Carving av högsta märke är det som gäller i Kitzbühel. Foto: Axel Adolfsson

Österrike

Kitzbühel – Hahnenkamm och perfekt carving

Åka Skidor drog till Kitzbühel för att turiståka världens svåraste störtlopp, köra free carving och leva lite lyxigt.

Text: Axel Adolfsson • 2021-08-08

Vi väntar på att solen ska krypa runt dungen av träd skiers left om Mausefalle. Under tiden är det en strid ström turister som försiktigt hasar sig fram till kanten ovanför branten. I luften ligger en lite lätt vibrerande stämning av nervositet. Alla vet precis vad de blickar
ned för. Die Streif, namnet på den bana som Hahnenkammrennen varje år avgörs i, är respektingivande.

Många vill följa i störtloppåkarnas fotspår och ger sig utför det 40 grader branta hanget. Samtliga blir lika förvånade när greppet försvinner under skidorna. Stålkanter verkar tillverkade av kartong. I snitt är det en turist per minut som halkar och handlöst glider på rygg nedför en av världens mest kända störtloppspassager. Några av de våghalsiga verkar ändå förstått hur Mausefalle ska hanteras och låter skidorna ligga platt mot den glittrande isen innan det flackar ut och den mjuka snön åter tar vid.

I världscupens mest utmanade störtlopp brakar helvetet loss så fort du lämnat starthuset på toppen av Hahnenkamm. Först riktning vänster för att svänga höger, sen skarpt vänster och pang. Första flyget nedför Mausefalle – råttfällan översatt till svenska. Inom tio sekunder är åkarna uppe i hastigheter en bra bit över 100 km/h på ett underlag som mer liknar en lutande bandybana än en nypistad skidbacke. Farten, kurvorna, det hårda men också ojämna underlaget får världens bästa störtloppsåkare att bli små. Alla vet att du inte kan spara på något. Huvudet säger att du borde bromsa men för att vinna måste du öka. Hitta en snabbare linje. Pricka den perfekta vägen genom Steilhang efter att Das Karusell klarats av.

Det kanske mest tekniskt krävande partiet under hela världscupsäsongen avslutas med en trång utgång där åkarna ofta snuddar vid staketet när de kryper ihop för att få med sig maximalt med fart. Här kan loppet ha avgjorts. 30 sekunder efter att du lämnat starthuset kan din dag vara förstörd, är du inte vaken på start kommer du vara långt ifrån segraren. Men den största risken med att hålla igen är att Die Streif tar kontrollen över dig och inte tvärtom, vilket är ett måste för att överleva.

Det är inte särskilt svårt att lägga sig på innerskidan i Mausefalle. Foto: Axel Adolfsson
I snitt en turist i minuten halkar handlöst utför Mausefalle. Foto: Axel Adolfsson

Vinner du VM blir du världsmästare. Vinner du OS blir du olympisk mästare. Vinner du i Kitzbühel blir du en odödlig legend. Ditt namn tatueras in i en av gondolerna som trafikerar Hahnenkammbahn och du skriver in ditt namn i historieböckerna för all framtid. 

Loppet som arrangeras av den lokala skidklubben har tack vare sin livsfarliga bansträckning erövrat en status endast en handfull andra tävlingar på snö kan mäta sig med. Sedan 1937 har det arrangerats störtlopp i den nuvarande bansträckningen och tävlingarna har innehaft världscupstatus sedan 1967.

Vinner du VM blir du världsmästare. Vinner du OS blir du olympisk mästare. Vinner du i Kitzbühel blir du en odödlig legend.


Många är de våghalsar som tagit sig an störtloppet genom åren och många är också de som kraschat våldsamt och varit en hårsmån från döden. Att slungas mot isen som utgör underlaget för tävlingen är som att slungas in i en vägg. Att ställa sig på start kräver mod och de som gör det är mer gladiatorer än atleter. Tävlingarna i Die Streif är ett skådespel på gränsen mellan liv och död.

Så blir det min tur att sig ned för Mausefalle. Även fast jag studerat den strida strömmen av turister blir jag ändå tagen på sängen av hur fruktansvärt isigt underlaget är. Jag kan inte annat än flina när jag är några få gram ifrån att lägga för mycket vikt på innerskidan samtidigt som jag tänker på det Wolfmar, vår guide som visar runt i systemet, precis sagt – att hela banan är precis så här isigt och stenhårt preparerat när det beger sig i slutet av januari månad varje år.

