Jacob tar täten. Foto: Emil Leenderts
Jacob Wester om att dras med i sin första lavin
Före jul släppte Jacob Wester filmen Walk the Walk. Under inspelningen i Norge drogs han med i stor lavin. Vi tog oss ett snack med Jacob om film- produktionen och känslan av dras med i sin första lavin.
Hur var arbetet med filmen?
– Själva inspelningsperioden går inte att klaga på, vi hade ju så mycket bra idéer i Norge efter förra vinterns inspelning, så det var bara att följa samma rutt som året innan och försöka få till alla fina toppar och linjer vi inte hann med senast. Vi hade egentligen ingen riktig plan förutom att bara filma så mycket som möjligt och se vad det blev. När man gör en hel film om fotburen åkning så behöver man mycket tid om det ska bli tillräckligt många minuter material. Att vi dessutom fick ännu bättre snö i Norge än någonsin gjorde ju själva insamlingen av material enkel. Vi följde helt enkelt snön och åkte riktigt mycket skidor. Sen började klippningsprocessen, och den var helt klart tuffare. Det är alltid lite jobbigt att sätta sig mitt i sommaren med timmar av material och försöka få ihop något vettigt. Tror vi klippte om hela filmen tre gånger innan vi hittade en formel vi var nöjda med. Jag ville hela tiden göra en ordentlig skidfilm med mycket åkning, men samtidigt berätta lite av en historia utan att bli alltför långrandig. I slutändan tyckte jag vi hittade en bra kompromiss. En riktigt bra film tilltalar ju både en core-publik som vill se action, och en oinsatt som vill ha mer av en handling för att orka hänga med i allt.
Namnet på filmen avslöjar att det inte var mycket liftburen åkning. Hur många höjdmeter turade du totalt under filminspelningen?
– Det är alltid lite svårt att skryta om höjdmeter — det finns ju alltid lättviktsfolk som går löjliga mängder under vintern, men för en freerider med hyggligt stabil utrustning, där merparten åks i djup puder och målet är att åka fort och hoppa klipppor så är jag ganska stolt över att ha loggat 55.000 meters stigning totalt.
Bra jobbat. Vad var bäst under inspelningen?
– Bäst är alltid de sista dagarna på säsongen, nästan oavsett förhållanden. Även om jag inte lyckades 100 procent med sista åket så infinner sig alltid en så skön känsla när man har tagit sig igenom hela vintern utan skador, att man fått åka så mycket bra skidåkning, och så är man ju sugen på sommar. Det är en känsla av att ha uppnått något som verkligen gör mig otroligt tillfredsställd, som att det jag håller på med »räknas« på något konstigt sätt.
Vad var svårast?
– Som jag var inne på så var själva klippandet tuffast. Även om man har någon slags vision i huvudet så är det svårt att få ner den på en tidslinje, och åtminstone för mig så är nog att titta på min egen skidåkning mitt i sommaren, efter en hel vinter, bland det sista jag har lust med. Jag kan bli alldeles utmattad av det och börjar ifrågasätta min egen åkning, man är så mättad av all action att allt känns dåligt och ovärdigt. Men jag vet ju att det är min egen hårda självkritik som spökar. Sen ser man allt på en bioskärm jämte andras filmer och det är då man inser att man ändå kan det här. När vi var klara med filmen var vi så less på den, och inte alls särskilt nöjda egentligen, men när den fått vila en månad och vi fick visa den på alla premiärer så var det som en helt ny upplevelse. Sen fick vi så mycket bra kritik så vi är jättestolta.
Var hade du bästa åkningen?
– Sunnmøre bjöd verkligen upp i år, efter en resa dit i fjol där vi mest fick slaskåkning, så var det kul med lite revansch. Iskall pudersnö och sol nästan varje dag i två veckor, och hyggligt stabila förhållanden gjorde det lättjobbat.
Du drogs med i en lavin under inspelningarna. Din första. Hur var känslan?
– I stunden kändes det ganska odramatiskt. Det var ju på ett väldigt stort face där mycket kunde ha gått snett, och själva lavinen släppte på en liten flank på slutet av åket som jag helt hade förbisett. När jag väl var där hade jag mentalt åkt klart facet, och skulle bara glida ner till Sofia. Den biten hade blivit snedlastad med inblåst snö och släppte så fort jag la vikt på den. I och med att jag hade stannat till lite precis innan det hände hade jag inte styrfart att kunna åka ifrån den som oftast är ganska enkelt när det rör sig om mindre, tunnare flak på ställen där man kan åka fort. Jag var aldrig rädd för att bli begravd då det var ett tunt snölager som gick, men är verkligen glad att jag inte träffade några träd eller stenar på vägen. Så tur hade jag absolut, det sticker jag inte under stol med. Det var nog först på kvällen samma dag jag verkligen reflekterade över vad som hade hänt, och fick mig en tankeställare, helt klart. Det är lätt att förbise detaljer när man är mer upptagen med att analysera en helhetsbild av ett stort åk.
Hur ser du på åkning i lavinfarlig terräng nu?
– Jag har ju åkt regelbunden offpiståkning långt från räddningstjänster och liftområden i snart 15 år, och utan några tidigare incidenter, vilket jag ändå ser som ett bra track record. Så jag vet att jag gör något rätt. Många klipp folk ser när jag och andra flirtar med instabila förhållanden ser mer dramatiska ut än vad dom är, och det är svårt att förstå vissa val vi gör om man inte är på plats och hör hur diskussionerna går. Jag kommer fortsätta som vanligt med att självklart helt undvika instabil snö när faktorer bortom min kontroll är inblandade, som terrängfällor, eller exponerad åkning där utglidning utför stup är med i bilden. Men det finns platser där jag fortsatt är bekväm men att förvänta mig mindre, tunnare släpp och förlita mig på att jag kan åka ifrån snön. Det är absolut en kontroversiell approach men som sagt är det väldigt svårt att få alla att förstå. Jag vill verkligen göra det helt klart att jag inte ser min åkning på något sätt som en bruksanvisning för vem som helst att följa. Alla måste göra val dom själva är bekväma med.
Vad händer resten av vintern? Några nya projekt på gång?
– Det är alltid projekt på gång, men jag kommer hålla det lite hemligt tills vidare. Det blir en till film med några andra svenska skidåkare till våren, som vi verkligen ser fram emot. Tills dess blir det nog mest att följa snön runt om i Europa och Skandinavien och filma till youtube-episoder.
Var går du helst på tur?
– Enkelt, Nordnorge. Det blir inte vackrare skidåkning någonstans i världen och jag får oftast ha dom brantare åken ifred, till skillnad från till exempel Alperna där det alltid är lite av ett rally mot alla stora åk. Sen finns det ju surfing också, så det är en rejäl bonus.
Var rekommenderar du Åka Skidors läsare att gå på tur i vinter?
– Med risk att låta repetitiv – Norge. Söderut för puder i skogen, till exempel Sogndal. Längre norrut för vackra vyer över hav och mäktiga berg. Det finns något för alla färdigheter och gott om information från en väldigt vänlig community. Norge är dessutom i framkant när det gäller lavinprognoser och observationer, det går att följa snöläget i detalj och få en otroligt bra bild över var man hittar säker skidåkning för tillfället.
Text: Tobias Ivarsson • 2024-03-06
Nyheter • film • Fjällen • Jacob Wester • Laviner • Norge • Skidfilm • Skidvideo • Sofia Wester • Sverige • Walk the walk