“Jag ska plåta lagg, svenska lagg!” Felix St Clair-Renard 1985 i en oförglömlig roll och film. Foto: Svensk Filmindustri.

Skidlegend

Skidfotografen som aldrig vill bli stor

Han har gjort allt, sett allt, uppfunnit skidfotografin, spelat sig själv i en av Filmsveriges största succéer genom tiderna och till råge på allt startat Sveriges äldsta skidtidning. Möt Felix St Clair-Renard.

Text: Mårten Nilson • 2017-04-21 Uppdaterad 2021-11-14

“Nu kommer man hem och hunden är borta. Dottern tog med honom på festival. Det blir tyst och dött liksom. Tack för ikväll och tack för skjutsen! Ha’re bra!”
Bildörren slår igen och det är nu över tolv timmar sedan jag klev in i en trädgård i Mölle för att prata med en av Skidsveriges livslevande legender och tillika Åka Skidors grundare. Det var vid lunch, nu är det efter midnatt och av alla ställen hamnade vi på en rockbar i Höganäs.

Medan jag letar mig ut från den lilla byn, via de snirkliga och halvt igenvuxna gatorna, börjar jag fundera på hur jag ska få ihop den här intervjun. Min första tanke är att jag träffat en verklighetens motsvarighet till Pippi Långstrump, någon som dragit runt på äventyr över hela världen med sin kappsäck och försökt undvika att växa upp. Eller i alla fall försökt undvika kontorsjobb.
En billig jämförelse kanske. Men liknelserna med Pippi slutar faktiskt inte där. Pippi värderade också sina vänner högt, hade dåligt tålamod med dårar och idioti och gjorde det hon trodde på. Det fattade jag kanske inte fullt ut när jag var liten och satt framför TV:n men Pippi Långstrump gick sin egen väg och sket fullständigt i vad Prussiluskor tyckte. Hon hade förmodligen också undvikit chartersemestrar och ett nio till fem-ansvar bakom ett skrivbord.

Den där liknelsen om att lite skönt glida runt på ett bananskal genom livet skulle också funka i sammanhanget. Men då får jag nog skriva att det monterats en ratt på bananskalet. Jag misstänker nämligen att allt inte är en slump när det kommer till denne mans förehavanden.
Det vajar en piratflagga i vinden när jag kliver in i trädgården. Den har sällskap av nepalesiska böneflaggor på en rad. Felix St Clair-Renard är i full färd med att bygga ett utekök. En träskiva håller på att bli en köksbänk när jag stövlar in med en påse croissanter. Bänkskivan är tydligen i något som kallas för svartek och redan under Felix förklaring om varifrån skivan kommer och vad svartek är, börjar jag ana att detta är en påläst herre med åsikter om mycket.
Fast åsikter låter kanske fel. En människa som har åsikter om allt låter lätt lite negativt. Som en sorts besserwisser. Under de kommande tolv timmarna kommer det handla mer om pålästa och trevliga anekdoter än åsikter med en dålig klang. Alltifrån om hur snö påverkar lungorna, till läget i Syrien – ja, vad svartek är, hur skidvärlden ser ut, såg ut, borde se ut, mat, rockband, motorcyklar och det mesta däremellan.

Skidfotografen som aldrig vill bli stor
“Fördelen med att starta en skidtidning är
att man kan sätta sig själv på omslaget.” Felix på Åka Skidor #1.

– Är det inte ofta jävligt coola människor som åker skidor? säger Felix när vi inte helt oväntat kommer in på Chamonix och skidåkning. Utan att hänvisa till sig själv. Fastän han precis berättat att hans första möte med Alperna skedde i jeans och skinnjacka nere i Verbier. Året var 1969 och Felix hade precis återupptagit kontakten med skidåkningen.
Skidåkningen och ett liv i naturen har varit med honom sedan uppväxten i Gällivare. Föräldrarna, med ett utpräglat friluftsintresse, flyttade dit när Felix var nyfödd. Skidåkning och klättring kom tidigt in i bilden.

