Låddebákte – stenfalkens rike

När jag vänder mig om för att justera skaklarna på pulkan möter min blick två tjejers ändalykt.

Julia och Evelina står vikta som fällknivar med bakdelen i riktning mot den gassande vårsolen.

»We are tanning. 30 seconds of sun directly on your anus gives the body all vitamin-D you need for a day« säger Evelina på engelska för att samtidigt uppmuntra vår nyzeeländska vän Janina att testa på detta för mig nya koncept av vitaminintag.

Ett åk som förmodligen bara en handfull hängivna laggklämmare tidigare tagit sig an, då det kräver stor tidsåtgång, rätt utrustning, kunskap och inte minst flyt med vädret.

---

Efter några dagar i fält börjar man ju faktiskt bli rätt bekväm med varandra. Så trots att det tar ett tag att processa vad mina näthinnor just utsatts för, så är den här typen av aktivitet inte helt överraskande.

Ungefär två veckor innan solen bestämde sig för att titta fram och låta dess varma strålar berika vårt D-vitaminintag, gick starten för en expedition från Stora Sjöfallet och vidare in i Sarek, med hopp om att uppleva Rapadalens mytomspunna vintermagi, äventyr, »rapow«, sinnesfrid och framförallt: Sveriges kanske mest iögonfallande skidåk i ränna-format.

Ett åk som förmodligen bara en handfull hängivna laggklämmare tidigare tagit sig an, då det kräver stor tidsåtgång, rätt utrustning, kunskap och inte minst flyt med vädret.

Här finns inga ledkryss, inga vindskydd, ingen mottagning, inget alls faktiskt som har med mänsklig anpassning att göra.

Ja, jo det finns väl några renvaktarstugor här och var och ett litet vindskydd någonstans. Men att vakta renar eller bege oss till någonstans var ju inte planen, utan vår färd skulle leda raka vägen till fjället Låddebákte.

Lådde betyder fågel på Lulesamiska och bákte är klippa, en brant eller en fjällvägg.

Studerar du Låddebákte på fjällkartan går det tydligt se en väldigt brant klippvägg på västra och södra sidan som utgör en skarp kurva i Rapadalen.

Men huruvida fjället är kopplat till fåglar återstår att se. Fågelklippans stora intressepunkt är den grovhuggna couloiren, cirka 500 fallhöjdsmeter, som i folkmun kallas Låddebákte-rännan.

Ett drömåk som förmodligen skulle få en att känna sig svävande som en fågel efter att man åkt den.

Skaran av personer som bestämt sig för att realisera denna skidfantasi skulle kunna beskrivas som en internationell kompott av snöbejakande individer med god läggning för humor och umgänge i utmanande väderförhållanden.

Janina Kuzma, en äventyrslysten tös från Sagan om Ringen-landet Nya Zeeland med ett gediget freeride-CV och råbarkad humor, har tillsammans med bergsguiden, fransmannen, tvåbarnspappan, men också relativt nyblivna nyzeeländaren Thomas Vailletet tagit sig till Sverige för att delta i denna eskapad tillsammans med systrarna Nilsson.

Systrarna Nilsson, alltså Julia och Evelina, rump-solare och freeriders från Åre, med vars spiritualitet, kärlek, värme och genuina godhet skall komma att värma i den bittra vinterkylan och höja moralen när allt känns som ett halvfullt glas broccoliavkok.

Ute i Sareks vildmark under mars och april månad kan livet nämligen vara dystert, kärvt och sanslöst energikrävande om du för egen kraft vill vinna terräng eller göra något så självklart som att behålla livhanken.

Det kan också vara vackert, bedårande, underbart och storslaget episkt, för att inte nämna lugnt och skönt.

Förväntningar är höga när vi tar våra första steg på fjällstursskidor in i den vilda vinterlandskapet.

Julia, Janina och Evelina stannar en stund och begrundar de spetsiga fjällmassiven.