Vansinnigt är det ord jag finner mest lämpligt för att beskriva Hahnenkammrennen, innan jag släpper skidorna rakt ned över isen som fortfarande bär spår efter den blå färg som utgör banmarkeringen.

Mastodontliften 3S i Kitzbühel är ett stycke ingenjörskonst. Foto: Axel Adolfsson

Tidigare samma dag, när vi mötte upp med Wolfmar, kliver vi omgående genom spärrarna till Hahnenkammbahn, gondolbanan som tar dig direkt upp till toppen av Hahnenkamm. Likt en uppenbarelse svänger en röd gondol runt vändhjulet, visar upp en svensk flagga och Ingemar Stenmarks namn. Vi kliver in i den gondol som tillägnats det svenska alpinfenomenet från Tärnaby. 

Ingemar har vunnit hela fem segrar i slalom på orten, flest av alla genom tiderna. I störtloppet är det schweiziska Dider Cuche som är den meste segraren genom tiderna med fem vinster, varav tre på raken åren 2010 till 2012. Förutom Ingemar har även de svenska slalomstjärnorna Jens Byggmark och Mattias Hargin kammat hem segrar i Kitzbühels slalombacke.

Som sällskap och åkare att ställa framför kameran på resan till Kitzbühel har jag Andy Vogel. Den forna landslagskollegan till Cuche som tävlat i Wengen och varit kvalificerad för att starta i Kitzbühel, men fick lämna återbud på grund av en skada. Andy, med hemadress 40 minuter från svenskhålan Engelberg i Schweiz, spenderade gymnasieåren på den alpina raceskolan i nyss nämnda alpby. Efter att han la ned sin aktiva karriär har de smala pistskidorna förpassats till en mörk vrå i hans källarförråd, till förmån för breda friåkningsskidor.

Andy Vogel upplevde en renässans i Kitzbühel. Free carving är inte så illa som det låter. Foto: Axel Adolfsson

Entusiasmen lös med sin frånvaro hos honom när jag presenterade idén om att åka till Österrike för att ägna några dagar åt den disciplin som bäst beskrivs som free carving. Den typen av åkning är egentligen ett avslutat kapitel för Andy, men Kitzbühel är ingen ort med ett vida rykte om sig att bjuda på magisk friåkning. Här är det pisten som gäller och vi tar, trots Andys avsaknade begeistring, seden dit vi kommer.

I kontrast till den berömda störtloppstävlingen får vi berättat för oss av Wolfmar att Kitzbühel är en ort för familjer på skidsemster. Med besökare från stora delar av Europa samt gäster mer långväga ifrån har liftsystemet optimerats för att kunna svälja tiotusentals skidåkande semesterfirare. Wolfmar fortsätter berätta att det investerats mycket pengar i snabba sittliftar som ska korta liftköerna till minimum. 

Men när vi skidat ned från sydsidan av Hahnenkamm är det tvärstopp i den centrala liften som leder upp till toppen av Steinbergkogel. Något orutinerat har vi bokat in besöket mitt under brinnande sportlovstider och är långt ifrån själva på berget.

Längre bort i systemet, när vi tagit oss ned på andra sidan Steinbergkogel öppnar landskapet upp sig. Köerna till liftarna minskar och vidden på liftsystemet framträder. Wolfmar förklarar att det tar ett par timmar att ta sig från den ena änden av systemet till den andra. Länken mellan systemet som hör till Kitzbühel och den del av systemet som hör till Jochberg, grannorten till Kitzbühel, är den mastodontiska liften 3S. Liften som tar dig horisontellt mellan två bergskammar är ett stycke vacker ingenjörskonst. De sackande vajrarna ritar estetiskt tilltalande linjer i luften framför oss.

Vyer med berg omger Kitzbühel oavsett vilken riktning du än vänder blicken. Foto: Axel Adolfsson

Efter den första dagen i KitzSkis preparerade pister beger vi oss mot vårt boende i Jochberg, där vi har tagit in på fru Waldingers frukostpensionat. Snart visar det sig att vi som korridorsgranne har en man som heter Rudi. En österrikare med ursprung i Kitzbüheltrakten, numera pensionär och boendes i Sverige. Den här veckan är han i området på sportlovssemester med sin dotter, som också bor i Sverige, och hennes familj.