– Jag trivs utomhus. Det där med kontor är inte min grej. Jag sover nästan alltid med fönstret öppet. Jag vill höra skogen och fåglarna. Så jag ville vara utomhus, fortsätter Felix.
Huset i Mölle är ett levande bevis på det. En besökare måste titta en extra gång för att se var huset slutar och var trädgården tar vid. Allting flyter ihop. Men att beskriva hans stuga som ett skjul funkar inte. Ett skjul, har precis som det där med åsikter en lite negativ klang. Att semantiken blir viktig med herr St Clair-Renard går inte att förneka. Engelska ordet shack gör stället mer rättvisa. Det vilar en surfhaksvibb över alltsammans. Lite Villa Villekulla kanske. Mitt bland Mölles putsade fasader och punschverandor.

– Jag glömmer aldrig första gången jag kom ner till Alperna, säger Felix.
Det är klyschigt, jag vet, men när jag ser hur det glimrar till i ögonen på honom är det lätt att förstå hur det där besöket blev början till ett liv där nere.
– Verbier var så stort, bergen tog aldrig slut. Sälen och Åre kunde gå och lägga sig. Det var helt andra berg, en annan miljö. Här ville jag vara! Vi hade så jävla roligt, fortsätter han med ett leende som sträcker sig förbi mun och ögon. Ja, hela han ler faktiskt.
– Efter den resan började jag åka skidor igen. Det bara snurrade på. Jobbade bank då och drog iväg så fort det gick. Jag tror det var där jag började haja att kontor inte var min grej. Sitta i Stockholm och London och handla aktier åt rikingar? Det kan andra göra. Vi packade bilen nästan varje helg och drog iväg. Det dök upp en massa coola amerikanska skidtidningar jag började läsa. Vi startade en uppvisningsgrupp. Åkte skidor baklänges och gjorde trick. Helikoptern var het då. Vi fick spons av Sportkompaniet, tror det var Head-kläder vi åkte runt i. Tyckte vi var riktigt balla. Sen började jag ta ut semester på vintern också för då fick jag en vecka extra och det passade perfekt. På sommaren hände ingenting på banken; alla var i Sandhamn. Vi åkte med Snöresor till en massa olika ställen. Jag var ordförande i bankens utförsåkningsklubb innan jag slutade helt och hållet.

Skidfotografen som aldrig vill bli stor
Foto: Daniel Rönnbäck

Vad hände efter att du sköt ut dig från ekorrhjulet?
– Jag utbildade mig till skidlärare. Alltså, man måste göra det man älskar. Folk frågar mig ofta vad jag tyckt varit viktigt i livet och jag svarar alltid samma sak. Ni måste lära er vad ni älskar, det är det ni ska hålla på med.
Sagt och gjort. Pippi Långstrump St Clair-Renard packade kappsäcken och sögs in i skidbubblan. Väl där, rullade det på i en mängd olika tappningar. Skidutbildningar, kurser i lavinkunskap, guide på skidresor, fotograf, grundare av “Club De Ski” – listan är lång. Som en sorts frivillig eller ofrivillig övergång mellan bankjobbet och skidvärlden tog Felix jobb som ekonomichef på ett skidföretag.
– Till slut tröttnade jag på ekonomichefskneget också. Man satt bara där bakom ett skrivbord. Halva tiden lyssnade jag på ursäkter till varför återförsäljare inte kunde betala sina fakturor till oss och andra halvan ringde jag våra leverantörer i Frankrike och Italien och bad om ursäkt för att vi inte kunde betala vad vi var skyldiga dem. Man blev ju deprimerad.

Kunde du leva som fotograf redan då? När började intresset för foto?
– Det har alltid funnits i familjen. Farsan fotade ständigt och jämt. Man fick genomlida hans slideshows på kvällarna. Och, det visste jag inte då, men tydligen var min farfarsfarfars någonting hovfotograf åt tsar Nikolaj II i Ryssland och tidigare åt kansler Bismarck i Tyskland. Jag har alltid fotat också, mer eller mindre. Men det tog väl fart lite mer ordentligt någonstans -73 eller -74 när jag var nere i Les Deux Alpes på ett freestyleläger och plåtade med legendariska instruktörer som Eddie Ferguson, Stan Larsen och sådana grabbar. Då fick vi en artikel i tidningen Se. Det var stort. Bilderna såldes sedan till Powder och i samma veva drog vi igång en broschyr och ett höst- och vinterbrev till Snöresor som blev seriösare och seriösare. Vi vann lite priser också vill jag minnas.