Evelina omfamnar vädret och ylar rakt ut över de vitklädda vidderna.

Vi får ett välkomnande i form av snöpisk i anletet, stormvind i motsatt rörelseriktning och för att maximera naturupplevelsen, en dos tvåsiffriga minusgrader.

Begreppet käftsmällstart myntas för att ge en beskrivning av den första expeditionsdagen som direkt gör en stämningsavkännare i gruppen och bidrar till en mer minnesvärd upplevelse för Janinas och Julias jungfrutur med pulka.

I pulkorna har vi lastat all utrustning och käk för kommande dagar.

Lasten innebär att varje ekipage väger ungefär 1,5 människa, vilket kan ha sina utmaningar i den kuperade fjällterrängen, speciellt när stabiliteten på fjällturskidor i varierande snöförhållanden kan vara en bit ifrån Dr Alban-stabilitet.

När utförsbackarna kommer blir det några vurpor och sen blir det några till.

För den som har humorläggning åt slapstick-hållet hade detta sammanhang varit värt en skål popcorn, eller två.

Förutom att Sarek som tidigare nämnts är fullkomligt oanpassat för mänsklig närvaro, så är det en av Sveriges första Nationalparker, ett UNESCO-världsarv med nästan 100 glaciärer och sex av våra tolv 2000-meterstoppar.

Här härjar Sveriges kanske mest spektakulära vilddjur bland berg som har en betydligt spetsigare karaktär och påminner mer om Alperna än Sveriges södra fjäll.

Destinationen för vår resa är så gott som mitt i smeten, ungefär tre dagars skidande med pulka från närmsta väg.

När terrängen planar ut så glider pulkorna fint på de vindpackade snöfälten och efter 16 kilometer avverkad terräng är det dags att sätta upp tälten.

Framåt natten avtar vinden, molnen spricker upp och stjärnorna lyser ner på oss.

Temperaturen faller och någon gång vid ett, när man varm och go i sin sovsäck sover som bäst, är det någon som skriker “northern lights, oh my God”.

Som filmfotograf på denna expedition är jag ju givetvis tvungen att kravla ut ur tältet och finna mig i de bittra minusgraderna.

Iklädd dun från topp till tå fläker jag upp ett frostigt stativ för att sätta dit kameran och får då skåda ett av de mest intensiva norrsken jag någonsin upplevt.

En grönt upplyst Janina som tidigare aldrig fått se detta fenomen, är redan nöjd med sin långväga resa.

Vi står alla och begrundar skådespelet en stund. Janina gapar stort, Evelina och Julia har leende från öra till öra.

Jag och Thomas fipplar med kalla fingrar på våra kameror.

För att hålla värmen ställer vi oss alla nära varann likt pingviner, tackar universum för upplevelsen och efter skenets avtagande kryper vi in i tältet igen, med känslan av att vi fått någon form av välsignelse för vår resa.

Vi står alla och begrundar skådespelet en stund. Janina gapar stort, Evelina och Julia har leende från öra till öra.

---

Efter tre dagars skidande glider vi ner i Rapadalen och följer en delvis frusen Rapaälv i sydlig riktning tills vi når den gigantiska klippväggen som utgör Låddebáktes västra sida.

Ett konstverk som är resultatet av en rad geologiska sammanträffanden, vilka mer eller mindre initierades för sisådär 400 miljoner år sedan till följd av krockande kontinentalplattor.

Dåvarande Grönland hade helt enkelt bestämt sig för att köra rakt in i dåvarande Skandinavien.

Man kan lite enkelt sammanfatta att den här krocken skapade Skandernas berggrund och en hög bergskedja byggdes upp som sedan eroderades ner, ja näst intill planades ut till havsnivå.

Därefter skedde något intressant. När Grönland och Skandinavien sen bestämde sig för att glida ifrån varandra igen och bilda en öppning som numera kallas Nordatlanten, blev det en ny upphöjning på vardera sida.

