Bad Gastein – svenskfavoriten i Österrike

Egentligen har vi gjort allt fel. Sovit för länge. Såsat på vid frukosten och sölat med kaffet på tok för länge. Dessutom vänt om efter glömd utrustning och anländer först mitt på ljusan dag en närmast överfull parkering i Sportgastein. Hit upp kommer du dessutom bara efter att ha tagit ekipaget förbi en vägbom, spärrande sista halvmilen av Gasteiner Alpenstrasse. Bilar vars passagerare saknar liftkort får nämligen betala extra för nöjet att titta på berg och åkare. Lite märkligt kanske. 

Hur som helst, väl framme vid anläggningen dirigerar västbärande vakter oss till en ledig glugg, och det är som ingen större idé att stressa längre. Hade vi anlänt en parkering i Engelberg, Verbier eller Chamonix för puderåkning klockan 11 hade vi varit lika hopplöst passé som truckerkeps och Moon Boots. Blivit utskrattade för ett sålunda befängt tilltag. 

Fast Sandra Lahnsteiner, proffsåkare och tillika boende i trakten, ser visserligen lite nervös ut men försäkrar likafullt att vi ska hitta ”något” ändå. Men puderstriden på kniven måste ju vara över sedan flera timmar tillbaka. Eller? Tittar uppåt bergssidorna och ser just bara spårad snö, precis som förväntat. Kan det verkligen finnas orörda ytor kvar åt oss? Samtidigt kommer några färdigåkta typer gående i motsatt riktning från liftarna. Gänget har uppenbarligen redan fått sitt, knölar in sig själva samt utrustning i sina glänsande tyska premiumbilar och lämnar platsen med självgoda, svettiga leenden. Förbannat. 

Nåja. Vi har i alla fall höjden på vår sida, så snön är ännu kall. Sportgastein med parkering på 1 588 höjdmeter, samt synligaste topp i systemet noterad till 2 650 meter över havet, är därmed högst belägen av alla orter i dalgången. Uppåt går det med Goldbergbahn 1, och i takt med det åker även mungiporna i samma riktning. 

Visst, det är flitigt spårat i de få pister som finns. Men strax utanför, åt alla håll faktiskt, ser vi både skogsåkning och stora fält som av någon outgrundlig anledning lämnats orörda. Sandra sitter och studsar på sätet, flinar och pekar ut åt sidorna. Det var då som attan. Här vankas visst styggt brant skogsåkning.

Själv är jag på sedvanligt vis förlorad i tankarna. Det är något visst med den påtagliga, ständigt närvarande österrikiska ordningen. Allt är så strikt, propert och prydligt. Inget lämnas någonsin åt slumpen. Ska hus, väg eller tunnel byggas görs det grundligt, noggrant och för ögat helt utan kompromisser. 

Liftsystemen är inte på något vis undantagna vad som förefaller vara ett närmast lagbundet kvalitetskrav. Åker man runt i dalgångens centrala gigant, Schlossalm-Stubnerkogel, är det svårt att inte låta sig imponeras. Var och varannan lift verkar vara ny för året. Och i Hofgastein har de visst satsat 86 miljoner euro inför säsongen 2019. Ny gondol, nya nerfarter från topp till botten, nytt snösystem, plus en helt ny dalstation. Herre min skapare, vad skulle väl Skistar göra med den säcken slantar? Bygga ut Hammarbybacken i Stockholm till ett helt berg inklusive eget klimat? Vinkla om Sälen så det faktiskt lutar utför?

Åh, nu var vi visst uppe till topps. Den bästa åkningen här ligger i västerläge, med lite vridning norrut. Det är därmed inte sol och gogglesbränna du jagar i Sportgastein, med det är heller aldrig främst i fokus för en seriös skidåkare. Vi stakar oss iväg, får lite fina startsvängar över öppna ytor alltmedan det blir brant. Och brantare. Kursen går åt höger, ut i det skogliga. 

Åhå ja! Här var det ju puder överallt, rännor och raviner. Hör Sandra garva samtidigt som kanonkulan Sverre tar fart över en och annan kulle. Den större vegetationen står föredömligt glest, mestadels vinternakna lövträd men också en och annan gran. Det lutar på riktigt bra, och är dessutom kuperat med massa fina features att skutta på för den som så önskar. 

Klart förvånad får jag snabbt ställa om skallen till full attackåkning snarare än de förväntade slappsvängarna i redan spårad snö. ”Hur är detta ens möjligt”, hinner jag tänka medan skidorna jobbar på en bra bit under ytan. Det sluffar och fluffar så snön yr upp i ansiktet. Vi återförenas på en transportled några hundra meter längre ned, och det ska alltså glatt medges – inte utan förvåning. 

– Jag sa ju att det fanns snö kvar till oss, garvar Sandra. 

