Entusiasternas sammandrabbning – Åka skidor ski camp

Jahao. Det var den veckan det.
– Vadå? Hur menar du?
– Jag fick ett tips…
Jonas Persson från Växjö glider iväg utmed pisten ner mot Stendalsliften. Tväråvalvet med sin åkning ligger som en väldig jätte och frestar i solen. Utsikten över den jämtländska fjällvärlden gör det svårt att andas.

Den lilla gruppen med puckelesset Per Spett i spetsen som guide har just stannat till för några åktips. Per rättar till höfter och positioner och plötsligt åker de som tidigare åkt som rinnande vatten sakta, trevande och eftertänksamt. Fan-nu-tänker-jag-inte-på-annat-än-höften-åkning.
Jonas och hans åkning kanske återhämtar sig. Det är flera dagar kvar på Åka Skidors Ski Camp i Åre. Flera clinics innan det är dags att åka hem. I Åre har 22 åkare från hela landet samlats för att njuta av åkning, kvällar i sällskap med andra entusiaster, få tips från guiderna och få bra åkning med guiderna. Åkning som många som besöker Åre en vecka om året inte har varit med om tidigare.

De ser unisona ut i gruppen. Haglöfssponsrade i overaller och ställ och med actionkameror på hjälmarna. En testpanel för både kläder och skidor under de dagar campen pågår.
De är unisona själsligt också. I åkglädje och pepp inför att träffa andra med samma åkglädje och pepp. Flera av dem har rest upp på egen hand. Lite trötta på vänner och bekanta som ibland gör andra prioriteringar i livet än att åka skidor.

– Man är inte direkt orolig över att bli ensam, säger Rasmus Månsson vid bordet. Alla som kommer hit är ju intresserade av skidåkning så man kan alltid prata om något.
Det är dags för lunch dag ett. I Hummelstugan står långbordet redo för gruppen och när hjälmar och goggles åker av får man plötsligt koll på den rödkindade, lite blyga skara skidåkare med rufsiga hjälmfrisyrer som samlats. Än känner de inte varandra så väl. Några av dem har fått återfall, var här förra året också. Andra kom på att det här skulle kunna bli några roliga dagar med en vän.

Ölglasen töms i takt med att tomma skidåkarmagar fylls med schnitzel och potatissallad. Samtalen vandrar mellan hur det var på campveckan förra året, den som regnade bort men som gav mersmak ändå. Om de där hjälmkamerorna som de testar. Plötsligt står någons privata kamera på bordet och fotografi blir ämnet. Och så är vi i Tyskland, vid den polska gränsen, i Mattias Worms hemort, han berättar om motståndsgrupperna under andra världskriget. Nä, någon brist på samtalsämnen är det inte, bland nybekantskaperna.

– Jag brukar åka en del i Vemdalen, det ligger bara fem mil bort, berättar Ahmad Ahmadi som bor i Sveg.
Han jobbar som IT-tekniker och brukar försöka komma iväg om helgerna och åka. För hans del började intresset för fjäll och berg i sommarmiljö. Men när han väl börjat åka skidor så “tog det över allting”. Till Åre brukar han åka några gånger per säsong, vanligtvis med sällskap, men kompisarna som han frågade kunde inte följa med den här gången. Så även Ahmad kom på egen hand till campen.
– För min del vill jag gärna ha sällskap, men det var ingen som kunde och man träffar ju folk här!

Det är dags att dra ut igen. Gruppen trasslar sig i utrustningen, hjälmar och goggles på. Pratet går om hur testskidorna känns. Några ska försöka byta. Andra surfar runt lyckliga. Friåkaren Olof Larsson drar iväg med sin grupp. Per Spett, och gamle VC-mästaren och numera tränaren för freestylelandslaget, Jesper Björnlund, med varsina.

– Jag hade ingen aning om att den här sortens åkning fanns här! Cecilia Åkerblom säger det flera gånger. Hon har åkt mycket i Alperna och i Kanada. I Åre har hon mest hållit till i pisterna eller i de uppenbara offpistområdena, de som är lätta att få syn på från liftar och pister. Nu står hon i en brant på väg ner i Susabäcken, Åres sägenomspunna helvetesbäck – det kulliga och intensiva skicrossliknande-straffet en åkare får för att ha fått njuta ett många gånger riktigt, riktigt fint åk.
– Förra året försökte vi dela upp grupperna efter åkkunnighet, men den här gången delade vi bara rakt av. Och det är grymt kul att guida en sådan här grupp åkare, säger Per Spett. Om jag inte hade vetat att de skulle kunna ta sig ner här hade jag aldrig tagit med dem hit.

Benen svider ju längre man kommer ner i Skitsusa, men gruppen samlas glad och parant där nere. Redo. De har varken tid eller lust till att inte orka. Allt ska sugas ur den här karamellen. Gruppen drar mot Tottliften, vidare mot fler äventyr undr aprileftermiddagen.

Stolarna skrapar mot golvet. Runt fem bord sitter campdeltagarna med glödande kinder, nu med lite lågt blodsocker, kanske med en afterskiöl innanför västen. Brasan knastrar borta i loungen på Hotell Granen där de bor. Ljusen på borden är tända och det känns brunt, genuint, hemkärt och skönt.

