Kronjuvelen vid Matterhorn

Det är svårt att ta miste på Zermattbornas kärlek till det 4 478 meter höga, Tobleroneformade Matterhorn. Berget, som varken är Schweiz eller Europas högsta, anses däremot vara det vackraste, fråga vilken schweizare som helst. Många Zermattbor är så betuttade i sitt perfekt formade berg och sin lika perfekta skidort att de inte gärna någonsin lämnar Zermatt.

Och varför skulle de? Allt finns ju här. Först och främst självaste Matterhorn (som avbildas på precis allt: smöret som serveras på vissa restauranger kommer till exempel i form av bergets karaktäristiska spets). Sedan följer resten: en mer än 100 år gammal historia som skidort, 38 toppar över 4 000 meter i närområdet och ett enormt skidområde med världens näst högsta liftburna fallhöjd. En glaciär som gör skidåkning möjlig 365 dagar om året. Alpvärldens mest pittoreska, dessutom bilfria by med en gullig huvudgata och charmiga Alphus. Och så får vi inte glömma de makalösa backkrogarna.
Stadens borgmästare sedan 15 år, Christoph Bürgin, skräder inte orden. Den finns bara en skidort han kan tänka sig att jämföra Zermatt med.

– Skulle vi, som St Moritz, också vara välsignade med en sjö skulle ingen skidort i hela världen kunna mäta sig med Zermatt.


Men Zermatt handlar också om familjen. En snabb titt på Alpincenter Zermatts hemsida och jag inser snart att alla verkar bära ett av fem, sex efternamn. Biner, Taugwalder, Perren, Anthamatten, Julen – en grupp familjer som har bott i byn i evigheter, sammansvetsade av den typiska alpbyns isolering från omvärlden.

Familjer som förökas och förgrenas och vars medlemmar försörjer sig som bergsguider, skidlärare och hotellägare och som utgör själva kärnan av Zermatt. 95 procent av hotellen ägs av familjer från byn, trots att utlänningar får lov att bygga hotell. Bostäder får däremot inte utlänningar äga; att familjerna, trots byns lyxiga svansföring, fortfarande kan bo kvar i centrala Zermatt är väldigt viktigt för Zermatts karaktär, understryker borgmästare Bürgin.

Men när jag träffar ortens okrönte diva och hotellkung, den excentriske allkonstnären och arkitekten Heinz Julen, kan jag inte låta bli att undra varför hjärnan bakom de mest fantastiska hotell- och restaurangbyggena inte bor i typ… Berlin. Svaret stavas Matterhorn.

– Matterhorn avger en speciell magi, därför vill jag fortsätta bo här, förklarar Julen när vi tar ett glas vin på hans senaste skapelse: Backstage Hotel, ett sanslöst coolt hotell med biograf, nattklubb och galleri under samma tak.

Bakgrunden till Julens status som byns excentriker stavas främst Into, ett spektakulärt och omtalat lyxhotell – Julens drömprojekt – som med pompa och ståt slog upp portarna runt millenniumskiftet. Hollywoodkändisar flögs in och Massive Attack invigningsspelade.
Men hotellet hann bara vara öppet i tre månader innan samarbetet mellan Heinz Julen och hotellets finansiärer kraschade. Orsaken till schismen skiftar beroende på vem du pratar med, men enligt Heinz handlade det om ett gräl om vem av de tre kompanjonerna som fick mest publicitet. Julens partners valde att förstöra det påkostade bygget (250 miljoner kronorsklassen) som bland annat kunde stoltsera med en jacuzzi på en pelare som kunde höjas upp i luften genom ett rörligt yttertak.

– Hela historien var känslomässigt väldigt ansträngande. Det var ett drama som innehöll allt, pengar och svartsjuka inte minst, berättar Julen.

I dag har han lagt den havererade hotelldrömmen bakom sig, mannen som många Zermattbor älskar att ha en åsikt om.