Efter att jag tragglat med min inte fullt utvecklade tyska senaste dagarna är det skönt att åter tala svenska. Rudi är snabb med att fråga om jag är en sådan där skibum. Något perplex, jag har fram till denna stund inte reflekterat över hur jag vill definiera mig som skidåkare, svarar jag något i stil med att så kanske inte är fallet denna vinter.

Morgonen efter, när vi stöter ihop i det lilla rummet som utgör frukostmatsal, tipsar Rudi mig om Melkalm och Sonnbühel som lämpliga val för att äta lunch. Med ett visst mått av avståndstagande tillägger han efter att vi lokaliserat de båda ställena på pistkartan.

– Sonnbühel är lite snofsigt. Dit går damerna som har Swarovksihalsband på sina hundar.

Swarovski, det österrikiska företaget kända bland allmänheten för att tillverka exklusiva smycken av kristallglas, har en butik mitt inne i de centrala delarna av Kitzbühel. Bredvid deras butik ligger en annan butik där orden Louis Vuitton pryder väggen ovan entrén. Något som slår an tonen för Kitzbühel i helhet, människorna jag möter när jag spatserar genom stadskärnan utstrålar en god köpkraft och den vibe jag får är att denna ort har ett visst mått av exklusivitet.

Denna känsla förstärks av stadskärnans arkitektur som påminner om ortens industriella glansdagar, långt innan turismen tog över. Redan år 1000 f.kr, finns spår av bosättningar och gruvor i området. Under årtusenden har Kitzbühel varit både en handels- och gruvstad, där koppar och silver brutits i bergen runt staden. Näringar som fört med sig ett välstånd till området. Husen i stadskärnan för det mångtusenåriga arvet vidare och påminner dess besökare om bygdens historia.

Kitzbühel är Österrike i kubik. Foto: Axel Adolfsson
Andy Vogel backar inte för att ladda fullt och ta luft under skidorna. Foto: Axel Adolfsson

Men exklusiviteten avspeglar sig inte alla delar. Att äta middag ute behöver inte kosta skjortan. Särskilt inte om du beger dig till den lilla restaurangen Huberbräu-Stüberl. Lokalen liknar något som kan beskrivas som källarvalv, men i markplan. Inredningen är enkel men likväl är det fullt till bristningsgränsen. 

Jag har blivit rekommenderad stället för deras meny som består av traditionella, lokala, rätter. Trött efter intensiva dagar på berget försöker jag tyda menyn. Till sist faller valet på en blutwurstgröstl, blodkorv som serveras tillsammans med stekt potatis i vad som påminner om en hederlig pytt i panna. Mat som mättar en hungrig skidåkare.

Germknödel. Foto: Axel Adolfsson

Just skidåkandet kom till Kitzbühel i slutet av 1800-talet. Franz Reisch är den man som tillskrivs äran att vara pionjären som transformerade gruvstaden till en vintersportort. Reisch inledde det hela genom att år 1893 skida nedför Kitzbüheler Horn. Han fortsatte sedan genom att ha ett finger med i det mesta av den utveckling som lade grunden för ortens vintersportfokus. Sin karriär krönte han sedan med att bli borgmästare för staden några år in på 1900-talet.

– This is fun, utbrister Andy och ler brett när vi möts vid botten av en av de längre backarna.

Efter att vi under ett par dagar utforskat stora delar av det vidsträckta skidområdet som är resultatet av Reich ansträngningar har Andy upplevt en renässans inom sitt skidåkande. Piståkandet har fångat oss båda. Att släppa skidorna allt rakare, låta fötterna jobba snabbare och snabbare och känna kraften fortplanta sig upp genom hela kroppen när skidorna fjädrar tillbaka efter att apex i svängen passerats är kul på riktigt.

Det kittlar i magen och nyfiken kring hur fort skidorna kan färdas pushas gränsen längre för varje åk.