Början till Åka Skidor?
– Det var Åka Skidor. Vi satte arbetsnamnet till Åka Skidor tills vi kom på något ballare men det fastnade liksom. Namnet blev kvar och brevet blev en seriösare tidning med tiden. Men så satt jag ju där igen.

Bakom ett skrivbord?
– Exakt. Själva fan liksom. Läste texter, krånglade med fakturor och bilder och annonsörer och allt sådant där. Tog mig ur det och började plåta åt tidningen istället.

Har du något minne från tiden med Åka Skidor du vill dela med dig av?
– Det skulle väl vara när vi fick Stenis att klä sig i en indianskrud vi lånat från Naturhistoriska museet. Det blev ett omslag. Sålde skitdåligt, ingen kände igen honom. Det blev ett jävla liv på Skidförbundet också för att vi använt honom utan att fråga om lov. De tjatade om att vi äventyrade hans OS-start för att han ställt upp och fått betalt och grejer. Men vadå? Jag har ju haft kontakt med Stenis sen han var 14 år gammal. Han ställde upp gratis. Det var inget det där, bara en kul grej.

Skidfotografen som aldrig vill bli stor
Chez Felix i Argentière. Foto: Daniel Rönnbäck

Mitt i vårt snack om hans ständiga strävan att inte fastna bakom ett skrivbord kommer ett litet bevis på en av de saker Felix talar sig lika varm om som skidåkning. En granne dyker förbi och lämnar en kasse mat. Grannen ska på semester och har rensat lite i kylen. Vi tappar tråden och Felix börjar prata om sina vänner. En brokig skara som likt han själv verkar ha hela jordgloben som målarduk. Felix har i egenskap av fotograf jobbat runt omkring på vår planet, alltifrån platser och länder som Nepal, Kirgizistan, Kanada, Hawaii, Nya Guinea och fler länder i Afrika än jag visste fanns.
Han mönstrade på en polares båt som kock och seglade över Atlanten till Västindien. Felix fortsätter berätta om en god vän som hjälpt honom när han hoppade fallskärm och landade hårt på grund av en strulande skärm och en annan som hjälpte honom att förhandla när han köptes ut ur Åka Skidor.

– Mina vänner är min största tillgång. Jag har helt underbara vänner över hela världen. Vi har haft roligt genom åren och nu med internet är det ju lätt att hålla kontakten. Underbara människor. Förra året kom ett helt gäng gamla världsstjärnor från freestylens början och hälsade på mig i Chamonix, säger Felix och leendet kommer tillbaka. John Falkiner en gammal god vän till mig, också tidigare freestyler, kom och guidade oss. Vilken fest!
Men i Chamonix finns inte bara ostron, ändlösa berg och glädje. I Chamonix finns också en kyrkogård med en speciell avdelning för alpinister. Där ligger många av hans vänner begravda. Pionjärer och bergsentusiaster, skidhjältar från den gamla skolan. I alpstaden vid den vita damens fot har det blivit fler begravningar än bröllop för Felix. Något som kanske präglat hans egen inställning till berg. Bergen vinner alltid påpekar han och fortsätter berätta om kompisar han vägrar åka skidor med på grund av deras mer lösa inställning till laviner och säkerhet. Hans barn har till exempel aldrig fått åka Vallée blanche och hans förakt för folk som inte använder huvudet, och som han benämner som “skitstövlar i största allmänhet”, går inte att ta miste på.

