Solen skiner alltid på Val d’Isère. Foto: Hubert Mouret
Val d’Isère – en fransk romans
Åka Skidor hittar kärlek, friåkning och fine dining i Frankrikes snömecka på gränsen till Italien — val D’isère.
I liften som tar oss upp till de första åken snackar vi lite om ditten och datte och kommer in på hur Val d’Isère hämtat sig efter pandemin.
– Det har gått bra. Många har väl längtat att få resa efter alla nedstängningar. Men det var ju rätt lyxigt också. Under pandemin jobbade jag även med patrullen på berget. Vi hade det helt för oss själva, berättar Luic.
– Första vintern, 2020, när allt stängdes ner turade jag 50 000 höjdmeter. Det var helt underbart, fortsätter han.
Val d’Isère, en pärla bland Alpernas skidorter, har genom åren lockat skidåkare från världens alla hörn.
I detta alpina paradis kombineras en rik historia med fantastiska skidmöjligheter och en levande atmosfär.
En stor fördel med åkningen i Val d’Isère är att man lätt kan ta sig tillbaka från även de mest avlägsna hörnen i liftsystemet.
Pisterna ringlar sig ned mot byn i de olika dalgångarna, som bäckar från en glaciär till en bergssjö.
Åkningen tar inte slut förrän du befinner dig inne i byn med skidorna fortfarande under fötterna.
Du kan åka skidor från toppen av Rocher de Bellevarde på 2 827 meter över havet, ända ner till en uteservering på torget i Val d’Isère, utan att behöva gå en meter i pjäxorna.
En upplevelse som få andra skidorter kan erbjuda.
Val d’Isère står i kontrast till många franska skidorter, som ibland präglas av grå betong och enbart tjänar turister. Här finns en spännande historia och en gammal bykärna som ger den dess unika karaktären. Trots moderna komplex har Val d’Isère bevarat sin charm, vilket har bidragit till dess stora framgång som skidort. Flera av de äldsta husen står bevarade. På 1960-talet öppnades förbindelsen mellan Val d’Isères skidområde och Tignes glaciärområde, och de två områdena tillsammans utgör några av Alpernas bästa skidområden.
Många väljer Val d’Isère av olika anledningar.
Vissa åker för traditionens skull, andra för att utmana sig själva på nya backar.
Men det som verkligen lockar är områdets offpist. Kombinationen av rikligt med snö och lättillgängliga offpiståk gör Val d’Isère till ett av Europas bästa ställen för åkning utanför pist.
Här finns något för alla, oavsett erfarenhetsnivå — från rutinerade åkare till nybörjare som älskar den perfekta pudersnön.
Men det är en fördel att åka med guide eller någon med bra lokalkännedom och stenkoll på snöläget.
Många av husen har inga fönster mot bergväggarna. Och de som har lyxen av utsikt mot bergen har små fönster med härdat glas och tåliga luckor att stänga för rutorna. Det händer att det går laviner på de branta sluttningarna där snön stannar mot fasaderna.
– I dalen mellan Les Marmottes och Le Banane förbi Le Manchet, ovanför sista liften finns det ruiner från äldre hus. Ett gäng hippies försökte få till ett kollektiv och odlingar där bland de gamla husen, berättar Luic. Men efter ett par vintrar med snöras och laviner gav de upp. De orkade inte bygga upp det en tredje gång.
– Terrängen här är brantare, snötäcket är ofta djupare och lavinerna är mer våldsamma. Årligen får vi rapporter om gigantiska laviner, som sträcker sig över flera hundra meter och förstört det mesta som står i deras väg, avslutar Luic innan vi kliver av liften.
– Vad kul det ska bli att åka på mina hyrskidor, säger jag nervöst när vi kliver av. Kan man få ett uppvärmningsåk?
Luic ler.
Vi får ett uppvärmningsåk och när vi är varma i kläderna tar han med och till stora vida fält av orörd snö.
Det som lockat hit oss. Och många andra innan oss.
Val d’Isère erbjuder både imponerande mängder snö som faller här under hela säsongen och den enkla tillgängligheten till offpiståkning.
Luic ger mig lite fingervisningar om positionen och hur jag ska bli bättre skidåkare i den djupa snön. Han är inte bara vår guide första dagen. Utan även gammal skidinstruktör.
