David Deliv målar sin signatur på en orörd canvas av blått och vitt.

Österrike

Bad Gastein bortom bardisken

Svenskfavoriten Bad Gastein i Österrike är framför allt känd för fest, sportlovsfirare i flock, och salongsberusade konferensgäster. Vad som är mindre känt är områdets spektakulära storbergsåkning.

Text: och foto Martin Söderqvist • 2023-12-05 Uppdaterad 2023-12-05

Gnistan tändes under tidigt 90-tal då busslaster med alkoholmarinerade och frihetstörstande svenska ungdomsgäng började terrorisera Gasteindalen under sportloven.

Spriten flödade och dekadensen var fullständig.

I Bad Gastein fanns billigt boende till skillnad mot i Sankt Anton och Verbier, något de svenska reseföretagen inte var sena att ta vara på.

Några av svenskarna blev kvar, lugnade ner sig och startade verksamheter. Hotell köptes och renoverades, barer öppnades och fylldes med både gäster, coverband och sprit.

De inhemska Gasteinbornas syn på svenskarna måste ha gått från närmast hatisk till uppskattande då man insåg att inkräktarna attraherade turister och drev affärer till den halvsömniga före detta kurorten som sedan länge passerat sitt bäst före datum.

Österrike vet hur man tillagar icke-graciöst och gott käk.

Med mediokert liftsystem och själva byn förpassad till ett skuggigt hål var det inte mycket som lockade skidturister till Bad Gastein innan svenskarna dök upp.

Från att ha demolerat skyltfönster och urinerat i gathörn blev svenskarna byns chans till en nystart.

Den trevliga personalen på Valeriehaus kämpar för serva alla törstiga storbergsåkare och solnjutare.

Under La Belle Epoque, mellan slutet av 1800-talet och fram till första världskriget, var Bad Gastein en så kallad kurort med frekventa besök av diverse kungligheter, affärsmän och högt uppsatta politiker.

Byns varma källor ansågs ha en medicinskt gynnsam effekt.

Man lät således uppföra ett antal palatsliknande, vackra hotellbyggnader där den europeiska eliten kunde njuta av det helande vattnet och den friska alpluften. 

David njuter av Bad Gasteins bästa sida.

Bad Gastein blev också känt för något så märkligt som radonterapi där man inhalerade naturligt förekommande radongas inne i dalens grottor för att motverka diverse krämpor och sjukdomstillstånd.

Fullständigt kvacksalveri enligt modern vetenskap, till och med skadligt.

Trots det kan man fortfarande besöka Bad Gasteins radongrottor för att få sig en dos av det radioaktiva ämnet.

De flesta av Gasteindalens nutida besökare håller sig dock till att bada i ortens varma källor, åka skidor eller dricka Jägermeistershots på Haeggbloms Bar.

Det senare också en skadlig aktivitet enligt många experter.

Skogsåkningen på Stubnerkogel är ofta ospårad, vilket gör David glad.

Vi snabbspolar från La Belle Epoques radongrottor och palats, via den halvt döende kurorten till den brutala återuppståndelsen genom 1990-tals-ligisterna och landar tillslut i dagens svenskkoloni.

Bad Gastein lever igen, det byggs nya lägenheter och renoveras för fullt.

Turisterna håller sig framförallt på platån runt tågstationen ovanför det så kallade »hålet«, i närheten av STS-ägda Hotell Gisela och Salzburger Hof, Silverbullit bar och gamla hederliga Haeggbloms bar.

Liftsystemet har byggts ut och moderniserats. I »hålet« har det dock inte hänt mycket.

Vissa av jättehotellen står fortfarande tomma då de anses vara för dyra att renovera och driva.

Pasta i Österrike är ungefär som att beställa en schnitzel i Italien.

Bad Gastein är numera en magnet för sportlovsresenärer och drar nästan lika mycket folk till byns after-ski-barer som till skidbergen.

Det öppnar upp möjligheter för sådana som oss. Vi är nämligen här för att hitta stor och ospårad terräng som vi gärna delar med så få andra skidåkare som möjligt.

Helst inga alls.

Ju längre Bad Gasteins säsongare sover på förmiddagarna desto bättre, helt enkelt.

David Deliv åker opsårat i Angertal, mellan Bad Hofgastein och Badgastein.

Fem mikroskopiska punkter rör sig över en gigantisk vit canvas, som penslar målandes ett mönster för litet för att vi ska kunna se vad det föreställer.

Det ser nästan ut som en drönarfilm från någon amerikansk militäroperation men vi vet såklart att det är skidåkare.

Och vi betraktar dem inte genom någon drönares objektiv utan från Weissenbachtal tvärs över dalgången mellan Sportgastein och det massiva Scharek.