– Folk är galna. Många tänker inte. Man ser människor som kommer ute i offpisten utan utrustning och kunskap. Bara blåser förbi när man sitter och fikar. Hur har de överlevt så länge? Jag menar, när några av de bästa i världen ligger begravda på den där kyrkogården. Men ingen har dött framför min kamera. Jag har avbrutit fotograferingar när magkänslan sagt ifrån eller åkarna blivit för galna.
– En gång trodde jag Patrick Vallençant dog framför kameran. Vi klättrade på en isvägg i en stor glaciärspricka på Bossonglaciären för att ta bilder för SOS-kläder. En isyxa släppte först och sen den andra. Han föll baklänges ner till botten av sprickan där det låg stora isblock. Jag klättrade med ett topprep, parallellt för att fota, så jag kunde bara titta på. Jag firade ner mig ner till honom. Skidorna visade sig ha tagit den största smällen och fördelat trycket via Patricks ryggsäck så han hade bara fått en rejäl smäll och tappat luften. Han kvicknade snart till. Han hade tur som en tokig tills han ett antal år senare dog efter lite slarv på en rutinrapell ner i Bioux. Lär vara rätt vanligt. Saker blir rutin och man börjar slarva, eller tappa fokus kanske är mer rätt. Men jag tyckte han var ett äkta proffs. Alltid förberedd.

– Jean-Marc Boivin blev jag sur på när vi fotade. Han skulle hoppa en klippa och jag sa: “Impossible, landing is full of rocks.” Det var platt och stenar överallt. Men han hoppade ju så klart. Och kraschade. När han skulle gå upp igen sa jag bara: “You go but I will leave.” Jag ville inte ha någon som dog framför kameran. Det var bra killar, men alla är borta nu. Kanske inte så konstigt. Utmana bergen för mycket och det blir så.

Min fråga om vilket land han tycker allra bäst om besvaras med Vietnam och motiveras med maten och människorna. Ett folk som fått utstå all möjlig djävulskap men ändå ler och är gästvänliga har gjort ett avtryck på den upptäcktsresande fotografen. Precis som hos Pippi verkar underdogs ha en speciell plats i Felix hjärta. Inställsamma typer och sådana som tar för vana att kyssa andras bakdelar göra sig icke besvär.
Här åker vi iväg på en verbal resa från Vietnam, till USA, en kort sväng till Poltava för en släng av svensk självkritik, via Kina och Nepal, innan vi landar tillbaka i Chamonix. Men innan dess dyker USA upp i kikarsiktet.
– USA är ett märkligt land. Dyra sjukförsäkringar och folk har inte råd att sätta barnen i skolan. Vi får inte bli så. Vi måste ta hand om folk. Alla har inte rika föräldrar och sådana förutsättningar. Förresten, det spelar ett band från Seattle inne på Garage i Höganäs ikväll. Du ska inte med dit då? Det är schysst käk. Häng på.

Skidfotografen som aldrig vill bli stor
En vanlig dag hemma hos Felix med två generationer skidfotogafer på den andra sidan linsen. Foto: Daniel Rönnbäck.

Sagt och gjort, efter en paus för diverse annat fortsätter vi vårt snack vid en bardisk inne i Höganäs. Inte helt förvånande känner Felix halva stället och den andra halvan behandlas som potentiella, framtida vänner. Motorcyklarna utanför har fått Felix att prata om sitt sug efter att bygga en motorcykel igen. Skitsamma att han är över 70 bast. Felix trivs som motorolja i en fyrtaktare, i en bikerbar med sträv rockmusik. Och han hade rätt om käket. Efter en utläggning om bar- och restaurangscenen i Höganäs lyckas jag återigen styra in samtalet på hans liv i Alperna.
– Hade jag fått göra om det kanske jag hade valt Italien istället för Chamonix. Chamonix är en ganska stökig skidort. Man måste ha bil. Och Italien är fint. God mat, bra vin och sportiga puddingar, skrattar han innan han börjar berätta hur han hamnade i Chamonix.
– Vi åkte förbi Chamonix mycket när vi körde kurser och resor. Senare flyttade vi kurserna dit och det var naturligt att det blev en bas. Jag slutade guida rätt snabbt när vi kom dit. Hade något skitit sig hade jag varit rökt. Jag var ju inte guide på det sättet. Men staden och bergen är otroliga. Du blir aldrig klar med Chamonix. Det finns alltid något mer att åka och saker jag aldrig skulle ge mig upp på.
Under ett toabesök står jag och funderar på hur jag ska ta upp Snowroller. Jag måste ju få höra hur han hamnade där. Men det bär emot lite. Han kanske är trött på allt förmodat tjat om att plåta svenska lagg och den obligatoriska frågan: “Tjena Felix, vad fan gör du här?” Men ibland har man tur. Jag slipper fundera vidare över en sorts ingång till Lasse Åbergs mästerverk. När jag kommer tillbaka till bordet sitter ännu en polare till Felix där. Efter en liten stund slår sig en annan något förfriskad herre ner.

