Amelie Ericson tar luft i Oppdals offpist. Foto: Martin I Dalen

Amelie Ericson

Amelie Ericson visar att ingenting är omöjligt

När Amelie Ericson skadade ryggen svårt fanns det inte på kartan att sluta åka skidor. Idag åker hon puder och droppar klippor, på sitski.

Text: Tore Meirik • 2022-02-27

OK, droppar!


Ropet kommer på perfekt svorska från ovanför klippan och förkunnar att Amelie är redo att kasta sig utför droppet – ett klipphopp som vanligtvis körs enbart av en handfull friåkare som står på två ben.

Amelie flyger ut för klippan i sittande position med skidor på stavarna och sätter landningen perfekt, både hon och hennes sitski försvinner ner i snön för att snabbt sprätta upp igen. Hon dundrar vidare ned i skogen under med famnen och ansiktet fullt med snö.

– Det tog lång tid för mig att acceptera rullstolen. Man blir så synlig i den och jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig. Ja, det var pinsamt.

Med en bra inställning kommer man långt, med rå vilja ännu längre. Amelie Ericson är bevis på bägge de sakerna. Foto: Martin I Dalen

Amelie Ericson är inte lam, hon klarar av att stå på benen men hon får kraftiga smärtor av att gå eller röra på sig. Att benen inte fungerar är på grund av en kombination av en ryggmärgsskada och kraftig ledgångsreumatism.

– Jag ramlade in i ett träd under snön i Funäsdalen för snart tio år sedan och fick en skada på ryggmärgen som var allvarlig. Men jag blev inte lam även om det var några förtvivlade dagar när jag inte hade känsel i benen. 

Amelie åkte skidor med Johan som hon några år senare skulle gifta sig med. De hade inte varit tillsammans så länge och Amelies första möte med sina blivande svärföräldrar skedde när hon låg på båren och väntade på helikoptertransporten till sjukhuset i Östersund.

– Haha, det är okej att skratta lite åt det. Det gick ju bra med oss, så shit happens kan man ju säga, ler Amelie.

En klar fördel med att sitta i sitski är att man kommer närmare snön, vilket i sin tur betyder fler faceshots. Foto: Martin I Dalen

Amelie kom på benen igen efter skadan. Hon och Johan flyttade till Oppdal i Norge för att jobba som skidlärare. Kombinationen av tillräckligt mycket jobb och brist på horder av turister passade paret bra. De spelade hockey, åkte skidor, cyklade downhill, byggde hus, skaffade barn och gifte sig. 

Så slog reumatismen till. Mycket på grund av att Amelie har ett nedsatt immunförsvar och delvis för att benen gradvis slutade att fungera. 

– Jag använde kryckor alldeles för länge för att jag inte vill hamna i rullstol, jag började faktiskt med sitski långt före jag började använda den. Men kryckorna förstärkte problemen som reumatismen skapade i axlarna så det var bra att jag till slut klarade av att acceptera att sitta i rullstol. 

– Jag gillar uppmärksamhet och det är okej att vara annorlunda, men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig.

Kolfiber, gaffatejp och skum – Amelies säte är som en stol för racerbilsförare. Foto: Martin I Dalen

Hon har upplevt att blivit puttad i fel riktning av okända människor som inte trott att hon var i stånd till att kommunicera eller att de vänt sig till hennes man fast hon sitter en halvmeter bort.

– Det går bra, de menar ju bara väl även om det är en form av uppmärksamhet som jag själv inte önskar.

Hur är det att vara rullstolsbunden i Norge?

– Jag tycker det går bra, det värsta är väl egentligen att köra i snö. Jag gillar utmaningen i att köra utför en trapp eller en hög dörrtröskel med rullstolen men jag förstår att det kan vara tufft för folk som ser annorlunda på sådant.

Swedish Gold, Öhlins. Endast det bästa i dämparväg är gott nog för en sitskiåkare. Foto: Martin I Dalen

När Amelie satte sig i sitskin började en äventyrlig progression, trots att hon redan var både skidlärare och en väldigt erfaren skidåkare sedan förr. Både hon och mannen Johan bytte medborgarskap och hon kom med i det norska landslaget i sitski. Hon har flera pallplatser i europacupen i slalom och super-G men då hon var redo för världscupen sa kroppen ifrån.

– Jag var ofta sjuk på grund av mitt immunförsvar som inte är helt bra. Jag var bra nog för att köra i världscupen men hälsan tillät det inte helt enkelt.

Amelie har tävlat i det norska landslaget i sitski. Foto: Martin I Dalen

Istället lägger hon sin tid på friåkning och även om det inte existerar några friåkningstävlingar på sitski så finns det all anledning till att tro att hon är en av världens bästa på just det. Hon åker både park och puder, och når hela tiden nya milstolpar. 

– Innan sitskin var jag rädd för att skidlivet som jag älskade var slut. Jag hade uteslutit att jag en gång skulle hoppa klippor eller åka lössnö men så fel man kan ha. Det var en verklig milstolpe första gången som jag hoppade en klippa, det var första gången som jag kände att nu har jag gjort allt som jag gjorde som stående skidåkare.

Hur är det egentligen att hålla på med friåkning på sitski?