Och det är alltså denna upphöjning som är våra fjäll idag.

Därefter har Sarek fått sin slutliga touch genom utskärning av glaciärer och massiva vattenflöden, som då även bidragit till bildandet av den åtråvärda fåran som ärrar den stora klippväggen vi nu står och stirrar på.

Man kan givetvis prata om amfiboliter, skollor och kambriska alunskiffrar, men det lämnar vi till en annan historia.

Fåran utgör en utmärkt uppsamlingsplats för indrivande snö, och traditionellt vertikalt fallande snö också för den delen.

Enligt våra beräkningar och uppgifter från Lantmäteriet i kombination med grundläggande trigonometri bör rännan ha en genomsnittlig lutning kring 45 grader.

Varje skidåkare ser det, det är uppenbart, en uppmaning, nästan ett kall, där man kan höra berget viska; “åk mig”.

Så nu när vi äntligen står här och har all utrustning som krävs för att ta oss både upp och ner, kvarstår bara en fråga; är det säkert nog?

Det finns ju många sammanhang där man klättrar upp direkt i rännan och därefter åker samma väg man kom upp.

Och det finns ju såklart flera anledningar till varför det görs på detta sätt istället för att gå runt.

För det första kanske det inte finns några andra rimliga alternativ.

För det andra så innebär det att du kan skanna terrängen innan du droppar in, det vill säga, du slipper potentiellt otrevliga överraskningar.

Problemet är bara att om du går upp i rännan utsätter du dig också för en längre exponeringstid i lavinterräng där flyktvägarna är begränsade.

Så hur vi skulle angripa denna glorifierade nedfart?

Debatten tog fart eftersom det tycktes vara en stor hängdriva högst upp.

Som barn på julafton vill man ju öppna sina paket så snart som möjligt.

Speciellt förståeligt om du rest runt halva jorden.

Men för att kunna klippa av snöret och riva presentpapperet behövs först en sax i form av ytterligare bedömning och vädrets tillåtelse.

I fortsatt snöfall och vind i sidled beger vi oss därför kommande dag ut bland saxofonbjörkarna och upp på motsatt sida för att få en bättre lägesbild.

Information om detta åk var vid tillfället ungefär lika svårt som att inte hitta en knödel på en österrikisk matmeny.

Att någon eller några styrt sina skidspetsar mellan dessa klippväggar förut är nog fullständigt sannolikt, men att denna någon eller några dessutom skulle ha basunerat ut informationen på sökbara publika kanaler var en annan sak.

När kikaren tagits upp stod det klart, en hängdriva vid insteget kunde bekräftas, likväl som en dos nytt snöfall, vilket uteslöt vår väg upp i rännan.

Övriga potentiella överraskningar var inget som syntes vid okulärbesiktning och således föll beslutet på att om åkning skulle ske, blir det vägen runt som gäller.

Mjuka lössnösvängar bland de väderbitna björkarna stillar åkabstinensen något och vi får en försmak på begreppet “Rapow”.

Återstående komponent för att klippa presentsnöret och riva paketpapperet är därmed en bättre väderprognos och bedömning på plats om snöns stabilitet.

Enligt prognos har vi snöstorm kommande dagar och det ser oklart ut när det kommer att bli bättre.

Det spelas tärning, tränas flossdans, konsumeras frystorkade currygrytor och lyssnas på nedladdade podcasts.

Någonstans här uppnås den stillhet och frid som söktes.

Men med flera dagars dåligt väder återstår nu bara en dag av vår vistelse, räknat till säkerhetsmarginaler, mat etcetera.

Innan expeditionens start var vi alla överens om att ambitionen var att åka couloiren, men att inte vara fastlåst för just det utfallet, utan istället vara öppensinnad och ge utrymme för mirakel.

När Thomas via gps mottar en uppdaterad väderprognos väcks hopp.

Jag kliver ut ur tältet på morgonen i förväntan att få en käftsmäll av vädergudarna.