“Känner du igen honom?”, säger polaren efter presentationsrundan. Killen synar Felix, klockor verkar liksom ringa men han kan inte riktigt placera det hela.
“Nej, seriöst? Haha! På riktigt?”, blir reaktionen efter förklaringen. “Vi kollar på den varje år i stugan när vi firar jul. Sjukt bra film.”
– Det är bara kul att snacka Snowroller. Det var en överraskning egentligen. Jag var med och skulle plåta stillbilder åt produktionen. Världens enklaste jobb. Det var ju proffs med som satte ljuset och allt sådant. Men Åberg och Bosse Jonsson överraskade mig. Jag checkade in på hotellet och fick ett manus i näven. “Nä, jag är bara här för att plåta”, sa jag. Jag skulle ju inte ha något manus. Ta lite bilder behöver man ju inget manus för. Men jag skulle tvunget läsa det där och när jag såg en fotograf som hette Felix började man ju ana oråd. På den vägen var det. Jäkla kul alltså. Vi hängde där i flera veckor och egentligen fick vi inte åka skidor när vi var lediga men det sket vi ju i. Det blev lite ringar på vattnet också. Jag misstänkte väl att det inte skulle bli negativt för mig att vara med i filmen eftersom jag jobbade som fotograf. Massa folk hörde av sig och ville intervjua mig, så ett par nya jobb trillade in efter det.

Förresten, hur var övergången mellan analogt och digitalt fotande?
– Det tog lång tid tills jag hoppade på digitalt. Det beror på att det inte var så bra i början. Men efter ett tag blev det ju mycket bättre. Jag är en lat människa. Jag gillar att vara lat och jag trivs med att vara lat. Nu får man sitta framför datorn igen. Tillbaka på kontoret. Ser du! Jag får kämpa! Det var lättare när man bara kunde skicka diabilder. Nu blir det ofta ett massa duttande på datorn. Framkallning har jag inte hållit på med sedan jag gick i plugget.

Jag måste ju fråga, vad gör en bra skidbild?
– Jag tycker fortfarande att ljuset är viktigt. Fototekniskt måste motivet vara lite värdefullt så klart men ljuset är viktigt. Våga labba med ljuset. Men det är folk väldigt duktiga med idag. Titta på Mattias Fredriksson, vilken fotograf. Skitduktig. Förr skulle det vara väldigt tajta bilder och…

Tajta bilder?
– Alltså, mycket åkare i bilden. Nu för tiden får ju naturen stå i fokus och det tycker jag är kul. Det är så det ska vara. Naturen är storslagen. Vi lånar den ju bara en stund när vi åker skidor.