– Först och främst får jag massor med fler faceshots än alla andra! Annars är en del saker annorlunda. Det är till exempel svårare att köra lössnö eftersom stavarna inte kan användas för att hålla balansen som man gör i pisten, allt måste göras med skidan. Och klipporna ser så mycket högre ut när du sitter så lågt. Det är också lite stress med att åka stollift men ankarlift funkar fint.

Hur är det med parkåkning?

– Hoppa går bra. Jag har lärt mig 180 och hade jag inte knäckt den fjärde och sista parkskidan som jag hade så hade jag klarat en 360 i Stryn förra sommaren. Jag landade i en slags 270 och kände att hela rotationen var inom räckhåll. Men den sista skidan gick sönder i två delar och då hann skidcentret stänga för sommaren.

– Att jibba på boxar går bra, både 50-50 och på tvärsen men rör är lite svårare, säger Amelie och pekar på boxen som står i trädgården utanför huset i Oppdal,

– Där lärde jag mig att köra switch.

Ännu ett åk, inga som helst problem för Amelie. Foto: Martin I Dalen

Även om Amelie oftast kan köra samma åk som andra friåkare, och har noll problem med att traversera för att hitta ospårad snö, så finns det såklart utmaningar. Hon kan inte ha ryggsäck på sig och är tämligen hjälplös om det skulle uppstå en lavinsituation. 

– Jag har ju transceiver på mig och kan såklart räddas men jag klarar inte att hjälpa andra så därför måste vi undvika lavinterräng när faran är för stor. 

– Sedan är det ju svårt för mig att komma upp utan hjälp när jag kraschat och terrängen är flack. Men om terrängen är brant då händer det att jag kör själv.

Har sitskin någon form av utlösningsfunktion om du kraschar?

– Nej. Jag måste ofta få hjälp att ta mig loss från träd. Och jag ramlade utför hela Ådalsfjeset (känt offpiståk i Oppdal, reds anm) en gång. Då följde sitskin med mig när jag studsade upp-ner-upp-ner nedför hela branten. Skidan löste ut men det spelar liksom inte så stor roll.

En sitski ställer tuffa krav på den enda skida man har till förfogande. Foto: Martin I Dalen
Maken Johan är chef för skidskolan i Oppdal. Foto: Martin I Dalen

Det kommer knappast som en överraskning att Amelie väcker en hel del uppmärksamhet när hon forcerar något av Norges vildaste, liftbaserade friåkningsterräng på sitski. Som när hon kom till finalen i det virtuella, nordiska friåkningsmästerskapet i friåkning med en säsongsedit som hon gjorde på egen hand.

Men än mer imponerande är hon i en sommaraktivitet.

– Jag kom trea i virtuella VM i så kallad WCMX, rullstols-BMX, förra sommaren. Det var ganska kul!

Hon kör både bowls och rails med en rullstol som har både dämpare och grova mountainbikedäck. 

Men hur fasen kommer du upp ur bowlen?

– Antingen kör jag upp och kastar mig framåt eller så får någon hjälpa mig upp. Det är aldrig några problem att få hjälp.

Bindningarna i botten, två lager titanal i skidorna och fullt ställ i offpisten. Foto: Martin I Dalen

Amelie har nyligen skaffat en så kallad adaptiv mountainbike som trampas med händerna och får hjälp av en elmotor. Hon har även en fyrhjulig cykel som passar fint i maskingrävda leder som i Åre eller Hafjell. Däremot är inte topptur på vintern en möjlighet för henne. Ännu.

– Fem höjdmeter uppför är väl vad jag klarar av, så topptur går bort. Men jag kan hajka rails och det är en väldigt fin tröst!

Just tröst är inget som Amelie verkar behöva av oss andra skidåkare. Däremot en high-five efter hennes nästa klippdropp. För om det är något hon visar för oss är att det mesta, på riktigt, är möjligt bara vi bestämmer oss för det.


Amelie Ericson

Ålder 32 år

Kommer från Örebro

Bor Oppdal i Norge

Familj Maken Johan och sonen Benjamin, 9 år.

Yrke Sitskiinstruktör

Utbildning Åre Skidlärarutbildning, utbildar sig till byggnadsingenjör.

@amelie_ericson


Amelies sitski

Pris 130 000 NOK. Egenandelen är 4 000 kronor, resten bekostas av den norska Hjelpemiddelsentralen.

Säte Standardsäte tillverkat i kolfiber med silvertejp och skum på vissa platser för att anpassa den efter åkarens kropp.

Stavar Aluminium med plastskidor

Dämpare Öhlins TTX fjäderdämpare för bil

Bindning Racingbindning med DIN 18. 

»Det finns ingen anledning för bindningen att kunna lösa ut så det bästa är att byta ut fjädern mot ett metallrör. Om inte så måste bindningen skruvas i botten.«

Skida Klint Krypto med dubbla lager titanal för friåkning. Klint Prime för pist och park.

»För friåkning krävs en skida som är längre och styvare än en vanlig skida. Jag är ju inte så stor men en välväxt man behöver en styvare skida än vad som finns på marknaden idag för att kunna köra ordentlig friåkning med en sitski.«


Text: Tore Meirik • 2022-02-27
ArtiklarAmelie Ericsonsitski

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top