Genrebild, från Edhsliften i Kall.
Övergivna skidorter: Mårdsundsbodarna
Det är ingen ovanlig fantasi att vilja ha en alldeles egen skidbacke. Så, varsågod, Åka Skidor har snokat reda på nedfarter som övergivits.
— Den ska vara här någonstans.
Framför oss står en vegetationsvägg. Buskage och träd i försvarsställning. Det är vi mot dem när vi stretar framåt.
Gång efter gång letar sig trädgrenar in emellan ryggsäcken och skidkläderna, i ett brutalt sätt att försöka stoppa oss.
Det är en kamp. Naturen mot oss.
Och än svårare blir det att kontrollera vreden när en trädgren flyger upp och placerar en väl avvägd lavett i plytet.
Läs mer om skidåkning i Sverige:
• Sveriges 11 bästa pister
• Sveriges 10 bästa toppturer
• Sveriges 11 bästa offpiståk
De spelar fult. Men skogen har avslöjat sig, för inte är den så värst gammal.
Ung och bråkig på ett naivt sätt. Alltså fanns en tid innan naturen helt tog över, då det fanns en större öppning i skogslandskapet.
En öppning förpackad i brant lutning, rikligt med snö och glädje på allas läppar.
Trots den upprepande misshandeln stärks vi av att vi är på rätt väg och fortsätter oförtrutet framåt.
Och det ska visa sig att vi mycket riktigt har rätt när vi krigat oss genom de stighudsmetrar som skall krävas.
Men att vi skulle mötas av detta kunde vi inte i vår vildaste fantasi föreställa oss.
Förstummad av dess skönhet, blickar vi mot något vi trodde var en svunnen tid.
Stormar bedarrar, regn övergår till solsken och kriget upphör i detta nu.
Trots att flera decennier har passerat, är skidbacken på dessa höjdmetrar i det närmaste intakt.
Vi har funnit nyckeln.
Framför våra skidspetsar ligger en orörd skidbacke i gnistrande snö.
Det som tidigare var grumligt och svårt att tyda är nu glasklart.
Trots att flera decennier har passerat, är skidbacken på dessa höjdmetrar i det närmaste intakt.
Väl avgränsad mot skogen slingrar den sig ner, ovetandes om livet utanför dess väsen. Det är tydligt att den vill åkas på och som skidåkare vill ingen vara annorstädes.
Vi pulsar med våra skidor uppåt, gör slag i de branta partierna, och formar avtryck likt bokstaven z.
Granskogen glesas ut och ersätts av fjällbjörkar, som böjts i olika konstiga formationer.
Längre in i skogen ser vi flera öppna snöfält som ramlar ner i raviner.
Alltså är det inte bara den skidbacke vi går i som kommer kunna erbjuda skidåkning.
Fantasi är ledordet. Till slut försvinner bergets behåring, naken utan träd, tar vi oss upp mot dess kalfjäll.
Ovanför oss sträcker sig Sällsjöfjället upp mot 1100 meter över havet. Den ser hård och mörk ut där den ligger i nordsluttning.
Vinden har transporterat bort snön från det runda fjället och packat in ojämnheter i betongliknande snö.
Istället för att rikta näsan mot toppen, söker vi vittring efter den gamla liftavstigningen.
Och där i apokalyptisk stämning sticker betongfundamentet upp. Liften är inte kvar.
Men vi som var här innan begravningen av skidorten, har ett vördnadsfullt minne.
Där skidåkare fraktade sig upp i ett vinterlandskap ovetandes om kommande klimatförändringar.
När vi höjer blicken och riktar den österut, breder Sveriges femte största sjö ut sig.
Vid strandkanten längre bort ligger länets enda stad, Östersund, och speglar sig i vattnet.
Förutom Storsjön utgörs landskapet österut av en oändlig horisont av skogslandskap.
Ett av de mer kända bergen ger sig kaxigt tillkänna där i väster, Åreskutan.
Trots att vi befinner oss i samma kommun, är kontrasterna närmast osannolika.
