Chad Sayers tar för sig i Seki Onsen. Foto: Mattias Fredriksson

Japan

Seki Onsen – en annan skidvärld

Häng med till Seki Onsen, den traditionella bergsbyn som visar vägen tillbaka till den japanska skidåkningens ursprung och själ.

Text: Matt Hansen • 2021-12-02

Träden. Herregud – träden! Rödlätta, rosafärgade monster som sträcker sig 20 meter upp i skyn med bark som skalas av likt hoprullade pappersark. Deras stammar är tjocka och stadiga med tusentals grenar som sticker 15 meter utåt, alla med varsitt delikat lager av snö – likt florsocker på en svindyr bröllopstårta.

De kallas Kamtjatkabjörk, ett lövträd som återfinns i östra Ryssland, Korea och på platsen vi befinner oss just nu, ett skintrack ovanför en liten skidort vid namn Seki Onsen på Japans huvudö Honshu. Det känns som att om vi håller andan tillräckligt länge kommer vi kunna höra träden viska ut sin urgamla visdom i vinden. De här träden skulle kunna stå här i hundratals år och göra oss och våra skidspår till ett minne lika meningslösa som enskilda snöflingor i tidens obarmhärtiga flykt.

I Seki Onsen känns det som att tiden stått stilla. Länge. Foto: Mattias Fredriksson

Efter ungefär 45 minuters uppförsgång når vi en mindre subalpin topprygg. Direkt träffas vi av en vresig tryckvåg av vind som är kryddad med lukten av ruttna ägg från dem varma källorna som finns överallt i dalgången. Framför och ovanför oss ligger Mount Myōkō, den 2 454 meter höga, aktiva stratovulkanen som kröner den här bergskedjan, bara tre mil från det japanska havet. Snöflingor virvlar runt oss i en uppförsroterande spiral och förhindrar att vi ser mer än de nästkommande 30 meterna framför våra skidor.

Åket ner startar flackt genom glest växande träd. Det är nästan svårt att få tillräckligt med fart i den bottenlösa snön men snart kastas vi ner i fallinjen i korridorer mellan de stora träden. Farten ökar innan vi stannar till vid ett blint krön.

Vi vet att terrängen rullar över mot vänster ganska snart men det är för brant för att se härifrån var åket tar vägen. Efter en stunds diskussion droppar jag in först och trycker en högersväng på ett stort fält av orörd snö och lägger en elva genom åkets kruxparti. Linjen spottar ut mig i en stor, U-formad dalgång. Här växer inga träd, bara en perfekt, omålad kanvas av snö och jag låter skidorna löpa så snabbt de kan hela vägen till botten av åket.

Chad Sayers på puderjakt i Seki Onsens lättillgängliga backcountry. Foto: Mattias Fredriksson

Men vi backar bandet lite nu. Från ögonblicket vi landat på Naritas flygplats utanför Tokyo upplever vi en sinnesmässig överbelastning. Inget står någonsin stilla i det kontrollerade och effektiva kaos som definierar det mästerverk som den japanska transportsektorn är. När jag släpar min tunga skidbag genom olika transportnav, konfunderad över vilket tåg vi ska ta från vilken plattform, känner jag mig som en svettig amerikansk drummel som inte lyckas med något annat än att vara i vägen de 35 milen till vår slutliga destination en kall januarikväll.

Vi träffar Daisuke Goto på Myōkō Kogens station. Han kör oss till byn Akakura, den givna landningsplatsen för skidåkare som vill utforska de flertalet skidanläggningarna i Myōkō, Seki Onsen inkluderat.

Den lilla staden har just täckts i ett metertjockt lager av snö några dagar innan vår ankomst .


Akakura delar de färgglada neonskyltarna och livliga reklambudskapen med Tokyo men i en miniatyrskala. Den trånga huvudgatan är omgiven av fyra- och femvåningshus som kämpar med hög ålder och vikten från enorma snömassor på taken. Den lilla staden har just täckts i ett metertjockt lager av snö några dagar innan vår ankomst och med det tillfälliga avbrottet i vädret är invånarna fullt upptagna med att skotta snö. Traktorer i alla olika storlekar surrar runt och vi träffar på en grupp kvinnor som använder sig av en serie av stegar, förlängningsarmar och spadar för att trycka ner en stor vinddriva från taket på ett trevåningshus.

Byn är full med västerländska skid- och snowboardåkare – mestadels australiensare och kiwis, kryddat med diverse nordamerikaner och européer – tack vare att Myōkō blivit ännu en box att ticka av för kringresande skidåkare. Den influxen har fört med sig en boost till den lokala ekonomin tillsammans med kaffebarer och pubar i västerländsk stil som ligger vägg-i-vägg med japanska ryokans och izikayor, alltså värdshus och grillbarer.