Det är namnet på åket där några lyckliga själar just nu surfar nedför de branta sluttningarna i stora pendlande friåkningssvängar.

Scharek ser nästan vertikalt ut härifrån och skidåkarna är bara små svarta prickar.

Uppe på Mölltalerglaciären har tiden stått still, till skillnad från i Gasteindalen.

Jag tar upp kameran och ser genom teleobjektivet hur de rör sig över den östra branten av berget i stora svängar, hela tiden i fallinjen.

Därefter tar de sig snabbt igenom den hängande bowlen nedanför och in i den 45-gradiga couloiren som är en absolut »no fall zone«.

De tar sig ned även för den här delen och vi följer dem med blicken ända tills de börjar skråa ut i hög fart mot parkeringsplatsen i Sportgastein.

Inte konstigt att de håller uppe farten, de har hela den östra branten ovanför sig.

Skulle något hända med den instabila snön däruppe skulle de garanterat bli begravda.

Det där kan inte vara vanliga säsongare, det är alldeles för tidigt på morgonen för att de skulle ha hunnit ta sig ända till Scharek, tänker jag instinktivt.

Det är trots allt Bad Gastein vi befinner oss i.

George påväg mot insteget till det beryktade Scharek.

Scharek hade de senaste dagarna bombarderats med snö och var innan de här åkarna gjorde entré helt ospårat.

 »Vi« som befinner oss på plats i Gastein består av kanadensiska journalisten George Koch, svenska friåkaren David Deliv som precis anlänt från Innsbruck, vår lokala freeride-guide Robert, samt undertecknad.

Det är George som varit den påtryckande parten i valet av skidort.

Det är ett konstant anförande om Scharek, och andra för honom legendariska åk som baksidan av Ankogel ner till Bad Gastein.

Visst, jag har velat utforska Bad Gastein sedan jag som fattig 20-åring spenderade en säsong här och slösade bort min tid på att dricka Jägermeister på den sedan länge igenbommade »Underbar« som på den tiden låg granne med Haeggbloms.

Jag fick dock aldrig möjlighet att åka Scharek eller något annat heller för den delen eftersom det var ett totalt katastrof-år avseende snötillgång i de norra Alperna.

 Det är klarblå himmel och har snöat hela natten. Vilken otrolig tur vi har där vi befinner oss på toppen av Goldbergbahn efter den 30 minuter långa bilfärden från Bad Gastein till Sportgastein.

På byn.

Liftarna i Gasteindalen har moderniserats och uppgraderats men det finns en faktor som tyvärr inte går att komma ifrån; ingenting hänger ihop.

Det går att åka skidor mellan Bad Gastein och Bad Hofgastein men det är också allt.

Sportgastein ligger fortfarande helt isolerat längst inne i dalen utan någon som helst liftförbindelse till Bad Gastein.

En lunch du inte hämtar dig ifrån. Orkar du åka även efter du käkat detta är du en sann, äkta skidåkare.

Samma sak gäller Dorfgastein-Großarl, systemet längst ner i dalen utan förbindelse med resten av skidorterna.

 Vår lokala guide Robert, som pratar flytande svenska efter att ha gift sig med en svensk före detta säsongare, ger oss två val: att åka tidigare spårad och snart sönderåkt framsida eller förhoppningsvis knädjupt puder på baksidan av Kreuzkogel i Sportgastein.

Valet är enkelt och faller såklart på nedfarten som kallas Nordabfahrt vilken till och med är markerad som ett freeeride-åk på pistkartan.

Nordabfahrt är en drygt två kilometer bred halvcirkel bestående av coulouirer och klippbeströdda branter som varvas med stora öppna fält, allt exponerat åt norr vilket gör att snön håller sig kall och lätt efter ett snöfall. 

Allt är exponerat åt norr vilket gör att snön håller sig kall och lätt efter ett snöfall. 


Couloirerna precis framför våra skidspetsar har nästan en magnetisk dragningskraft på oss men guide-Robert vet att vi behöver bilder och därmed mer sol än vad couloirerna kan erbjuda.

Detta och det faktum att det redan börjar bli trångt mellan ABS-ryggsäckarna framför oss avgör saken.

Robert guidar David Deliv upp på bergskammen till en mindre topp bakom Sportgasteins toppstation medan vi andra skråar runt åt höger för att få en överblick över den bergssida som vi tänkt skicka ut David för. 

David och George betraktar ett av Österrikes mäktigaste storbergsåk: Scharek.

Det aktuella åket börjar med ett mindre dropp och slutar i gigantiska klippor vilket kräver att man går tillbaka upp till där vi nu står.