– Under 10 år brukade jag träna den franska armén för vinterkrig. De var helt galna killar. De ville aldrig hålla sig i pisterna, bara åka offpist och de körde som f-n, berättar Luic.
Vår tid med Luic börjar lida mot sitt slut och moln drar in över Val d’Isère. Temperaturen stiger ju längre ner vi kommer i dalen. När vi närmar oss torget övergår nederbörden till snöblandat regn. Vi hoppar på bussen till hotellet och lämnar in hyrskidorna. Nu är det bara regn som faller. En stilla bön om att det är stora snöflingor som singlar ner på toppen och ett snabbt ombyte. Sen ger vi oss ut igen. Vi tar bussen längst öster ut i dalen. Där vägen tar slut i Le Fornet. När vi kliver av bussen ser vi topparna Aguille Pers på 3 386 meter och Col du Mône. Bakom dem ligger Italien. Men vi sänker blicken. Hungriga magar ska mättas. Framför oss ligger Maison Benoît Vidal, där kocken Benoît Vidal, som belönats med två stjärnor från Michelin, serverar middagar. Under Maison, på gatuplan, ligger Le Bistro Gourmand som serverar minst lika goda luncher.
Vi slår oss ner vid bordet och det är en njutning att se Benoît Vidal laga maten. Det är många smakrika rätter som erbjuds, »precis som farmor brukade göra dem«. Det är en trerätters meny där du kan välja bland tre förrätter, tre huvudrätter och tre efterrätter. Till det finns ett dryckespaket med vin som matchar maten. Som upplagt för att det ska leda till en LUS – lunch utan slut – om regnet utanför fortsätter.
Lokalen är enkel. Vi kliver rakt in i mitten av ett avlångt rum. Med bord åt höger och vänster. Mittemot entrén är ett öppet kök. Där står Vidal himself och lagar maten. Intill köket blir vi tilldelade bordet chefs table.
Pulled duck med rostade nötter och Savoie-svamp, var en favorit hos Michelins utsände när de besökte lunchen. Kan bara hålla med om att den är fantastisk. Allt smakar verkligen helt otroligt. En lunch går ändå bara på runt 30 euro. Det är svårt att få en trerätterslunch för det priset i Val d’Isère. Ännu svårare att hitta en trerätterslunch till de priset av en kock med två Michelin-stjärnor.
Mätta och belåtna går vi ut från Vidals bistro och regnet avtar. Men i stället för att stressa upp i backen för sista timmarnas åkning innan systemet stänger går vi tillbaka till hotellet och njuter av hotellets spa och pool. En vill ju inte köra slut på sig redan första dagen. Vi rundar av dagen med fortsatt fine dining och tar liften upp till backrestaurangen Gigi som håller kvällsöppet.
Nästa dag möter vi upp lokala friåkningsproffset Leo Taillefer. Han gjorde sig ett namn med sina bidrag till tävlingen GoPro Line of the Winter, som han även kammade hem 2015. Han tar oss med till åket La Piste Perdue som Leo gjorde känt när han vann tävlingen i ett Candide Thovex-inspirerat åk från toppen av liften till botten.
La Piste Perdue, eller »Hidden Valley« som vissa engelsktalande kallar åket, är beläget efter Tommeuses-liften.
Det kännetecknas av en spektakulär omgivning med höga klippor och berg längs sidorna. Att vara omgiven av hårda bergväggar när du åker är en speciell känsla, som kan vara lite skrämmande till en början men de positiva känslorna tar över och förvandlas till eufori ju längre åket går. Men säg den glädje som varar.
Åket slutar i en grottöppning och vi nitar innan vi flyger genom hålet i en huck-to-flat. Det finns ett rep för dem som vill klättra ner genom hålet. Andra väljer att vika av skiers right och knata upp över och runt väggen innan åkte fortsätter i fin skogsåkning på andra sidan.
När vi kommer ner till liften är jag glad att vi avstod fortsatt åkning efter vår sena lunch igår. Med en öppning på dagen som den här behöver jag all energi jag har i låren för att hänga med i Leos tempo och åkning.
Vi hoppar på liften upp och peppen inför nästa åk och äventyr med Leo bubblar i kroppen. Kaboom. Det smäller till över oss. Sen ser vi en blixt över toppen av Solaise. Följt av en ännu en smäll. Totalt hör vi fem åskknallar och kan bara konstatera att ett lågtryck och ett högtryck har bestämt sig för att för en sammandrabbning över Val d’Isère. Hela systemet tvingas stänga. De kan inte ha det öppet med risk för att gäster kan bli träffade av blixten.