Så varför heter det Bad Gastein hör jag dig undra? Tackar som frågar. Det är lika logiskt som enkelt: bada. Vatten, och det med radon i ekvationen. Fast just »bad« betyder »spa« på lokalt lingo. Nåväl, fram med anteckningsblocket nu. Historien i korthet är som följer: Inhemska källor hävdar att termiska bad för stärkt hälsa har förespråkats sen 1200-1300-talet. Klart är i alla fall att fysikern Theophrastus Paracelsus under 1500-talet noterade och studerade de varma källorna i dalgången. 

Skutta nu lätt och vigt framåt över några hundra år till 1900-talets början: här möter vi fysikern Marie Curie (just så, hon som fick Nobelpris) som noterar förekomsten av radon i vattnet, samt propagerar för hälsoeffekterna av att ta långa bad i sådan väta, kombinerat med rejält inhalerande av radonångor. Tydligen ska slitna gruvarbetare ha vittnat om förbättrade andningsvägar och lindring av bronkit, även om de kanske blev glatt självlysande på kuppen. I modern tid finns dock noll empiri som stöttar eventuella positiva hälsoeffekter av att flåsa i sig radon. Istället får den samtida besökaren nöja sig med att det är skönt och avslappnande med varma bad, allra helst efter skidåkning.

Hur som helst, nu ska vi ut på tur. Knata lite. För ändamålet har vi förflyttat oss till Schlossalm-Stubnerkogel. Vi tar Hone Scharte-liften upp till 2 304 meters höjd, hoppar av och viker höger runt hörnet istället för vänster där det annars är pist. Skidorna placeras på axeln eller ryggan, det beror lite på hur tjurskalligt du är funtad. 

Det blir ganska brant uppåt per omgående, och passa dig för lös bergart samt blankpolerade stenar med tunn ishinna. Nu följer i runda slängar 20 minuters traskande upp till toppen, Mauskarspitze. Här har du en hel dalgång som lämnats mer eller mindre orörd, mitt i systemet. För ögat är det ganska självförklarande alpin terräng i form av en gryta med diverse klippor utåt sidorna. En jäkla fin lekplats. 

Och trots att vi står här en dryg vecka efter senaste snöfall kan vi bara räkna ihop en handfull spår före oss. Mycket märkligt, igen. Vad gör de egentligen här, de andra skidåkarna? Svaret går med all sannolikhet spåra till välpreparerade pister, långa luncher och après ski-kulturen. Även vi passar på att få några fina måltider och middagar, men precis som för Sandra återfinns pjuckdans och litervis med blaskig bärs väldigt långt ner på vår lista över prioriteringar. 

– Fast jag älskar verkligen den variation som hela Gasteindalen erbjuder. Sportgasteins storbergskänsla, men också den mer lekfulla åkningen i Dorfgastein och Schlossalm-Stubnerknogel. Jag älskar också att varje säsong är annorlunda, plus att det finns så mycket helt galen terräng man kommer åt direkt via liftarna, säger Sandra.

Så kan man då jämföra Gasteindalen med sina aningen mer namnkunniga släktingar? Att lägga rättesnöret rakt över mot exempelvis St. Anton eller Verbier blir inte riktigt rättvist. Ja, det är mer högalpint hos de stora kusinerna. Jo, det är överlag större anläggningar. 

Men den som besökt någon av dessa orter under högsäsong eller direkt efter snöfall vet också hur otroligt stressigt, hetsigt och kostsamt det kan vara, oavsett om du räknar i svettdroppar eller slantar. Vill man skörda puder vill det till att anamma arbetsmoral i klass med präktiga mormoner, och därtill schemalägga dagen med tysk industrinorm som förebild. En enda miss i planeringen och du är helt rökt. 

Dessa spelregler verkar inte alls gälla för Gasteins olika arenor. Oavsett var vi åker hittar vi förstklassig åkning precis bredvid pist, ofta rakt i synfältet. Och som redan vidrörts, vi är här långt efter att det senast snöade. Finns någon rimlig förklaring?

– Alperna längre västerut är större, det måste medges. Men det här är mitt hem och jag hittar utmanande terräng överallt. Via kortare turer eller verklig skitouring är möjligheterna nästan obegränsade, summerar Sandra.

Sverre Liliequist med sin närmast oöverträffade erfarenhetsbas är också han glatt överraskad. 

– Jag åkte hit med låga förväntningar. Bad Gastein har ju mest handlat om afterski annars. Sen vet jag inte om vi har ett jävla flyt eller om jag missade något sist. Nu är det ju jäkligt nice! Kanske inte så dramatiskt överallt, men långa härliga åk och lätt att hitta. Gastein är väl helt perfekt för den som vill njuta och komma utanför pist på ett enkelt sätt. En långweekend med polarna måste vara helt fantastisk här. Eller varför inte åka på prognos till Salzburg och sedan jaga puder här?

Det är överlag otroligt gemytligt att besöka Gastein. Historiskt sett har dalgången också tagit emot både en och annan berömd nuna. Tyske kejsaren Vilhelm I, Otto von Bismarck, Einstein och kung Faisal från Irak för att nämna några. 