– Då tyckte alla att Heinz Julen var fantastiskt kreativ och konstnärlig, men galen. Men sanningen är att Heinz Julen är ett geni. Orden är bergsguiden Willy Taugwalders, även han från en av familjerna.
Vi ses på lokalbefolkningens favoritcafé, Café Sérac, en tvärgata från huvudgatan, men en mental mil från byns tjusigare etablissemang. Willy har just kommit ner från berget där han har räddat några ryssar i en glaciärspricka, en av de 140 räddningar Zermatt snittar per år. Folk har ingen aning om att det kan vara farligt att vistas på en glaciär, konstaterar han. 

– Det vore bra om de visste, fast egentligen är det just det som är det fina med Zermatt, för att ta sig till den bästa åkningen så bör man ha kunskap om glaciärer, annars gör man smartast i att anlita en bergsguide.

Även större delen av pistområdet ligger på en glaciär, inringat av rep och varningsskyltar, vilket lockar skidåkare att plöja puder precis utanför pisten. Men även här bör man veta var man ska åka.
Glaciärskidåkningen och Zermatts status som målgång för den klassiska, alpina turen Haute Route, gör att Zermatt ofta jämförs med Chamonix. Enligt Willy Taugwalder är dock Zermatt mer avslappnat.
– Om någon kör en norrsida här så har hen kört en norrsida, det är inget mer med det.

Zermatt skulle kunna kallas för en lyxig minivariant av Chamonix. 80 procent av Zermatts offpiståkning ligger på en glaciär, bergsguider utrustade med isyxor pryder stadsbilden och så finns här Schwarztor, Zermatts brantare och mindre exploaterade motsvarighet till Chamonix klassiska offpistrepa Vallée Blanche. Schwarztor är ett magiskt åk när förutsättningarna är de rätta, men för att vara åkbart krävs stora mängder snö, något som gäller generellt för stora delar av Zermatts rätt steniga freerideterräng.

Vi befinner oss i mitten av februari, det är högsäsong och under de senaste dagarna har Schweiz fått ett massivt snöfall och Zermatt sin beskärda del. Det är vindstilla och soligt, ändå ser vi – den lokale bergsguiden Rudolf Pollinger och jag – inga andra skidåkare. Kanske beror det på att åket kräver en timmes turande med hudar under skidorna? Intresset för turskidåkning är än så länge begränsat, sannolikt som en konsekvens av att många av ortens gäster är välbärgade, upptagna affärsmän, en grupp som ofta föredrar tidseffektiv helikopterskidåkning. 

Apropå effektivitet: Zermatt har spenderat 120 miljoner schweizerfranc på liftar och kabinbanor de senaste 12-15 åren, allt för att skapa ett köfritt liftsystem. Systemet är på schweiziskt vis också ytterst väl fungerande, men man gör fortfarande smartast i att undvika gondolen upp till toppen av Matterhorn Glacier Paradise runt halvtiotiden då en propp ofta bildas.
Vi når toppen av Klein Matterhorn (3 883 meter), den högsta toppen i Europa som går att nå via gondollift, runt 11 på förmiddagen. Efter en snabb titt på Mont Blanc som hägrar i fjärran, sätter vi fart för att inte komma ner alltför sent. 


Schwarztor utgår från toppen av Klein Matterhorn och är inklämt mellan topparna Breithorn, Pollux och Castor, tre fyratusenmeterstoppar som utgör perfekta toppturer och som kan kombineras med själva Schwarztoråket. Breithorn, som klättrades för första gången 1813, är den enklaste 4 000-meterstoppen att klättra och en relativt simpel tur med skidor under fötterna, men viss acklimatisering behövs. 
För oss inleds Schwarztor med en knapp timmes flackt turande med respektingivande glaciärsprickor som adrenalinpåslagshöjare och svårslagen panoramautsikt. Det efterföljande åket är precis vad jag har väntat på efter gårdagens flatljusharvande i området Gornergrat. 

