom en karriär som kom att förändra världen i grunden.
Der Weisse Rauch utspelar sig i St Anton am Arlberg där den lokala skidexperten Hannes Schneider, den moderna utförsåkningens urfader, lär den unga Leni Riefenstahl skidåkningens ädla konst.
Handlingen är ett smått kaotiskt virrvarr av till synes lösryckta scener av blandad skidåkning och allsköns bergskultur – som gränsar till vit makt-propaganda. Men trots det underliggande budskapet bjuds tittaren på en hel del imponerande skidåkning, speciellt med tanke på den utrustning som man hade på den här tiden.
Hannes Schneider var född i Stuben am Arlberg och utvecklade Arlbergtekniken, en stege av utveckling där åkaren så småningom åker med parallella skidor, och som till viss del används än idag. Han hamnade i trubbel med nazisterna och flyttade 1939 till USA och fortsatte sin bana där.
Filmens producent Arnold Fanck hamnade i gräl med nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels eftersom han vägrade att samarbeta, och dessutom gjorde filmer med både fransmän och judar i crewet. Leni Riefenstahl däremot, gick en helt annan bana. Året efter regisserade hon sin första, egna film, Das Blaue Licht, och kom inom några få år att ha blivit Adolf Hitlers personliga propagandafilmare. Filmerna Viljans Triumf och Olympia kom att bli några av Hitlers viktigaste instrument för att dupera sin befolkning och sprida diktatorns världsbild.
Än idag anses de bägge filmerna vara bland de mest effektiva, och tekniskt innovativa, propagandafilmerna som någonsin producerats. Ganska långt ifrån den till synes oskuldsfulla bergsvärld där Riefenstahl började sin cineastiska bana.
3. Deep and Light (Warren Miller, 1950)
1946 köpte krigsveteranen Miller sin första 8-millimeters filmkamera och drog till Sun Valley i Idaho för att söka lyckan i bergen. Han bodde i en husvagn på en parkeringsplats, jobbade som skidlärare, jagade vilt för att få i sig mat. Och samlade på sig filmmaterial.
Hösten 1950 hade Millers första skidfilm Deep And Light premiär i Pasadena i Kalifornien. Miller stod bredvid skärmen med en mikrofon i handen och kommenterade klippen med sin torra, näsvisa humor och karaktäristiska barytonröst.
Warren Miller kom att producera en film om året fram tills 2004, samtliga med hans kommentarer, då han lade ner karriären. Filmbolaget Warren Miller lever däremot vidare med nya ägare.
Millers betydelse för skidåkningens framväxt och utveckling kan aldrig uppskattas nog. Tack vare hans filmer och turnéer fick miljoner människor uppleva och bli inspirerade av en värld av snö, skidor, adrenalin och glädje.
4. Apocalypse Snow (Didier LaFond, 1983)
Visst, monoski blev egentligen aldrig mer än en ganska kortlivad fluga under 80-talets mitt. Men när det gäller galna skidfilmer så står ändå monoskidan i centrum, fattas bara annat. Didier LaFonds fullständigt vrickade Apocalypse Snow var en skidfilm som helt saknade spärrar, både idémässigt såväl som åkmässigt (och det är kanske inte så konstigt med tanke på den mängd kemiska substanser som filmteamet lär ha konsumerat under inspelningen).
Vi bjuds på en armé av monoåkare som jagar det bortflyende snowboardesset Régis Rolland, gigantiska gummibollar (med människor i) som rullas utför bergssluttningar, paragliders och mer höftvickande än vad som kan anses vara hälsosamt. Det äktfranska vansinnet skulle tas till ännu högre höjder i uppföljarna II och III åren efter, men det är en annan historia.
5. Totally Board (Standard Films, 1991)
Trots The Blizzard of Aahhh’s framgångar, så var det ändå väldigt mycket som stod still i världen på två plank i början av 90-talet.
I den andra änden av bergsvärlden däremot, den som stod sidledes, fullkomligen kokade det. Och Standard Films var den främsta kulturbäraren av en rörelse som skulle komma att vända upp och mer på precis allt. För i snowboardvärlden var musiken bättre, kläderna snyggare, stjärnorna coolare och åkningen tusen gånger mer kreativ och spännande. Det var ett nytt universum som öppnade sig, och skidåkningen kunde bara apa efter så bäst den kunde.
6. Free Radicals (Down Film, 1997)
Hur många skidfilmer har både satt en hel skidvärld i rörelse samtidigt som den lagt grunden för en Oscarsnominerad regissörs filmskapande? Från introt till tonerna av The Hellacopters (Gotta get some action) Now! till Jesper Rönnbäcks avslutande megadropp utför Trifide 3 i La Grave så finns det bara ett läge. Gasen. I. Botten.