Akakura är en stark kontrast till lugnet i Seki Onsen, bara några kilometer bort. Foto: Mattias Fredriksson

Efter att Daisuke checkat in oss på rummet på fjärde våningen av hans familjehotell Wakui lägger vi oss i blöt i onsenbadet i källaren och faller snart i sömn på de små madrasserna som lagts ut ovanpå en bambumatta i rummet. Våra kuddar är fyllda med skal från bovete, sobakawa, och inte direkt komfortabla.

Under de följande två dagarna utforskar vi skidområdena Akakura Onsen och Akakura Kanko som ligger sida vid sida och, faktiskt, erbjuder ett gemensamt liftkort – vilket inte alltid är det vanligaste i Japan. Vi håller oss i flack terräng och njuter av 15 centimeter, gammalt och ospårat puder bland de enorma Kamtjatkabjörkarna.

Gogglesvård på allra högsta nivå. Foto: Mattias Fredriksson

Natt tre, efter att jag tagit ett varmt onsenbad före jag gick till sängs, vaknar jag klockan tre på natten av en dånande traktor utanför hotellet och att fönsterrutorna skallrar. När jag öppnar fönstret för att ta en titt på vad som händer möts jag av en kraftig våg av snö.

Akakura och Seki Onsen ligger bara ett par kilometer från varandra men är separerade av en brant dalgång kantad av klippor, lavingator och hål i marken som släpper ut dödligt het ånga från de heta källorna på berget. Den slingriga vägen mellan de två byarna är stängd vintertid så istället tvingas man till en 40 minuters omväg, flankerad av tre meter höga snövallar.

Snön fortsätter att falla på morgonen efter med en takt av en halv decimeter per timme. Vår taxichaufför, en medelålders japansk man, håller ett kraftigt 10-i-2-grepp om ratten och rallystyr sin fyrhjulsdrivna bil förbi en rad av bilar som kört fast i snödrivorna.

Vägen når sitt slut vid Seki Onsen och vi kliver ut på en uppfart som trots snöfallet är snöfri tack vare ett snillrikt system med vattenslangar med små hål i som leder ut hett källvatten på asfalten.

När jag öppnar fönstret för att ta en titt på vad som händer möts jag av en kraftig våg av snö.


Den lilla pittoreska byn ligger vid basen av skidområdet som bara består av två stolliftar, en enkel- och en tvåstol, tillsammans med en öppen tillgång till backcountryn i den närliggande nationalparken Myōkō-Togakushi Renzan. Här finns inga marknader, barer eller kaféer, bara en samling gammaldags ryokans så vi har laddat upp med att köpa med oss japanska chips och några sexpack Kirin Ichiban.

Familjen Inoue äger och driver den lilla skidanläggningen vid Seki Onsen. Foto: Mattias Fredriksson

Vid liften träffar vi på en japansk herre som med ett varmt leende hälsar på skidåkare som kliver på liften. Han bär en stilenlig vit och blå stickad lusekofta ovanpå en röd polotröja, grå ullbyxor, en yllehatt och stora läderkängor som ser ut som att de än gång i tiden använts för att klättra upp på Matterhorn med. Hans namn är Mikio Inoue, den 64-årige ägaren av Seki Onsens skidområde.

Inoue tog över Seki Onsen för över 40 år sedan och driver det idag tillsammans med sin familj. Hans fru Hiroko säljer liftkort och lagar lunch i kafeterian. Deras son, Go, sköter liften med drift och underhåll, hans fru Megumi sitter i kassan i kafeterian och hennes pappa är liftvärd. Deras främsta kunder är inhemska och utländska puderhundar och lokala skidklubbar och skolor.

Det finns förstås inga snökanoner och den enda pistade nedfarten går från toppen av tvåstolsliften tillbaka ner till basområdet. Den andra liften, den ikoniska enkelstolen, går 180 höjdmeter längre upp på berget och tillsammans ger de 300 höjdmeters skidåkning. Även om Seki har funnits i över 100 år är det bara under det senaste decenniet som västerlänningar börjat dyka upp i större grupper, enligt Mikio Inoue. Innan dess var stället en väl dold hemlighet och förbehållet locals och några enstaka snövagabonder. 

Det finns bara två liftar i Seki. Och de är långsamma. Foto: Mattias Fredriksson
Hiroko Inoue säljer liftkort. Foto: Mattias Fredriksson
Ayana Onozuka trivs i Seki. Foto: Mattias Fredriksson

Vi hoppar på tvåstolsliften och lyfts sakta upp genom en korridor av snötäckta träd. Det enda ljud som hörs är det mekaniska ljudet av liftens metalliska rasslande. Miljarder av myntstora snöflingor svävar sakta nedåt och vi njuter av det långsamma tempot.