Ann-Sofie Tidblom berättar att hon gärna ville åka upp till Åre men att ingen hakade på, så hon fick åka själv. Precis som förra året, för hon liksom några andra, är återfallscampare.
– Det var så himla roligt trots att det regnade hela tiden förra året så jag och några till bestämde att vi skulle ses här i år igen.

Hon och ganska många andra i gruppen, bor i Stockholm och har precis som de allra flesta på campen ett genuint skidintresse. Hon är med i Sollentuna slalomklubb och harvar i Väsjöbacken en del vardagkvällar för att råda bot på den värsta skidabstinensen under Stockholmsvintrarna. Och skidpepp är det som ytterst förenar campdeltagarna, säger Ann-Sofie, som har koll på två års deltagare nu.
– Första året var jag lite orolig att det bara skulle vara superproffs med, men de flesta av oss är snarare folk som har åkt mycket, lite små­nördiga kanske, som gillar att prata snö!
Rasmus som sitter vid samma bord berättar om jobbet på en metallindustri i Oslo och hur han kommit på att han måste göra något annat. Stämningen blir förtrolig, men när rödingen, den där mjälla, fantastiska, anländer till borden byts fokus. Blickarna blir lite stirriga. Prata kan man göra sen. Körsbärspaj till efterrätt. Äntligen har skidåkarkropparna fått det som de behöver.

En som reser sig tidigt från bordet är Gösta Fries, fotografen som varit med under dagen. Han förbereder en bildvisning i ett konferensrum. Det känns lika hemligt som det är. En unik inblick i ett unikt fotograferande, sällan exponerat en masse. Efteråt frågor. Hur tänker du? Har du alltid rekat innan? Hur mycket jobb lägger du ner på bilderna efteråt? Vad fotar du helst? Var det verkligen en björn på bilden? Nä, en ko.

Det är ungefär vad en skidåkare klarar av på en dag. Med vilja går det att trycka i sig några koppar espresso och fortsätta kvällen på lokal. Men råkar tanken snudda vid motsatsen är det lätt att falla för vilan i stället.
– En gång blev jag erbjuden ett jobb i Åre men tog det inte. Man kanske borde flytta hit? Frågar sig Cecilia.

Tisdag och dags för test av skidor från Head och åkning med deras friåkningsteam: talangen Mattias Rönngren och den smittande entusiastiska friåkaren Rasmus Regnér. När utrustningen är utprovad tar gruppen kabinen upp och knatar sista biten mot Åreskutans topp. Där visar Skutan med sin lättillgängliga offpist upp sig. Camparna delas upp i mindre grupper och får vara med om några fantastiska åk på baksidan. Åkglädjen hos guiderna smittar av sig. Känslan av att vara rätt grym där i offpisten likaså.

Patrik Leje från Åka Skidor som åker med under dagen förklarar varför tidningen egentligen ordnar Ski Camp.
– Vi på redaktionen har en unik hemmaplan. Vi sitter och jobbar här i Åre, känner till platsen väl, skriver om åkningen här. Vi ville dela med oss av Åre mer än som reportage i tidningen.

Efter några vändor till Kanada med guidad skidåkning i grupp, omhändertagna i guidernas hemmamiljö föddes tanken på att ordna något liknande i Åre.
– Vi vet ju att tidsmässigt är det som bäst skidåkning här uppe i april och samtidigt är det som minst folk, särskilt om vi förlägger campen från en söndag till en torsdag. Det är andra året vi kör och vi kommer att kunna utveckla det en massa.

Efter förra årets camp när det regnade fyra dagar blev de avskräckta. Men de som kom var nöjda ändå och flera av dem kom tillbaka i år. Patrik pratar också om värdet av att faktiskt få träffa läsarna.
– Det är roligt att träffa läsarna under en kul form. Vi bjuder inte bara in 30 personer som ska tycka till om tidningen utan får också vara ute och åka med dem. De som kommer hit är inga åkare som är bortskämda med månader i Alperna men samtliga har ett skidintresse som ligger över snittet, vi har väldigt skidintresserade läsare.

Och intresset är det som har styrt innehållet i campen också. Både tester av skidor och annan utrustning faller flera på läppen. Och tack vare lite kontakter kan campdeltagarna testa nästa års skidor redan under våren, i stället för strax innan vintern, under de vanliga skidtestarhelgerna “när åkningen är som sämst”, som Patrik uttrycker det. 

Men vad ger Åka Skidors Ski Camp gästerna då?
– Det blir ett socialt, spännande och lite annorlunda sätt att resa på om resan har någon form av innehåll. Det är skidentusiaster som vill att saker ska hända som kommer, de är mer tända på att gå och lägga sig tidigt än att vara ute sent. Många häpnar även över hur vackert det är här och tycker att vi bor i en drömtillvaro, men jag förklarade att det inte alltid är högtryck, lite folk i backen och fantastiska snöförhållanden. Det är ju ett väldigt intimt sätt att umgås med sina läsare på, fyra långa dagar. Och man kan ju konstatera att vi har väldigt trevliga läsare!

