Våren 1934 anlände den 38-årige gymnastik-direktören och skidläraren Olle Rimfors till St Anton med ett par långa träskidor och drömmar om branta åk. Med sig hade han den yngre kamraten Sigge Bergman, samt Ivar Holmqvist från Skidfrämjandet (i dag Friluftsfrämjandet).

Olle Rimfors var också officer och ansvarig för att träna fjälljägarna i skidteknik. Svenska armén ville nu se om österrikarnas alpina åk-ning var något svenska soldater borde lära sig. Sverige var en ledande nation inom längdåkning, medan slalom var en nymodighet. Den första slalomtävlingen hade gått av stapeln i Riksgränsen först 1929, svenskarna använde sig ännu av telemarkssvängarna.

Resan hade också ett mer personligt syfte, som skulle få betydligt större effekt än det militära.

Olle Rimfors och andra svenska åkare hade fascinerats av de fartfyllda så kallade bergsfilmerna från St Anton, med Hannes Schneider och Leni Riefenstahl i huvudrollerna.

På plats i Österrike gick Olle Rimfors och hans kamrater en tvåveckorskurs i Hannes Schneiders skidskola, ställde upp i skidtävlingar och fortsatte sedan på egen hand i sex veckor. Resan mynnade ut i boken På skidor i Alperna. I inledningen skriver författarna att de tar sig friheten att introducera några nya skidtermer till svenskan, bland annat störtlopp och utförsåkning, ”med tanke på kommande svensk undervisning i alpina skidfinesser”.

Alpresan kan ses som det svenska startskottet på skidåkningen som den ser ut i dag. Olle Rimfors och Sigge Bergman blev utförsåkningens missionärer i Sverige. Boken blev en succé, de höll föredrag och vintern därpå startade Olle Rimfors Sveriges första skidskola i Riksgränsen. Samma vinter var han också huvudpersonen i ett svenskt försök till en bergsfilm: Igloo – en färdeberättelse från fjällen.

Filmens klimax är när Olle Rimfors på toppen av Norddalsfjället ska bjuda kompiserna på apelsiner. Istället ropar han ”Kom och ta dem!” och sticker iväg. Jakten som följer är svensk offpisthistoria. Gänget åker på långa, breda skidor och har fötterna brett isär. Tyvärr finns inte Olle Rimfors karaktäristiska framåtvolter med på filmen – de var något av hans kännetecken, cirka 70 år innan ”freeriders” som Seth Morrison och andra började volta framåt.

Decennierna som följde fortsatte Olle Rimfors sin mission på skidor. Den fasta punkten var i Ullån utanför Åre, där han hade köpt en tomt i skärningspunkten mellan Åreskutan och tre andra höga fjäll. (En bra dag hann han göra två toppturer vardera på de fyra fjällen.) Han arbetade som skidlärare och sportchef i Riksgränsen, Storlien och på andra fjällorter. Bland annat lärde han kung Carl Gustav att åka skidor som barn och ledde de svenska alpina landslagen vid os 1948 och 1952. Dessutom gjorde han många längre fjällturer, var chef för Jämtlands fjällräddning fram till 1965 och sov åtskilliga nätter i igloo varje vinter.

Många tillskriver Ingemar Stenmark och tv:n skidåkningens stora genombrott i Sverige. Men utan pionjärer som Olle Rimfors hade Ingemar Stenmark inte kunnat konkurrera med Alpländernas tävlingsåkare.

Olle Rimfors själv menade att Ingemar Stenmark och alla andra åkte för långsamt. Han ville nämligen utveckla en ny skidbindning, där hälen skulle kunna flexa lite. ”Då kan Stenmark bli 25 procent bättre”, slog Olle Rimfors fast när han i 85-årsåldern gav ut en ny bok, Avancerad nordisk skidteknik.

När man sett filmen Igloo – en färdeberättelse från fjällen låter det faktiskt inte helt orimligt.

Text: Gabriel Arthur • 2016-04-18