Långa, branta partier på nordliga sluttningar som varvas med några lite flackare, möjligheterna till ospårad snö är oändliga tack vare den senaste tidens dump. Snön är inte knädjup men perfekt för långa cruisingsvängar på öppna fält – och vi är fortfarande helt ensamma. På långt håll ser vi en helikopter som landar på den populära heli-toppen Monte Rosa, det är allt. 
Den klassiska turen Schwarztor börjar på 3 735 meter över havet och slutar i Furi som ligger på 1 850 meter, vilket ger nästan 1 900 meter i fallhöjd. Turen borde rankas som en av de mer storslagna som går att göra i hela alpregionen med det fulländade Matterhorn på ena sidan och Schweiz högsta berg, Monte Rosa, på den andra (då det tvistas om Monte Rosas fot ligger i Schweiz eller Italien anser vissa att Dom är det högsta berget). 

Jo, det här är nog en av de vackraste turerna, konstaterar den rutinerade Rudolf lugnt när jag hämtar andan efter att ofrivilligt hamnat på fel sida av en stor spricka under ett plötsligt väderomslag. 
Nu väntar en halvtimmes stakande genom en sagolandskapslikande glaciärtunnel innan vi når skidområdet Furi. Från den knökfulla transportsträckan ner mot Zermatt gör vi en avstickare till backrestaurangen Zum See, främst känd för den gräddiga efterrätten Crèmeschnitte som varenda gäst tycks glufsa i sig. 

Det är här som jag ser (och hör) dem. Alla dessa turister som besöker Zermatt en gång i livet bara för att se Matterhorn. De trängs med lokalbor och återkommande gäster (70 procent av Zermatts besökare är stamgäster) och alla har de en sak gemensamt: hänförelsen över detta berg som klättrades första gången 1865 av britten Lord Whymper och som därmed satte Zermatt på kartan som vinterort. 

På Café Sérac beställer några lokalbor en öl. Klockan är 10 på morgonen. Livet i skuggan av det glassiga Zermatt pågår som vanligt. För trots rykte om sig att vara lite mer diskret lyxig än till exempel St Moritz och Gstaad, är det inte så många skidorter som, i likhet med Zermatt, kan stoltsera med en juvelbutik på en alptopp (butiken på toppen av Gornergrat sägs vara en eftergift till ryska lyxfruar) och heliplattan är konstant laddad med helikoptrar.

Det går inte att sticka under stol med att Zermatts skidåkning är perfekt för den med lite extra cash på fickan, även om helikopterskidåkningen egentligen inte är dyrare än någon annanstans i Alperna.
Topparna Monte Rosa, Alphubel och Äschhorn plus 20 landningsplatser i italienska grannorten Cervinia, bland andra Lysjoch och Valpelline, erbjuder alla fin åkning i en skidort som egentligen inte kan kallas ett offpistmecka. För att Zermatt ska få rejäla mängder snö (oftast snittar orten 3–4 meter per år), krävs det att stormarna kommer från sydost eller från väst, men oftast kommer snön i stället söderifrån.

Men även för den med lite mindre flexibel budget är Zermatt imponerande. Tillsammans med Valtournenche och Cervinia i Italien bjuder området på 360 kilometer pist och ett 2,5 kilometer långt åk, från toppen av Klein Matterhorn till byn. För bergsguiden Willy Taugwalder är Zermatt, såklart, idealiskt.

– Det är inte som i Verbier där du kan dra från liften och köra ospårat, här är det lite krångligare att nå de bästa åken, men när du väl når dem har du en optimal offpistterräng.

Han tipsar om de fina åken från Alphubel och Fluhhorn mot Täsch och nordsidan av Stockhorn mot Gant, innan han på det för Zermattborna karaktäristiska viset säger “tip top, merci, ciao” och drar vidare mot det familjeägda hotellet för dagens andra jobbpass.
Att just familjen har stor betydelse är något den amerikanske norskättlingen Karl Ivarsson har fått uppleva den hårda vägen.
– Fråga vem som helst på gatan så får du en lite sorglig historia, tipsar Andreas Alm, svensk Zermattbo sedan tio år.