Patrik pratar om utvecklingspotentialen, vad man kan fylla campen med till nästa år. Att det aldrig kommer att bli hundra deltagare stort, runt 30 tror han är maxgränsen. Och om hur deltagarna vill ha ett större innehåll, fler olika skidkurser, mer offpist- och pistlektioner, vill testa flera olika sorters skidor. Kanske utveckla konceptet till att anordna läsarresor till Alperna…
Eftermiddagen förläggs till Östra ravin och till Tväråvalvets för årstiden finfula före. Ett fostrande sådant. Ett sådant där före som levererat många duktiga friåkare.

Samma eftermiddag är det dags för föreläsning. Den om pjäxor. Renommerade pjäxkännaren Christian Kalmendal från Åre Skidsport besöker Granen och berättar om vikten av pjäxor. Ett par bra egna.
– Det vanligaste felet som folk i gemen gör är att de köper alldeles för stora pjäxor, berättar Christian.
Han har jobbat i 16 år med pjäxor och har försett både landslagsåkare och friåkare med deras kanske viktigaste verktyg.
– Det är jätteviktigt att pjäxan sitter bra. Om den gör det har man kommit långt på väg, då kan man åka på i princip vilka skidor som helst.

Tricket är att matcha utrustning med person. Alla har olika fötter, ben, kroppar, behov och åker på olika sätt. Fotens läge i pjäxan måste utrönas. Fotleden ska befinna sig i linje med knät för att åkningen inte ska slita på kroppen och för att åkaren inte ska åka för mycket på ytter- eller innerkant. En vetenskap alltså, som innehåller spår av ortopedi, biomekanik och aktuell kunskap om pjäxmodeller, typer av pjäxor och storlekar. Och såklart kunskap om åkning.

– Det underlättar att ha ett skidintresse också. Vi på Åre Skidsport provar alltid det vi säljer i butiken så vi ska ha koll på produkterna, säger Christian.
Ett sätt att nå en bra fotposition i pjäxan är att formgjuta innerskon, vilket Christian och hans kollega på Åre Skidsport, Hanna Ovin, demonstrerar på plats. “Lite roligare att se hur det går till än att få det berättat för sig”.

Tredje och sista åkdagen. Några i gruppen tar chansen att bättra på sina carvingkunskaper med instruktören Sara Sandberg. Resten får en introduktion till hur mycket det går att lära sig om laviner och kanske framför allt till vad den kunskapen kan göra för skidåkningen. Fantastiska saker, enligt Jimmy Odén.
– På fem timmar kommer man inte så långt, men min förhoppning efter en sådan här förmiddag är att jag har väckt en tanke kring hur mycket det finns att förstå och om vad kunskapen om snö kan göra för din åkning. Ju mer du kan desto bättre åkning kommer du att kunna ta dig till, förklarar Jimmy.

Och han vet vad han pratar om. Jimmy är inte bara en skön snubbe man plockar in för att prata skidåkning med. Med honom följer bland annat 23 års alpin erfarenhet, en internationellt certifierad bergsguide (UIAGM), ett författarskap samt ett förflutet som utbildningsansvarig i den svenska bergsguideorganisationen SBO. Och givetvis ett genuint skidintresse.
Dagen inleddes i ett konferensrum på Granen med lite grundläggande teori kring snöstrukturer och snölager. Huvudpoängen med teorin är att gruppen ska kunna “tala samma språk” när den sedan ger sig av ut i terräng.

– Man måste ut i terrängen, säger Jimmy. Men man måste veta vad man pratar om när man är där. Under en sådan här dag försöker jag överföra hur professionella guider tänker i terräng men på en grundläggande nivå.

Gruppen tar kabinen upp och åker några åk vid Tusenmetersliften, i Västra ravin och till någras stora glädje på Svartberget. Efter det åket hade de bockat av samtliga Åreåk de läst om i Åka Skidor och som de ville ha avklarade. Man diskuterar terrängen, olika saker som är bra att tänka på, indikationer på vindtransporterad snö, vad som kan betraktas som säkra områden och så en smula om gruppdisciplin, det vill säga hur man rör sig i grupp på snö. Jimmy avslutar med att berätta kort om principerna för ett lavinräddningsscenario.

– Drivkraften i att lära sig mer måste vara att det ska leda till att man kan få det roligare, inte att vi ska åka omkring och vara säkra, då hade vi stannat i byn. Om du lär dig mer kommer du att kunna åka glaciärer, klättra in i åk, bedöma förhållanden. Säkerheten är en del av helheten i kunskapen, men det är inte den som driver en att lägga ner all den här tiden. Det är ju åkningen!
Åkningen, ja. Eftermiddagen ägnas åt fria aktiviteter på berget.
Det är onsdag och i kväll är det över. Gruppen är matad med kunskaper, erfarenheter, åkning och socialt umgänge. Matad men inte fullmatad. Det kommer fler vintrar, går fler liftar. Och nästa vår är det campdags igen.