Fast någon större massturism var det inte tal om förrän öppnandet av Tauern-järnvägen 1905. Denna länkade samman Salzburg i norr med Trieste i söder, och kom att bli en viktig resrutt för både nytta och nöje. Turismen i Gasteindalen blomstrade, mycket tack vare denna alpina järnväg och pampiga hotell ploppade upp i stora antal. Första världskriget satte dock käppar i hjulen, och knappt hade man fått fart i brasorna innan andra världskriget drog mörkret över Europa igen, och nazismen till Österrike. Så här dryga 80 år senare är fortfarande en hel del historiska fakta höljt i dunkel men helt klart är att många av kurorterna blev populära tillhåll för tysk militär när det vankades vila eller konferens. 

Det finns de som fortfarande vittnar om att man mot 80-talets slut hittade en hel del mindre klädsamma nazi-artefakter i mörka vrår när hotell efter många års träda skulle städas, putsas och populariseras för den nya tidens besökare, turister med skidor som vapen och inget annat vitt än snö i siktet. Efter krigsslutet ställde man dock mangrant upp för de drabbade. Bad Gasteins sjukhus anses ha varit ett av det sena 40-talets allra bästa i Europa, och hit välkomnades patienter med svåra krigsskador. Fem av de större hotellen, plus ett antal rekvirerade privathus, fungerade också som bostad för tusentals som blivit hemlösa efter bombningar och krigets härjningar i allmänhet. 

Som så ofta, efter kyla kommer ändå värme. Och på tal om varmt välkomnade, en av våra kvällar spenderas hos äkta paret Liene och Otto Klaffenböck som driver det minst sagt historietyngda Valeriehaus. Huset byggdes 1889 av tysk-österrikiska alpinistföreningen, och fungerade länge som startpunkt för bergsvandrare med siktet ställt mot Kärnten på andra sidan Östalperna. 

Paret Klaffenböck färdigställde 2012 efter omfattande renoveringar och erbjuder nu både husrum samt traditionell mat av bästa märke med svåra namn. Bauernpfandl, Schweineschnitzel och mer därtill. Det är tungt krubb som gör sig bäst inklusive stora volymer vin och påfallande mycket vila därtill – så räkna med att det blir en lång, trevlig kväll. 

Alla får dock inte samma fina bemötande i dalgången. 1987 besöktes Kir Royal bar i Bad Gastein av några bleka britter. Pojkarna halade fram gitarrer och slog igång någon slags allsång. Icke populärt. Etablissemangets ägare stegade raskt över och bad ynglingarna vänligen men bestämt att hålla snattran. Ett tråkigt besked för Bono och resten av U2, som kommit dit för att fira att (den numera klassiska) plattan The Joshua Tree nu var färdig. Om de lämnade lokalen per omgående eller ej framgår inte av historien, men baren ska visst ha gått i konkurs en tid senare. 

Fast låt oss prata framtid snarare än dåtid. Vad är kurs och riktning för Gastein? Vem är framtidens åkare här? En subjektiv observation lutar åt att det åtminstone investeras flitigt. 

– Framtiden är ljus för Gastein. Efter rätt många års stagnation kan man nu verkligen känna energin i luften. Nya hotell, en massa investeringar i skidsystemen och nya event. Det här gör folk uppspelta och positiva. Jag tror att framtidens åkare här kommer att vara mångsidig. De som vill ha kvalitet snarare än kvantitet och riktigt bra mat därtill. En person som uppskattar umgänget i en enkel bergshydda lika mycket som extremt bra puderåkning. Skidåkning som en modern livsstil. Det är livet. Och det blir ett bra liv, avslutar Sandra.

Gastein | Österrike

Skidåkning 

Högsta åkhöjd 2 686 meter i Sportgastein.

Längsta nedfart 10,5 kilometer långa Hohe Scharte, 1 443 fallhöjdsmeter ner till Bad Hofgastein.

Totalt 207 kilometer pist över alla områden.

Guide

Freeride Gastein har både guider och skidskola. freeride-gastein.com Alpine Guides Gastein har certifierade berrgsguider. alpineguides.at

Bo

Klassiska Salzburger Hof. Andra bjässar som Impuls Hotel Tirol och Hotel Post är trevliga, men aningen kostsamma. Annars är hela dalgången fullkomligt pepprad med mindre hotell.

Ät

Unna dig Valeriehaus, mycket värt. Restaurang Klapotetz är i samma stil, traditionellt. Restaurang Rossalm vid Stubnerkogel anses vara bäst i skidsystemen.

Bada

Alpentherme med 36 000 kvadratmeter bassänger, pooler och spa. 

Afterski

Aeroplanstadl i Schlossalm för Eurodisco. Silver Bullet Bar i Bad Gastein för ös och allsång. 

Bar

Ginger ’n Gin i Bad Gastein för dig som vill känna dig som en filmstjärna. Eden’s Pub i Hotel Eden Rock är motsatsen – hyfsat lugn irländsk barstämning.

Info skigastein.com

---

Text: Billy Söderin • 2021-08-26
Österrike • Alperna • Bad Gastein • Österrike