Det kittlar i magen och nyfiken kring hur fort skidorna kan färdas pushas gränsen längre för varje åk. Men att hålla jämna steg med fartfenomenet Andy är omöjligt. När han släpper sina skidor mer eller mindre rakt ned i fallinjen tycks den stökiga, något slaskiga vårsnön, framstå vara lika slät som ett salsgolv. Plötsligt löser ena skidan ut. I en hastighet närmare 70 knyck bromsar Andy in mjukt och fint, trots att underlaget består av 30 centimeter höga eftermiddagspucklar. Jag kan inte annat än att flina och inser att jag har en bit kvar för att utveckla mitt skidåkande till en sådan nivå.

Aperol spritz. Foto: Axel Adolfsson

Så når vi den punkt när alla bilder är knäppta och systemet är färdigutforskat. Sista timmarna innan hemresa sjunker jag ned i en av solstolarna i solgasset utanför Sonnbühel.

Bortifrån utomhusbaren, som också är grillkök, luktar det av stekos. Resturangdelen, som utgörs av en träterrass i anslutning till huvudbyggnaden, fylls på. Genom de nyputsade glasväggarna som skärmar borden från vinden, men släpper igenom solljuset, iakttar jag lunchgästerna på håll. Det mesta känns påkostat här.

Bredvid mig slår sig samtidigt en mindre grupp pensionärer ned. De beställer alla in varsin Aperol Spritz och konverserar glatt och frejdigt. Så vänder sig en av dem mot mig. Vi börjar prata om länder, resor och upplevelser. Snart involveras även övriga i gruppen. Vi berättar om våra respektive liv. Jag får vet att hela gruppen har starka kopplingar till Amerika och att de brukar resa runt till varandras semesterboenden. Är de inte på besök i Kitzbühel är det Kalifornien som gäller.

Jag driftar mig till slut om att fråga ifall mina nyfunna seniora vänner åker några skidor, eller om de helt sadlat om till att insupa bergets godheter i sneakers och pullover. Min närmsta granne i solstolarna, han som inledde samtalet, förklarar för mig att han lagt ned sitt skidåkande. Rädslan över att en snowboardåkare ska krocka med honom har tagit över. Svaret indikerar alltså att det är sneakers framför pjäxor, men tillvaron ter sig likväl ytterst trivsam för honom.

Jag tar sedan i hand och förklarar att jag måste bege mig vidare. Med avsikt att ta mig nedåt några hundra höjdmeter till Melkalm beger jag mig iväg för att fortsätta dagens turné bland Hahnenkamms restauranger.Något besviken, trots de trivsamma timmar jag tillbringat på Sonnbühel, knäpper jag på mig skidorna. Jag har fortfarande inte fått se en enda hund med Swarovskihalsband.

Sonnbühel. Foto: Axel Adolfsson

Kitzbühel | Österrike

Skidåkning

Åkhöjd 800-2 000 meter
Pist 165 kilometer
Liftar 54

Ät

Huberbräu-Stüberl Traditionell österrikisk mat för att fylla på med energi för att orka nästa skiddag.
Sonnbühel För finsmakare. Sjunk ned i en solstol med ett glas mousserande och be någon i servisen om en skål pommes.
Melkalm Klassisk backrestaurang som andas Österrike rakt igenom. Se till att vara i tid till lunchen så du får plats på balkongen om vädret är soligt.
Jochberger Dorfstubn Bor du i Jochberg är det hit du ska bege dig för att äta femstjärnig schnitzel.

Bo

Schweizerhof Förmodligen Kitzbühels bästa läge, beläget i botten av störtloppsbacken Die Streif och bredvid Hahnenkammbahns dalstation.
Tiefenbrunner Hotel Familjen som driver hotellet har gjort så sedan 1810. Här tar du in om du vill känna historiens vingslag och bo lyxigt.
Haus Tauernblick Bo lugnt och hemtrevligt hos fru Waldingers frukostpensionat i Jochberg.

Afterski

Hahnenkamm Pavillon Klassisk skidmark i närheten av dalstationen till Hahnenkammbahn.
The Londoner Avsluta dagen på samma ställe som vinnarna i Hahnenkammrennen firas av. Pub i engelsk stil.

Info

kitzbuehel.com


Text: Axel Adolfsson • 2021-08-08
ÖsterrikeKitzbühelÖsterrikeResguide

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top