Faktorer som reducerar trafiken av friåkare till en enda: David Deliv.

Medan vi väntar på att David ska ta sig upp till toppen skådar vi ut över ett panorama av några av Österrikes högsta berg i det naturskyddade området som kallas Hohe Tauern.

Det är verkligen en mäktig syn!

David och George

Lite synd att jag inte förstod potentialen av det här stället då jag säsongade här för 20 år sedan, tänker jag samtidigt som jag ser David spänna pjäxorna några hundra höjdmeter ovanför oss. 

Fast om jag hade förstått potentialen redan då kanske jag inte hade stått här nu, med tanke på den begränsade kunskap och erfarenhet om laviner jag besatt på den tiden.

 Robert pekar åt söder och säger:

»George, titta!«

»Det megastora snöfältet, flankerat av den branta, svarta klippväggen långt därborta, det är Radekscharte som du är så kåt på att åka. Det åket har inte åkts den här säsongen och det kommer inte att åkas heller. Det är alldeles för lite snö och under snötäcket ligger ett lager av rutten sockersnö som gör det helt livsfarligt.«

Jag hör George muttra något om dödliga klippblock och laviner i en mening som avslutas med orden »nästa vinter«.

Jaha, då är det väl bara att förbereda sig på ännu en Bad Gasteinvistelse till 2024, tänker jag och riktar objektivet mot den sluttning där David snart förväntas kasta sig ner.

Mr Deliv undviker turistmassorna.

Terrängen på Nordsidan av Kreuzkogel är synnerligen imponerande.

Här finns branta och långa couloirer som Saleserrinne, en av de lokala åkarna frekvent trafikerad och riktigt utmanande ränna.

Dock är det viktigt att veta att det egentligen bara finns en väg ner från själva Nordabfahrt: en kuperad och återfrusen skogsväg som leder hela vägen ner från de puderklädda ängarna till en busshållplats långt nere i dalen.

Varje avvikelse från den vägen kan enkelt resultera i ofrivilligt stopp ovanför dödsklippor och vertikala isfall där enda vägen ut är tillbaka där du kom ifrån.

Varje varv vi tar på Nordsidan av Kreuzkogel tar oss ganska lång tid med tanke på vägen ner och att man måste ta buss tillbaka till Sportgasteins parkering.

Men det gör också att det inte spåras lika snabbt som om det hade varit fullt nåbart direkt från liftarna.

Vi hittar ospårade branter och helt fantastiska gläntor långt in på förmiddagen trots att vi spenderar en hel del tid till att fotografera skidbilder.

Det finns flera vägar att ta sig in i vackra Weissenbachtal.

När det är dags för en sen lunch beger sig Robert tillbaka till Bad Gastein eftersom han känner sig krasslig.

Vi misstänker att det har med Georges tjatande om Scharek och Ankogel att göra men väljer att inte nämna det.

Vi bestämmer oss istället för att åka Weissenbachtal på sydsidan av berget.

Här är det knappt spårat och med Scharek som bakgrund är utsikten helt magisk. Vilka otroliga berg, vi kan knappt tro att detta är Österrike.

Här finns ofantliga möjligheter till riktig storbergsåkning rakt inpå liftsystemet.


David hittar ett eget insteg ovanför branta klippor med Scharek i bakgrunden där vi får till en riktig banger.

Därefter glider vi ner de 1100 fallhöjdsmeterna till Restaurant Valeriehaus för en gedigen bergslunch.

David och jag är båda ganska överens om att Bad Gastein visat upp en sida vi absolut inte förväntat oss.

Här finns ofantliga möjligheter till riktig storbergsåkning rakt inpå liftsystemet.

Scharek når man genom att åka tåg och buss till Mölltal för att därefter åka upp i Mölltalglaciärens liftsystem på andra sidan berget.

Från toppen på dryga 3000 meter är det bara några få några få pjäxsteg från pisten för att nå det branta insteget.

Det 1500 fallhöjdsmeter långa åket mynnar ut direkt ovanför Sportgasteins parkering. Imponerande, minst sagt.

Vyerna i Weissenbachtal är fantastiska.

Bad Gastein har visat oss både bra snöförhållanden och fantastisk terräng. Hur står det då till med det beryktade nattlivet?

Åka Skidors testpatrull bestående av David Deliv och Martin Söderqvist börjar på Silverbullit Bar där ett svenskt liveband är i full färd med att värma upp publiken som verkar bestå av konferensgäster från Salzburger Hof.

Det är trots det tillräckligt trångt och varmt för att det ska kännas som en riktig after ski, och vi hinner med varsin stor Weissbier innan vi tröttnar och glider vidare mot det närmast legendariska Haeggbloms.  