Men ingen käftsmäll kommer.

Det är helt enkelt lite lugnare, näst intill bra.

Efter en påse med 800 kcal frystorkad falafel samlas vi och beslutar att idag är det dagen det händer.

Hudarna åker på och vi färdas norrut för att gå upp via Låddebáktes flackare nordsida.

Vid några korta tillfällen sticker solen fram och ger kontraster i den annars vita och platta tillvaron.

När vi närmar oss fåran som utgör insteget håller vi god marginal till kanten för att undvika fritt fall genom en hängdriva.

Janina och Thomas bygger ett snöankare med hjälp av två skidor och Thomas knyter in sig i ett rep som Janina säkrar.

Försiktigt närmar sig Thomas fåran för att stampa av hängdrivan vid insteget.

Han ger snön en känga.

Inget händer.

Han går lite längre ut och stampar igen.

POFF!

Snön sjunker ner, men långsamt och kontrollerat.

Thomas har glidit ner en bit men står säkert nere i rännan.

Han testar att stampa snön här med.

Bortsett från lite sluff, känns det stabilt.

Han tar sig lite längre ner och stampar igen. Bara sluff.

En efter en droppar vi in.

Det är som att beträda en annan värld.

De höga klippväggarna utgör ett perfekt vindskydd och det är alldeles tyst därinne.

Trots flatljuset utanför har vi nu goda referenspunkter för åkningen. Det är dags för 400 miljoner år av stengnuggning att ge avkastning.

Knädjup snö passerar kring benen när de första svängarna läggs och glädjetjuten ekar bland de höga bergväggarna.

Vi turas om att köra först längs den långa vägen ner.

En form av euforisk laddning kan kännas i gruppen och någonstans när vi närmar oss utloppet stannar Janina och Julia till en stund.

Plötsligt hör de en fågel skrika. En fågel härinne? Ja där, några meter upp längs rännan glider något som ser ut som en falk. Den kommer närmare, i takt med Evelina.

Några meter ovanför hennes huvud far den förbi.

Som något slags avsked tittar den en kort stund på oss, det udda sällskapet, innan den lämnar rännan.

Ut i den vida dalen så som falkar förmodligen flugit ända sedan inlandsisen drog sig tillbaka här, och gjorde plats för detta fantastiska åk:

Låddebákte – fågelbranten.

---

---

Låddebákte

Distans till rännan – ca 40 km från Stora Sjöfallet Lodge i kuperad terräng

Åkets längd (insteg till dalgång) – ca 1200 m

Rännans längd ca 700 m

Fallhöjd (insteg till dalgång) – ca 750 m 

Fallhöjd (endast rännan) – ca 500 m 

Medellutning – ca 45

Maxlutning – 50

Utmaningsnivå turen som helhet: hög

Beroende på väder kan det vara extremt krävande att ta
sig hit med pulka. Du bör även ha koll på bäckar och vattendrag likväl som istjockleken på de tjärnar och sjöar längs vägen. Utgår du från Stora Sjöfallet-lodge så är buskageterrängen kring fjället Alep Gierkav lite av »krux« att forcera med fjällpulka. Planera noga vägvalen och tänk på att kring vårkanten öppnas många bäckar som kan bli knepiga att korsa.

Utmaningsnivå ränna-åket: hög

Du bör ha mycket goda lavinkunskaper och grundläggande kunskaper i skidalpinism.

Åket i sig (beroende på snön såklart) klarar en friåkare med lite höjdmeter under pjäxorna utan problem. Rännan är bred och det finns överlag gott om utrymme för att göra stora svängar hela vägen ner.

---

Text: Martin Olson • 2023-04-23
Artiklar • Skidorter • Sverige • Evelina Nilsson • Fjällen • Janina Kuzma • Julia Nilsson • Låddebakte • Martin Olson • nationalpark • Ränna • Sarek • Sverige • Unesco