Åre som tycks få all uppmärksamhet när skidåkning kommer på tal, som med sin storlek ger ett mindre storstadsödmjukt intryck, hade under långfredagen 18 000 unika skidåkare i ett ineffektivt liftsystem.
Istället för brist på parkering, trängsel som i en tunnelbana, stressade människor och slagsmål till offpisten är kanske riktiga Jämtland här i Mårdsundsbodarna?
En gammal nedlagd skidort på en norrsida, där du kan dricka ditt medhavda kaffe hur länge du vill och ändå ha din orörda snö kvar.
Trots att Mårdsundsbodarna känns som vägs ände, ligger Åre kommuns näst största skidområde bakom ryggen, Bydalen.
Oaktat att bägge orterna ligger i Oviksfjällen, är känslan av isolation ändå monumental här.
När skidåkningen var en del av Mårdsundsbodarna tog sig turisterna upp för de branta serpentinvägarna. Snöhögarna var stora, frun satt på motorhuven i ett försök att få däckgrepp och barnen låg obältade i baksätet. Av stugvärden som mötte upp i pälsmössa och fodrade gummistövlar fick man nycklar till en stuga i 100 procent furu med tillhörande mulltoa. Liften är borta sedan länge, men Mårdsundsbodarna har ändå försökt marknadsföra sina tomter. Till viss del är det ironiskt, att skidanläggningar satsar mer på ett lukrativt fastighetsbestånd än lockande skidåkning. Nu är knappast Mårdsundsbodarna överexploaterat. Det har tillkommit några fler hus i modernt snitt med dyra skotrar utanför farstukvisten, men det förväntas ändå av dig i fastighetsföreningen att du ska delta i att sälja kolbullar under nyår.
Min vän, vi kan kalla henne Greta Garbo, har dämpat hungern och släckt kaffesuget, där hon sitter och dinglar med benen på en av de gamla liftfundamenten. Topptursbenen har återhämtat sig, blodet är åter syrerikt istället för syrarikt. Hon var inte svår att övertala när jag la fram idén om en nedlagd skidort, som med stor sannolikhet ruvade på hemliga puderåk. Vi har alltid förälskat oss mer i det lytta och slitna än det ytliga och artificiella. Känslan står i första rummet. Skidåkning är större än siffror, det är konst.
Vi rycker stighudarna och klickar i bindningarna. I skidriktningen ser vi även att det gått en skidbacke till vänster om oss. Men vi spelar säkert och tar den högra där vi turade upp, det borde ändå lagt sig mer snö där tänker vi. Efter några svänger kan vi ändå inte motstå att prova en av ravinerna som går inne i skogen. Mårdsundsbodarna är en positiv överraskning. Där många äldre och kommunala skidbackar är mer av typen pulkabacke, erbjuder Mårdsundsbodarna istället brant skidåkning med bra fallhöjd. I branterna går vi djupt ner i snön på ett sätt som gör det svårt att tro att vi är i Sverige. Tillslut ramlar vi ut på stugägarnas längdspår och följer detta ut från skogen.
Ovetandes om att det hade varit betydligt smartare att välja detta vid starten, istället för att bråka sig upp i skogen. Men vad göra? Efter noggrann kartgenomgång, överläggande med en lantmäteriingenjör och mejlkontakt med en byrepresentant hade vi ändå listat ut var gamla lifthuset borde ha befunnit sig. Det gamla lifthuset hade ersatts med ett vanligt bostadshus, men ändå så förtroendeingivande att stighudarna slängdes på och korsade dess tomt. Lifthus eller boningshus, ändå en tilltagen parkering där vi ställt vår bil. I Norrland tycker vi man får göra så – om du är bördig härifrån. När vi lastar in skidorna i bilen är vi rörande överens om att detta är ett ställe att komma tillbaka till, om vi hittar ut genom alla skogsbilvägar.
Text: & foto Petter Berggren • 2024-02-21
Artiklar • Skidorter • Sverige • Bydalen • Fjällen • Jämtland • Mårdsundsbodarna • Nedlagda Skidorter • Övergivna Skidorter • Sverige