Vi följer Leo ner genom pisten och ovädret tilltar. Det är imponerande att se honom åka. Han är så smidig och följsam i sin åkning. Inte ett hinder tycks vara i vägen för honom. Allt är bara en lekfull dans utför berget.
Vi sätter oss på ett kafé nedanför pisterna och det fylls snabbt av gäster när hela systemet tvingas stänga. Över en kaffe i väntan på att liftarna ska börja snurra igen berättar Leo om hur mycket han gillar åkningen här. Att han blivit lite nykär i sin hemort.
– Efter covid-pandemin har jag slutat resa. Jag har upptäckte hemmaplan på ett nytt sätt när man inte fick resa. Och jag gillar Val d’Isère ännu mer. Nu vill jag vara här mer och göra nya äventyr hemma, berättar Leo.
– Jag gillar offpiståkning som är lättillgänglig men ändå att du kommer bort från orten och skidsystemet. Där man inte hör liftarna och de som åker i pisterna. Men att det sen är lätt att hitta tillbaka.
Leo Taillefer har även börja sprida sin kunskap och skidglädje vidare till kommande generationer. Han är coach i Val d’Isère Freeski Academi där han varit aktiv i tre år. Under pandemin fick han det lugnare och körde inte lika mycket tävlingar själv. Då kunde han få tid att planera hur han kunde hjälpa och utveckla yngre åkare. Barnen i Leos grupp är 8 till 14 år.
– Då är det ingen tävling. Barnen får lära sig storbergsåkning från grunden, testa att åka med lavinutrustning och lära sig hur det är att köra djup lössnö till skillnad från portar i preppad pist. Efter att de fyllt 15 år får de börja ställa upp i tävlingar. Innan det ska det bara vara roligt att åka utan press, säger Leo.
Slaget mellan varmt och kallt på himlavalvet över bergskammen verkar hålla i sig. Ingen lift snurrar och klockan börjar närma sig lunch. Vi knatar bort till Le Garage där närheten till Italien gör sig påmind. Det serveras underbara pizzor för hungriga skidåkare. Skiddagen blev än en gång kortare än planerat.
Varje gång Val d’Isère visar sig från sin bästa sida och man vill ha mer rycker hon undan mattder fötterna på dig. Hon är flirten som drar sig tillbaka när man visar intresse. Vi leker en katt och råtta-lek.
Val d’Isère erbjuder inte bara enastående skidåkning och en mysig genuin by, trots några komplex i betong, utan också ett pulserande festliv. Från ösig afterski på Cocorico, till eurotechno på La Folie Douce – här finns något för varje smak. I en tid där många orter känns stendöda, lever Val d’Isère upp med sitt utbud av restauranger, barer och en oefterhärmlig atmosfär.
Något nytt. Något gammalt. Något blått och några ljuvliga dagar.
Min flirt med Val d’Isère kanske leder till en romans ändå. Med en stadig frukost och fjärilar i magen ger vi oss ut. Redan när vi kliver av liften ser vi att det kommer bli en bra dag. Pisterna är täckta av djup, fin och torr snö. Några svängar utanför och kinderna kyls ner av snö som sitter kvar i mustaschen. Vi dansar, jag och Val d’Isère. Vi sveper med stora rörelser i en vals över öppna fält. Vi kör snabba svängar i en cha-cha mellan träden.
På väg ut från lunchen möter vi Leo Taillefer.
– Ett av barnen i gruppen jag tränar, en 8-årig pojke, satte sin första backflip idag. Han blev så stokead och glad så det spred glädje i hela gruppen, berättar Leo.
Det är inte bara vi som har en bra dag på berget denna lördag i slutet av mars.
Vi dansar vidare över bergsväggarna efter en snabb lunch. En dag att minnas. En av de bästa skiddagarna jag haft.
Det är nåt fint vi har på gång. Romansen börjar bli nått seriöst. Jag är kär, i Val d’Isère.
Text: Tobias Ivarsson • 2024-03-15
Artiklar • Frankrike • Skidorter • Alp • Alperna • Frankrike • Franska Alperna • Italien • La Folie Douce • Tobias Ivarsson • Val d‘Isère