Inspirationen kom från skateboardfilmernas råa och äkta känsla där varje sekvens skulle förtjäna sin plats i filmen. Ut med allt onödigt tjafs och in med “rå, smutsig röjarskidåkning” som filmaren Ruben Östlund kallade det. Och det fick vi, i mängder.
Free Radicals lade fundamentet till den moderna svenska friåkningen, den gav oss vår egen identitet, vår egen stil och något att samlas runt (inte minst på de legendariskt fuktiga premiärkvällarna på Trädgår’n i Göteborg). Visst, vi svenskar har sedan urminnes tider haft vår säregna och vibrerande skibumkultur, men Free Radicals sträckte ut ett sträckt långfinger mot resten av skidvärlden och visade att vi svenskar fan kan åka skidor också. På riktigt.
Niklas Allestigs produktionsbolag Down Films hade visserligen gjort Pelicans-filmerna före – och Kaj och Sverres Swedish Posse gjorde ett rejält avtryck några år senare, men det var Free Radicals som har betytt, och fortfarande betyder, mest. Så mycket att dagens unga friåkare, utan att nödvändigtvis veta om det, fortfarande åker och frodas i dess anda.
7. Degenerates (Poor Boyz Productions, 1998)
Det må ha varit 2001 års Propaganda som verkligen satte världen i brand och fungerade som en katalysator för hela park- och jibberan, och hela den nya skidkultur som utvecklades runt den. Men det var Poor Boyz föregångare Degenerates från tre år tidigare som stakade ut banan för en helt ny typ av skidåkning, med lika mycket influenser från snowboard och skate som från den traditionella friåkningen.
I centrum stod ett litet gäng kanadensare som alla hade gett upp sina puckelkarriärer och glidit in på en helt ny bana: The New Canadian Air Force. JP Auclair, Vincent Dorion, JF Cusson och Gudfadern själv, Mike Douglas, visade upp en helt ny form av skidåkning där inget var det samma som förr.
På fötterna hade de en helt ny typ av kortare skida med uppböjda bakändar, Salomon 1080. Skidvärlden skulle aldrig bli sig lik igen, och det tackar vi för.
8. Focused (Nate Nash, 2003)
Det var inte Seth Morrisons hårresande sekvens från nordnorska Lyngen som var mittpunkten i Focused. Nej, för i vanlig ordning så lyckades den legendariske glappkäften och galenpannan Shane McConkey ta över hela showen genom att bland annat åka skidor utför en fet bergssida i Alaska på ett par vattenskidor.
Men det var McConkeys “vanliga” skidor som visade vägen in i framtiden. På fötterna hade han ett par Volant Spatula, en 125 millimeter bred skapelse med omvänd skärning och uppböjda, förlängda fram- och bakändor, rocker.
Visserligen hade McConkey åkt på Spatula i Ski Movie III från året innan, men utan att någon egentligen registrerade vad han hade på fötterna. I Focused fick han fram sin poäng; varför åker vi puder på skidor som egentligen är designade för att åka pist med när djupsnö är mer likt vatten än hård is? Revolutionen kunde börja, och idag har en övervägande majoritet av alla skidmodeller någon form av rocker. Tacka Shane McConkey för den utvecklingen.
9. One of Those Days (Candide Thovex, 2015)
När vi nu skriver är det en helt ny världsordning som gäller. Den traditionella skidfilmen som vi känt den lever i skuggan av den tsunami av material som läggs ut på sociala medier som YouTube och Instagram (och till viss del gamla Facebook). Här är åkaren regent över sitt eget flöde och kan posta ut klipp och edits i den takt hen själv önskar, till en målgrupp som är 100 procent rätt och totalt dedikerad. För vem behöver egentligen ett stort produktionsbolag när man klarar sig med en POV-kamera och en rejäl dos kreativitet?
Den franska superstjärnan Candide Thovex fullständigt regerar den här världen med en serie av edits som alla blivit globala, virala mediefenomen. Speciellt One of Those Days som visar Candide i all sin galna prakt hemma i La Clusaz. Men även svenska åkare som Henrik Harlaut och Jesper Tjäder har omfamnat den här konstformen och gjort sociala medier till sin främsta arena. En arena där både den film- och den åktekniska utvecklingen tagit en rasande fart.
Vad är nästa steg i utvecklingen? Det kommer bli spännande att följa.
10. Sällskapsresan II – Snowroller (Lasse Åberg & Peter Hald, 1985)
Vilken impact har den monumentala klassikern Snowroller haft på svensk skidkultur? Försök åka i en stollift under sportloven i fjällen och notera hur många gånger du inte hör en kommentar som är hämtad ur filmen.
Text: Tobias Liljeroth • 2021-12-25
Artiklar • Candide Thovex • Free Radicals • Skidfilm • Snowroller • Video