Inne på Haeggbloms är det mesta sig likt.

Utspilld öl klibbar under våra skosulor, och lokalen är proppfull med unga skidåkare: mest svenskar, men också tyskar, österrikare och danskar.

Mössorna är på och ölen flödar precis som den gjorde för 20 år sedan.

I taket hänger en samling skateboards.

På scen spelar en ung, cool trubadur på en akustisk gitarr vilket verkar gå hem hos framförallt de kvinnliga besökarna.

Fullt ös på Silverbullit Bar med after-ski underhållning från Sverige (vad annars?).

Haeggbloms får mig att resa tillbaka i tiden till då jag själv var en förväntansfull säsongare i Bad Gastein med målet att bli professionell skidfotograf.

Jag hade spenderat en månadslön på diafilm innan jag kom hit, och levde sedan på mat jag och min polare Magnus lagade i toastjärn i hemlighet i våra små pensionatrum.

Tyvärr fick vi det året uppleva den sämsta säsongen i norra Alperna på väldigt länge eftersom all snö hamnade i Dolomiterna.

Något vi inte hade en susning om eftersom vi var för fattiga för att ha råd med internet, och hade inga smartphones eller datorer med oss.

Vi satt fast i Bad Gastein, svältfödda på snö, vilket vi såklart kompenserade med jägermeister, Sambuca och öl. 

David Deliv på väg mot en stadig lunch med det mäktiga Scharek i bakgrunden.

Precis innan vi lämnar Haeggbloms kommer bartendern fram med shots och öl till oss.

Vi tittar frågande på varandra och sedan på bartendern som pekar på en person vid baren jag mycket väl känner igen.

Det är Haeggbloms tidigare ägare Niklas som blivit kvar härnere och hänger på Haeggbloms kväll efter kväll likt en mänsklig en inventarie.

Han älskar det här livet säger han när jag går bort och byter några ord med honom. 

 Det gör vi också, men det är en dag imorgon också och det finns alltid nya berg att utforska.

Haeggbloms besökare får gärna sova lite extra även imorgon och låta oss få snön för oss själva.

Precis som det ska vara i Bad Gastein.



Bad Gastein

Gasteinerdalen i österrikiska Salzburgerland har varit bebodd sedan 700-talet. Redan på 1400-talet upptäckte man de varma källor som kom att lägga grunden till att Bad Gastein blev en kurort för Europas elit. Bad Gastein och framför allt den lilla angränsande byn Böckstein var också känt för sina guld- och silverfyndigheter och medföljande gruvdrift.

I Böckstein finns gruvredskap och malmvagnar bevarade i ett litet museum som är öppet för allmänheten.

På 1960-talet byggdes de första skidliftarna och resten är som man brukar säga historia.

Orten är känd för att vara något av en svensk skidkoloni. Flera av de verksamheter som finns här ägs och drivs av svenskar och svenska är i princip ett inofficiellt huvudspråk i byn.

Skidterrängen i Gastein är vidsträckt och varierande, från Dorfgasteins mysiga skogsåkning vid dalens ingång, till Sportgasteins högalpina terräng, via Schlossalm och Stubnerkogel som länkar ihop byarna Bad Gastein och Bad Hof Gastein med varandra. Det finns otroligt mycket mer att utforska i dalen än vad vi trodde då vi först kom hit. En säsong skulle inte räcka till för att åka allt vi sett och hört om under de få dagar vi besökte Bad Gastein. Man skulle lätt kunna tro att det bara är Sportgastein som erbjuder stor och häftig puderåkning. Men även Schlossalm, Stubnerkogel och lilla Dorfgastein har sina guldkorn som bara väntar på att få bli åkta av ett par breda friåkningsskidor. Exempelvis baksidan av Fulseck i Dorfgastein eller det långa åket Leidalm från toppen av Hohe Scharte i Schlossalm.

Liftarna i dalen är uppgraderade och moderna, den allmänna servicen är god. Precis vad man kan förvänta sig av en Österrikisk alport idag. God mat, trevlig personal och humana priser så länge den svenska kronan inte störtdyker till en aldrig tidigare skådad bottennivå.

Om inte ovanstående är nog för att locka dig till Bad Gastein kan vi även berätta att alpernas kanske bästa Kaiserschmarren serveras här, på Jungerstube på Stubnerkogel. Perfekt sockrad, stekt i smör och mörk rom, smälter den i munnen på vilken krävande gourmand som helst.


Text: och foto Martin Söderqvist • 2023-12-05
ArtiklarÖsterrikeSkidorterAlpAustriaBad GasteinDavid DelivGasteinMartin SöderqvistÖsterrikeReportageskidfotoSvenskarSverige

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top