I bilen på vägen hem blir samtalet återigen lite lättare utan gitarrer och barskrål. Felix får fundera fritt kring hur skidåkningen och skidvärlden förändrats genom åren.
– Det är fortfarande samma bummare och dirtbags, entusiaster. Folk som skiter i allt utom att åka skidor. För det är så jävla kul att åka skidor. I min bok är det, och har alltid varit, trevliga människor som gillar att åka skidor. Coola människor som gillar stora berg, den miljön. Folk är trevliga. Ödmjuka liksom, och det är väl tur det. Om man måste vara märkvärdig för att vara lycklig, vilket helvete man måste ha då. Sen finns ju sådana wannabees som mest håller på för att man ska göra det. Brukar synas på deras åkning och blir sällan några bra skidåkare av dem heller. Skidåkning är på gränsen till religion för mig. Det perfekta åket, puder med lite motstånd. Stora sköna svängar. Och helst utan kamera. Vem vill vänta på någon som ska plåta hela tiden?
Jag tittar på den mörka vägen men jag slår vad om att hade jag sneglat över mot passagerarsätet hade jag sett ett par glimrande ögon där igen.
– Sedan har utrustningen så klart förändrats. Nu finns breda skidor så man flyter ovanpå. När vi började var man nere i pudret och harvade ordentligt. Ett tag körde vi faktiskt med snorkel. Det är inget skämt. Vi hade snorkel när det var riktigt djupt. Jag hade ett snorkelfodral i mocka. Snö är ju destillerat vatten, det är inte så bra att andas in.
Det sabbar osmosen i lungorna. Ska du drunkna ska du göra det utanför Blekinge, tror jag. Någonstans där är det lagom salt i vattnet. Så man inte sabbar alveolerna. Snön i lungorna gör att du blir så irriterad där i slutet på dagen. Både samerna och eskimåerna har något ord för det där. Jag kommer inte ihåg nu men samerna kunde driva en varg i djupsnö så den andades in snön. Det räckte med några kilometer innan vargen la sig ner och inte kunde fortsätta. Har ju sett vilken hosta min hund fått av att springa i djupsnö. Salthalten i lungorna är viktigt.
– Det är bättre idag. Man slipper störtloppsskidor i pudret.
De var mjuka fram och hårda bak. Och inte mycket midja.
Skitbra i stora pudersvängar.
Mölles snirkliga och lummiga labyrint närmar sig och jag tänker mig hinna med en fråga till innan en minst sagt oväntad dag är över.

Vilka är dina milstolpar i svensk skidåkning? Vad har drivit på utvecklingen?
– Stenis så klart! Ingemar var störst och är fortfarande störst.
Och som jag sa förut, när vi gick från långa, smala skidor till kortare och bredare skidor. Det blev lättare att lära folk att åka skidor. Sen kom snowboarden och det blev lite som när freestylen kom. Då var det coolare att vara pistör än skidlärare helt plötsligt. Långhåriga killar som åkte baklänges istället. Big mountain-tävlingen i Riksgränsen är också en milstolpe. Det är generationer av skidåkare som kommit fram på grund av den. Tänk 25 år, jag var uppe där som hedersgäst i år (förra året, red. anm.). Det var fint av dem att jag fick vara med. Jag fick inte ens betala min spriträkning. Men det var kul, jag brukade vara domare där uppe de första 20 åren. Vilket jobb han gjort, Robban (Gustafsson, reds anm). Helt sjukt egentligen när man tänker efter. Det nya parkgänget där uppe, som kommer och gör samma saker fast landar baklänges. Det är stort! Helt sjukt. Och att tjejerna äntligen får lika mycket prispengar som killarna. Det gjorde mig glad. Robban har gjort ett riktigt jättejobb där i alla år.

Helt plötsligt är vi framme vid början av den här texten. Felix hoppar ur bilen och jag ska tugga tillbaka samma väg som jag kom.
Hade jag vetat det lite tidigare, hade jag tagit Felix erbjudande om att stanna över natten. En frukost under en piratflagga kan väl aldrig vara fel? Men nedra måsten satte stopp för det. Hur som helst är det och förblir en vacker tanke att i vår skidbubbla ligger erbjudandet om att ta en soffa alltid nära tillhands.

Felix St Clair-Renard

Ålder 71 jordsnurr.
Familj Dottern Sara, sonen Max och hunden Scarpa.
Bor Argentière i Chamonix på vintrarna och Mölle resten av året.
Laster Ostron och champagne.
Känd som Mannen som »uppfann« den moderna skidfotografin. Startade Åka Skidor 1974. Spelade sig själv i Sällskapsresan II – Snowroller.
Motto »Too much pleasure ain’t good enough«.
felixscr.com

Alpernas 10 mäktigaste skidåk

5 skidorter du troligtvis inte visste fanns

Stenmark satsar på Spektrum


Text: Mårten Nilson • 2017-04-21
ArtiklarChamonixFotografer

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top