På toppen gör vi en skarp vänster och sätter en travers genom djup snö ut mot en skogsbeklädd rygg som leder tillbaka in mot anläggningens framsida. Det finns inte ett enda spår nedanför oss, hela sluttningen år vår att ta för oss av. Terrängen är brant med en serie av krön och snö exploderar upp till mina ögon när jag trycker över dem. Åket är kort, kanske bara 120 höjdmeter men det bjuder på äkta puderåkning från topp till botten.

Chad Sayers fiskar efter några extra poäng under liften i Seki. Foto: Mattias Fredriksson

När liftarna stänger för dagen checkar vi in på Asahiya Ryokan, några få steg från tvåstolsliften. Hotellet har runt 100 år på nacken och drivs av familjen Kubo. Den 42-årige sonen Shunsuke är både kock, vaktmästare och allt-i-allo, mamma Sachiko serverar mat och städar och pappa Sakae russlar runt och tar hand om det som behöver tas om hand. 

Hotellets fantastiska onsen består av en liten pool gjord i brun sten och det heta vattnet är rostfärgat tack vare det rikliga innehållet av mineraler som flyter upp från djupt inne i berget bredvid – att ligga och dra i det får resten av världen att försvinna för en stund.

Förutom i den lilla lobyn saknar hotellet internet. Alla ytor bortsett från onsenbadet är iskalla. Inklusive våra rum som är små, kvadratiska och sparsamt inredda med tatamimattor på golvet. Vi ser inga andra anställda på hotellet och under några dagar är vi de enda gästerna. Shunsuke pratar väldigt lite engelska och hans föräldrar ingen alls.

Sayers mjukar upp musklerna med ett onsenbad på Asahiya Ryokan. Foto: Mattias Fredriksson

Bredvid receptionsdisken hänger ett inramat foto av Shunsuke som en yngre man när han gasar på i en slalombana. I tre dagar ser jag honom göra allt från att skotta snö från taket, springa nedför korridoren när något krävde hans uppmärksamhet och laga den mest delikata, japanska mat jag någonsin ätit. Noga förberedda måltider, serverade på små tallrikar bestående av både tillagad och rå fisk, ångat gris- och nötkött med grönsaker, musslor, ris som både hade smak och textur som ost, och förstås, varmt te och misosoppa.

Hans mamma, som bara reser sig 150 centimeter över marken, serverar oss maten vid borden med den varsamma handen hos en farmor. Vi skrattar bägge åt vår oförmåga att förstå varandras språk men det är enkelt att åtminstone nicka artigt, le och säga arigato gozaimasu. Efter ett par dagar har vi fattat tycke för denna lilla men varma familj.

Det känns som att vi har försvunnit in i en annan värld, en där både skidåkning och livet är lika meditativa utan alla moderna distraktioner. Så fort liftarna slutat att snurra har vi inget annat att göra än att gå tillbaka till Asahiya för att bada onsen, äta, läsa en bok, skriva och somna in för att vakna upp dagen efter och göra samma sak om igen. Vissa skidåkare hade kallat det för tråkigt. De ska inte åka hit.

Matt Hansen hittar en fin linje mellan kamtjatkabjörkarna. Foto: Mattias Fredriksson

Folket i Seki Onsen är välkomnande och glada över att få besökare från andra länder men det de erbjuder är en enkel och äkta skidupplevelse. Den känns skör, som en utrotningshotad art och vi hoppas att andra besökare bemöter den med respekt.

Det finns ett japanskt ordspråk som säger, »spiken som sticker upp blir slagen ner«. Det används ofta för att visa hur landet är motsträvigt mot förändring. Men vi kunde se att förändringen har kommit till Myōkō. Den visar sig ovanför Akakura där stora grupper av utlänningar sicksackar sig uppför i jakten på orörda åk. Och den syns på gatorna i byn efter en puderdag där grupper av unga män och kvinnor gapar om vilken bar de ska köra afterski på.

Men vi kunde inte se förändringen på träden, dessa robusta påminnelser om vårt ursprung och vår egen obetydlighet.


Matt Hansen bor i Jackson i Wyoming i USA och är före detta redaktör på Powder Magazine. Numera jobbar han som kommunikatör åt Teton Search And Rescue, som frilansjournalist och åker skidor i Jackson Hole.


Seki Onsen, Japan

Läge

Seki Onsen ligger i Myōkō Kogen på den västra sidan av Japans huvudö Honshu.

Resa

Flyg till Tokyo och sedan shinkansen och lokaltåg till Myōkō Kogens station. Sedan taxi vidare till Akakura eller Seki Onsen.

Bo

Asahiya Ryokan i Seki Onsen, samt Wakui Hotel i Akakur.

Äta

Udon no fu för ramen. Izakaya Sennin för okonomiyaki. Bägge i Akakura.

Info

myokokogen.net/resorts/seki_onsen


Text: Matt Hansen • 2021-12-02
JapanJapanMattias FredrikssonSeki Onsen

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top