Sagt och gjort. 1959 startade Karl Ivarsson och hans fru Ursula det numera legendariska Zermattinstitutionen Hotel Post. Under Karls vingar blev hotellet snabbt en succé som under drygt 40 år lockade skidåkare och kändisar från hela världen.
Men när det 2001 visade sig att hyreskontraktet hade gått ut tog ägarna, Zermattfamiljen Perren, tillbaka hotellet och drev det vidare i egen regi. Den omtyckte Karl blev utkastad och fick se sitt livsverk tas över av någon annan. Sorgligt, enligt de flesta jag träffar.

Men när jag stöter på Ivarsson på Backstage Hotel tillsammans med Heinz Julen är det en äldre herre med amerikanskt raka tänder som har släppt det förflutna jag träffar. Hellre vill han prata om de komponenter som gör Zermatt till den kompletta skidorten. Ortens anrika historia. Panoramautsikten. Matterhorn.

Karl Ivarsson verkar ändå nöjd med sitt liv som inflyttad i den schweiziska skidorten. Och det var ju ändå familjen Perrens hotell, när allt kommer omkring. En äkta Zermattfamilj.
För en annan inflyttad, svenske Andreas Alm, som för tio år sedan cyklade från Hässelby Strand till Zermatt (i konstant spöregn) och blev kvar, verkar det vara lika svårt att slita sig från den nya hemorten som för lokalborna.

– I år har jag varit i Davos en helg och i Engelberg en gång. That’s it, säger Andreas som driver det populära hamburgerhaket The Bubble tillsammans med två polare. Resten av tiden befinner han sig på berget. Vandrar, cyklar och åker skidor. Jag får en snabbgenomgång av terrängen. 

– Rothorn Face är en klassiker, Schwartzsee ett annat kul område. Bästa skidåkningen i Zermatt bjuder de svarta och delvis opistade nedfarterna på Stockhorns och systerberget Hohtällis nordsluttningar på.

Själva liftsystemet består av tre olika delar: Sunnegga/Rothorn är för nybörjaren, Gornegrats pister passar för familjen (det är det flackare systemet om man bortser från Stockhorn/Hohtälli) och Klein Matterhorn är det högsta och största skidområdet.
Glaciärskidåkningen från toppen av Klein Matterhorn är som brukligt på glaciärer ganska flack, vilket kompenseras av den spektakulära omgivningen.

Från Klein Matterhorn tar man sig lätt över till solsäkra, italienska Cervinia som är sammanlänkat med Zermatt och som inte bör missas, främst för det italienska kökets skull.
Andreas och jag har tagit oss till toppen av Klein Matterhorn och fortsätter mot offpistområdet Garten Back Bowls, ett av alla fina och lättillgängliga åk nära liften som fort blir uppspårade. Vi tar oss vidare till den relativt utsatta Schwarzseeskogen (delvis naturskyddad, får jag senare veta) som ger oss ett hyfsat brant skogsåk i torr och fin snö.
Efter några dagar med dålig sikt och plusgrader känns det bra i benen att solen är tillbaka. 300 soldagar per år, upplyser Zermatts turistkontor mig.

En down day i Zermatt är annars inget att oroa sig över. Det finns till exempel 50 – i stort sätt alla fantastiska – backkrogar att välja bland. På Findlerhof äter mitt ressällskap och jag, skidproffset Stina Jakobsson och fotograf Nicklas Blom, som man bör: biff med ruccola och svamp, carpaccio, risotto och chokladmousse.

I närheten ligger också familjen Julens backkrog som drivs av Heinz Julens syster Vrony. Lokala, ekologiskt odlade produkter som serveras i det över 100 år gamla huset som byggdes av syskonens anfäder. Heinz Julen har designat och inrett restaurangen, naturligtvis.
När vi några timmar senare är tillbaka på hotellet, som visar sig vara ägt av borgmästaren, ser jag plötsligt självaste herr Bürgin cirkulera borden med grillförkläde och blank panna. I kväll är han servitör och kock. I morgon borgmästare för Zermatt. Zermatt är en familjeaffär, var det någon som sa.